11: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
ELVA - A grey sky, a weak laugh
[Simon]
“Hon gick ut”, sa Else. “Jag trodde hon gick till dig men…”
“Jaha”, sa jag förvirrad och kände mig lite dum där jag stod i dörröppningen. “Du kanske kan be henne ringa när hon kommer då?”
“Jo, det är klart. Givetvis”, sa hon frånvarande. “Vet du om det hänt någonting?”
“Hänt?” sa jag och kände att jag svettades lite. VAD menade hon med HÄNT?
“Du kanske har lust att komma in?” frågade Else, nu med ett plötsligt stort leende.
Else och Bents lägenhet var ett perfekt exemplar av hur jag själv ville bo en dag. Så fort man kom in fick man en välkomnande känsla, dock var väggarna lite för beiga för min smak. Och något som jag inte gillade var att det lilla köket blivit en slags mötesplats. Kom man in samlades man endast vid bordet, fick oftast flytta dit mer stolar så att alla skulle få plats, vilket de ändå inte gjorde.
“Är det någon här?” hördes en röst från ett av sovrummen.
Kvinnan som snart också kom in i köket hade ett förvirrat uttryck i ansiktet, och påminde mycket om Chantelle, så jag antog att det var hennes mamma. Sedan hon kommit hit hade jag inte ens varit inne i lägenheten, så det kändes ganska konstigt att se henne. När jag hälsade kom jag att tänka på allt som Chantelle berättat om henne - fattig, falsk och svag - och det inte alls första bilden jag fick av henne. Jäktad kanske, nervös, men fräsch och med snygga kläder, inte alls som jag tänkt. Jag blev också väldigt glad när det visade sig att hon pratade tyska, för jag var ganska trött på att bara prata engelska med Chantelle.
“Chantelle har inte sagt något till dig alltså, Simon?” frågade Else. “Ta en kaka förresten.”
Jag tog emot kakan, och för att spara tid till ett svar, tog jag också en tugga av den.
“Nej, inget”, sa jag sedan ärligt.
Else suckade.
“Det är klart att jag är glad att Chantelle… träffar dig och så, men jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i att hon springer över till dig mitt i natten.”
Långsamt blev jag varm, och önskade att jag inte hade gått in.
“Alltså… jag förstår, så förlåt. Det ska inte hända igen. Men jag kunde bara inte… hon sa att hon hade haft svårt att sova och verkade ganska bekymrad och…”
“Okej, det räcker”, sa Chantelles mamma, som jag tror hette Desirée. “Hon kanske mår bäst av att få göra som hon vill, men… jag är ju ändå hennes mamma, så varför kan hon inte prata med MIG?”
Var det här Chantelles skrikande och jobbiga mamma, som nu satt här med tårar glittrande i ögonen? Hon som lämnat Chantelle här för att hon inte orkade ta hand om henne?
“Jag vet bara inte vad jag gör för fel…” snýftade hon och till min förvåning böjde hon sig ned och kramade mig. “Hälsa Chantelle från mig att jag älskar henne, men om hon ska behandla mig på det här sättet orkar jag inte mer. Säg det, och… ta hand om henne, Simon.”
“Ska du… ska du åka hem igen?” frågade jag chockat.
“Det blir bäst”, sa hon.
“Men Chantelle då?” frågade jag, en aning förskräckt, då jag kunde föreställa mig hennes reaktion.
“Hon klarar sig”, sa Desirée, och torkade sig i ögonen, samtidigt som hon försökte le mot mig. “Else finns ju här och… jag har bara varit till besvär.”
“Men… du kan inte bara åka ju”, försökte jag. “Då kommer hon aldrig förlåta dig.”
“Jag och min dotter har haft ett litet gräl, men jag är säker på att JAG känner henne bäst ändå, eller hur?”
“Öh, jo”, medgav jag, fast det egentligen inte lät särskilt förståndigt. “Men ni vill kanske säga hejda och… ja. Så jag går nu.”
“Okej. Hejdå Simon.”
En aning förvirrat gick jag nedför trapporna i lägenhetshuset. Atmosfären och stämningen hade varit helt konstig, inte alls som den brukade. Brukade var kanske en överdrift… Jag hade faktiskt inte varit inne hos Else och Bent så ofta innan Chantelle flyttade hit, men jag hade alltid känt mig… mer hemma än jag gjorde hos mamma och pappa. Mamma och pappa, som aldrig hade gillat grannarna, hade blivit ganska arga när de fick reda på att jag träffade henne, men på senaste hade de lugnat ned sig lite.
“Simon!”
