En frusen tår på min kind (kapitel 5) |
(okej, nu är det ju självklart inte ur Toms vinkel längre… (och Vem blir förvånad?) Eller jo förresten, lite… Kursiv stil = Tom (i början) Sen går vi över till lilla Billie.)
*Sakna mig inte så mycket…*
Jag kände hur jag föll, mina stora kläder bromsade upp mig lite men jag visste att det inte skulle hindra det jag höll på att göra. Mina tankar flög till en av våra låtar, Frei im freien Falls. Den om något stämde väl nu… Jag var fri, jag flög och snart skulle min plågan vara över. Jag snurrade i luften, sedan blev allt svart. Smärtan kom som en våg emot mig och jag var förvånad, jag hade väl inte redan träffat marken. Svaret var nej märkte jag när en ny våg av smärta kom, den här gången i sidan. Jag kunde inte se något efter den första smällen. När den tredje kom gav jag upp, ingen idé att kämpa för livet hela vägen ner till marken. Jag skulle ju ändå dö för eller senare. Det var förvånande hur snabbt smärtan försvann när jag slutat kämpa. Allting var svart, men på något sätt mer levande, okej dåligt ord jag var ju död. Men inte lika hemskt svart som innan, efter slagen. Det verkar som om det lyste där borta, en ingång till något. Kanske till en ny chans… Det enda jag visste var att jag inte hade någonting att förlora.
(Bill)
Så fort han vaknade insåg han att något var fel. Det kändes som om en del av honom var borta. Han såg den tomma sängen och det vita pappret på nattduksbordet. Och med darrande steg gick han fram till det.
Förlåt Bill //Tom
En vindpust från det öppna fönstret blåste genom Bills hår. Han sjönk ner på knä, utan att riktigt veta vad han gjorde eller vad som hände, skrek han. Så som han aldrig skrikit förut. När de andra kom in, sjuksköterskorna, hade skriket gått ur honom. Han kände mig som en tom, urblåsen ballong. Gråten hulkade ur Bill.
”Tom… tomi… varför…” Var det enda som kom ur honom mellan snyftningarna. Han var knappt vid liv. Han kände hur ett par starka armar lyfte mig och lade honom i en säng, sedan blev allt vitt. Flera timmar senare vaknade han, för att se rakt in i Georgs söndergråtna ögon.
”Nej… nej… Det är inte sant. Det hände inte på riktigt, eller hur?” sa Bill panikslaget trots att han inom sig visste att det hade hänt. Georg visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Jag är ledsen Bill…” sa han sedan lågt och bet sig i läppen. Bills ögon tårades och han backade bakåt där han låg.
”Nej… Han lever. TOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!” mumlade han och skrek sedan ut, nästan i vansinne. Georg såg otroligt sammanbiten ut, som om han inte visste vad han skulle göra men bara ville gå fram och trösta Bill. Två sjuksköterskor kom in, schasade ut Georg och sövde ner Bill. Hans ansikte var i panik, rädsla, sorg när han slutligen somnade.
När han vaknade, ca fem timmar senare, föll hans blick på det lilla papper som låg bredvid honom. Allting kom tillbaka till honom, Tom var borta. Med en tacksam tanke åt Georg tog han upp den lilla papperslappen med darrande fingrar och vecklade upp det.
Förlåt…
Jag vet att jag inte kan säga det tillräckligt många gånger, förlåt, men jag vill bara att du ska förstå. Jag klarar det inte längre, Bill. Klarar inte smärtan, att jag sårar dig, skadar mig själv och sviker henne. För trots att det är mitt enda sätt att glömma henne, även om bara för en kort sekund, så känns det som om jag sviker henne varje gång. Vet inte om du någonsin kan förstå Bill, men jag hoppas att du aldrig gör det. Jag hoppas att du aldrig ska behöva sakna någon så mycket att du tar livet av dig. Sakna inte mig så mycket, jag ber dig Bill. Sakna inte mig så mycket att du kommer efter. Det var inte därför jag gjorde det här. Lev vidare, det är det enda jag kan be dig, Bill. Lev vidare, bli lycklig. För jag hade aldrig kunnat bli det, jag hade bara fortsatt leva i en mardröm och dragit med dig i fallet. Svik mig inte Bill så som jag svek henne, fortsätt leva. Och lev som den du är…
Du vet, Wenn nicht mehr geht, jag kommer alltid att vara där Bill. Så kom inte efter, för jag vet att vi inte kommer till samma ställe. Du har alltid varit så god, så länge du lever kan jag vara hos dig Bill. Jag är din ängel…
//Tom
En stor tår föll ner på pappret och suddade ut ett par av orden. Förskräckt torkade han bort den innan den hunnit förstöra mer. Men någonstans inom honom log han svagt, hans älskade, älskade bror. Som kände honom så väl. Han kände hur sliten han var. Aldrig att han ville svika Tom, men hur stark var han, nu när han bara var halv. Nu när hans ena hälft försvunnit, kunde han fortsätta leva då?
(btw, den är INTE slut!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | billtom - 7 jan 08 - 13:40- Betyg:  | | omg.. fan ja gråter när ja läser den..ohh den e såå jäkla braa!!!! | | svartiris - 7 jan 08 - 11:42 | guud jag börjar nästan gråta när jag läser era kommentarer
TACK!!!!!!!!!! | | knowyouhateme - 6 jan 08 - 21:22 | | jättefin du skriver jättebra | | Problemoja - 6 jan 08 - 20:20- Betyg: | | neeej... han kan inte vara död? =( fortsätt! ='( | | Solstorm - 6 jan 08 - 19:44- Betyg: | herreguuud *bölar* shit.. så bra <33 alltså.. nej.. men alltså *helt mållös und stum und förvirrad xD*
shit, så sorgligt <333333 | | Min_flicka - 6 jan 08 - 17:56- Betyg: | | mera :D | | Mp3 - 6 jan 08 - 17:40 | | Alltså, du så sjukt fantastiskt. ÄLSKA! <3 du skrive rså , så underbäst <3 meera snart ? :) <3<3<3 | saraelskarbecca - 6 jan 08 - 17:04- Betyg:  | | Meerh ? . xD . haha .<3 | | tjoh - 6 jan 08 - 16:57- Betyg: | | SÅÅÅ BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!! :D helt underbar :) ge mig mer ! :):):): NU! :D | | Mangasagan - 6 jan 08 - 16:51- Betyg: | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEIN!!!!!!! GAAAAAAAH!!!! *får hysteriskt gråtanfall* Så här kan du ju inmte göra!!!! Buhuuuuuuuu :'(
Men jättebra iaf:) Bra att den inte är slut:D |
|
|
|