Jag vände mig om och såg Chantelle komma skyndande. Vinden lekte i det bruna håret, och trots en liten orolighet i ögonen, så log hon. Några steg och jag var framme hos henne, kramade henne, lyfte upp henne i luften, kysste henne. Skrattande lutade hon sig mot min axel, men så avtog skrattet och den glada minen försvann.
“Shit, vilken dag”, pustade hon. “Värsta någonsin tror jag. Vart kom du ifrån förresten?”
“Från er”, svarade jag, och visste inte riktigt hur jag skulle formulera samtalet med Desirée.
I den stunden öppnades dörren till trapphuset och Desirée kom ut, bärandes på två resväskor. Jag tittade snabbt på Chantelle, vars ögon var fästa på modern. Hennes läppar rörde sig inte, men jag kunde föreställa mig orden hon velat säga. Jag blev imponerad av att hon kunde hålla det inne, och bara följa Desirée med blicken, fast hon egentligen ville skrika, ropa och kasta saker omkring sig. Desirée tittade på sin dotter, blank i ögonen, men slog inte ned blicken. När hon rundat gathörnet smög jag min arm runt Chantelles midja och hon lutade sig tungt mot mig.
“Hon sa att… att jag skulle säga att hon älskade dig”, viskade jag, varefter jag borrade in näsan i hennes hår. Kände hur hon darrade och hindrade sig från att gråta.
[Tom]
Bill satt riktad mot TV:n, men han verkade inte titta. Satt bara och stirrade på skärmen, rörde inte en min då allt hopp för huvudpersonen var ute - och det förvånade mig. Jag hade väntat att han skulle svära högt, nästan löjligt inne i filmen, eller åtminstone att han skulle sucka!
“Bill?”
“Jo, det är jag”, sa han frånvarande. “Om du inte minns alltså.”
“Nej, jag förväxlade dig med Georg”, sa jag ironiskt. “Som inte ens sitter i rummet.”
“Jaså? Vart skulle han?”
“Bill!” utropade jag bestört. “Du hänger väl inte upp dig på vad den där tjejen sa? Och titta inte på mig sådär, det är LÄSKIGT!”
Bill log inte, flinade inte, gjorde inget som han brukade, utan vände sig bara bort från mig. Han reste sig och gick och ställde sig vid hotellrummets enda fönster. Då fick jag bara lust att gå fram och krama honom. Han såg så sårbar ut, med blicken riktad mot den grå himlen, uppgivet slokande med axlarna och inget glatt leende på läpparna. Faktiskt gick jag upp och ställde mig bredvid honom och gav honom sedan en lång kram. Lindade armarna runt honom, och fast han nog var lite förvånad först lutade han pannan mot min axel.
“Tog du verkligen åt dig av vad hon sa?” frågade jag.
“Massor”, sa Bill efter en stund. “Du skulle ha sett uttrycket i hennes ögon. Hon såg SÅRAD ut och det kändes som om det var mitt fel. Först var hon bara allmänt konstig, men rolig på samma gång och på något sätt glad, fast hon var arg… Och sen började hon skrika, på svenska tror jag, och sa att hon typ hatade oss, fast älskade våran musik. Bara för att vi ser konstiga ut. Eller jag vet inte.”
“Antagligen”, invände jag. “Så är hon bara deprimerad över att hennes liv inte är lika bra som våra och så är hon avundsjuk på oss som vågar vara oss själva.”
“Hur vet du det?” mumlade Bill mot min axel.
Jag log för mig själv, för det började kännas konstigt att bara så och kramas, i typ tre år, men det var så mysigt att jag kramade lite hårdare.
“Har lyssnat för mycket på Georgs psykologtankar antar jag.”
Bill skrattade till plötsligt och släppte mig.
“Tack”, flinade han sedan och jag såg väl ganska nollställd ut, för han tittade på mig och brast sedan ut i gapskratt.
“Det känns bättre nu”, sa han sedan. “Och det är så jobbigt att vara… typ deprimerad.”
“Så därför skrattar du åt något som inte är roligt, bara för att få bort den känslan. Det låter ju bra…” mumlade jag. “Men nu, bror min, är klockan sängdags, så du får pallra dig in till ditt eget rum.”
“Så att du kan ringa närmsta tjej eller?”
Bara att han log fick mig att le ännu bredare, och det såg nog rätt skyldigt ut, så jag skakade på huvudet.
“Tomi Tomi ska sleepi sleepi”, sa jag. “Och Billski Billski ska också sleepi sleepi.”
“Nein nein nein nanana nein”, började Bill glatt sjunga, vilket fick mig att suckade överdrivet högt.
“Lillebrorski ska visst sleepi sleepi”, sa jag irriterat och näst intill KNUFFADE ut en flabbande Bill från rummet. “Och jäklar, vad snabbt du skiftar humör”, muttrade jag till Bill som sjöng något som lät som “Tomski Tomski idiotski idiotski…”
Nu vill jag ha långa och kritiska kommentarer :D Haha, förlåt, vad jag är jobbig som alltid tjatar om det >.< Hur som helst, går det för fort i handligen, eller är det bara ´jobbigt långtråkigt? Und danke für kommentarerna jag fått tidigare (: <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Swejk - 19 nov 08 - 23:21 | | HAHHAHA!! Kan inte sluta skratta! | sandruskapuska - 1 jun 08 - 22:32- Betyg:  | | tomski tomski idiotski idioski suahsahhhhahahaha <3 | | M-424 - 7 jan 08 - 19:13- Betyg: | | Hahaha långt ifrån Långtråkigt =) Jättebraa. btw:D Vill läsa mer snart!<3<3<3 | | HilfMirFliegen - 7 jan 08 - 12:37- Betyg: | Den är jättebra! Nej den är inte långtråkig eller jobbig. Perfekt!
Du skriver jättebra! =D | | _ingen_ - 7 jan 08 - 12:24- Betyg: | | wow, jättebra, hah det är otroligt hur du kan skriva en novell som är så känslofylld, och ändå få in repliker som får en att asgarva, gött med någon som har lite humor i sitt skrivande ^^ ASBRA! | | Mangasagan - 7 jan 08 - 12:12- Betyg: | PHAHAHAHAHAH xD “Tomski Tomski idiotski idiotski…” Ey??? xD Hahahahaha xD Du äger ju sönder asså xD<3<3<
Gud, tror jag snart dör av skratt här xD hahahahaha xD Du är ju så sjukt rolig xD ÄLSKAR<3<3<33<3<33
Fortsätt innan jag skickar min hoppande linjal med rosa kjol på dig xD | | woops - 7 jan 08 - 10:38 | mikaelanystrom: Mein Gott, TACK :D <3
Solstorm: Shit *tårögd* TACK <3
Mp3: Jävlar, jag hade inte en tanke på det :O Haha, förlåt >.< *skäms* Sheisse, det glömde jag helt och hållet! Dumma jag, dumma jag, dumma jag >.< Ah, nästa del blir det engelska i alla fall :O FÖRLÅT! och TACK <3
Sirius: Åh, tack :O <3 *mållös*
prickigthallon: TACK, alltså MASSA TACK <3
lillolisen: TACK <3 | | lillolisen - 7 jan 08 - 08:34 | | Nejdå inte alls som vanligt typ...ASBRA!!! | | prickigthallon - 6 jan 08 - 23:34- Betyg: | Jag ÄLSKAR allt! Och det innebär ju rätt så mkt av det som alla de andra skrivit ;)
SEPEbra! Mer Tack ^^' <333333 | | knowyouhateme - 6 jan 08 - 23:28 | | inte långtråkigt alls tycker jag :D så sött där på slutet <3 | | Mp3 - 6 jan 08 - 23:08- Betyg: | PAHAHAHAHAHAHAAHAHAHA. alltså det där sista, del var verklgein sjukt roligt xD hahaha ^^ xD
Otroligt bra novell för övrigt :) <3<3<3<3<3
Men du bara en fråga, pratade inte Chantelle (stavning?) och Simon på engelska med varandra ? eller det kanske dom fortsfarande gör , men jag tycker att det är bättre när du skriver upp det på engelska xD haha ¨^ :) <3 det blir likkasom mer "verkligt" av det hela ^^ :9 <3<3<3 men sjukt underbart annars :) <3<3<3 määära snart :D :D <3<3 | | Solstorm - 6 jan 08 - 23:02- Betyg: | “Tomski Tomski idiotski idiotski…”
hahaha xD guuud vad sööööötiga de är <333
ÄLSKAAAA den här novellen, ÄLSKAAAA det du skriver, und ÄLSKAAAAA att få en fortsättning fooort (som jag har bestämt att du ska skriva^^)!! :D:D:D <3333 | | mikaelanystrom - 6 jan 08 - 22:52- Betyg: | HAHAHAHAHAHA JAG GARVADE VERKLIGEN IHJÄL MIG!!!!
“Så att du kan ringa närmsta tjej eller?”
Bara att han log fick mig att le ännu bredare, och det såg nog rätt skyldigt ut, så jag skakade på huvudet.
“Tomi Tomi ska sleepi sleepi”, sa jag. “Och Billski Billski ska också sleepi sleepi.”
“Nein nein nein nanana nein”, började Bill glatt sjunga, vilket fick mig att suckade överdrivet högt."
HAHAHAHAH JAG DÖÖÖR! :'D
SKIT BRA! MER SNART?:'D |
|
|
|
