Ehum, ännu en fanfic av mig xD Men den här kommer inte få en fortsättning utan det är bara den här delen. Hoppas ni gilalr den ^^
Tom satt iklädd bara pyjamas i sitt fönster och såg ut på världen där utanför. Fullmånen avslöjade ett tunt snötäcke över den kalla marken. Små, små flingor föll sakta till marken och fyllde på med snö. Klockan var lite innan tolv på natten mellan den 23 december och 24 december. Snart skulle det vara julafton. Han suckade och tänkte att i år skulle det inte bli någon jul värd att fira. Hur skulle han kunna låtsas vara glad och lycklig när allt var helt mörkt inombords? Sedan en månad tillbaka fanns det inte längre något värt att glädjas över, utan allt vara bara tomt, tyst och kallt. En tår föll ner för hans ena kind och stannade precis vid käkbenet.
Snön på gården utanför fick Tom att minnas tidigare jular och vintrar. Han och Bill hade aldrig varit mycket för att vara ute, men då och då hade det hänt att de fick för sig att leka i snön. De hade haft snöbollskrig tills de var helt täckta av snö. Då och då hade de åkt pulka nerför en backe i närheten. Bröderna hade skrikit av förtjusning när de susade ner för branten i en rasande fart. Men Toms favoritminne var när de hade byggt en snöhydda och krupit in där. I flera timmar hade han och Bill legat därinne och pratat om allt och inget. Det hade känts som att det var de två mot världen, för alltid. Fortfarande kunde han känna Bills kalla andedräkt mot sin kind där de legat tätt intill varandra i det lilla utrymmet. Men dagen efter hade solen kommit och fört in våren i den snötäckta världen och nu var snökojan inget mer än just ett minne.
Tom hörde hur klockradion pep till lite och förstod att klockan just slagit tolv. Nu var det alltså julafton. Han såg på julklapparna som han gömt under sin säng, men ännu inte orkat lägga under granen. Men vad spelade det egentligen för någon roll längre? Många av dem skulle han ändå inte behöva ge bort längre. Han suckade och strök bort tåren som fortfarande vilade i närheten av hakan. Varför hade allt blivit som det blivit? Hur kunde Bill vara så egoistisk? Ja, Tom trodde nästan att han börjat hata den människa han borde ha älskat mest av alla. Men snabbt ångrade han sig och såg ut genom fönstret igen. Aldrig att han skulle kunna hata sin tvilling, aldrig. Han skulle nog klara det här bara han fick något roligare att tänka på.
Snabbt satte han ner sina bara fötter på golvet och höll på att skrika till när han kände iskylan som ville ta över hela kroppen. Utan att riktigt tänka på vad han gjorde sprang han ner till vardagsrummet. Försiktigt öppnade Tom dörren dit in och han tappade nästan andan när han såg hur vacker granen var där den lös upp i allt mörker. Den var stor och yvig och Simone hade fyllt grenarna med ljus, glitter och kulor. Plötsligt kände han sig som en liten pojke igen. Framför sig såg han hur han och Bill satt framme vid granen och skakade alla julklappar de skulle få öppna senare. Nästan i panik hade de försökt lista ut vilka saker de skulle få och inte få. Varje år hade de gjort så, men inte i år, tänkte Tom tyst för sig själv. Ändå kunde han se Bills lyckliga min när han trodde att han hittat ett paket som innehöll den presenten han allra helst ville ha.
– Varför gjorde du det? undrade Tom tyst för sig själv.
– Gjorde vad? sa Bill och log oförstående emot honom.
– Sluta! Du vet ju vad jag menar! Varför gjorde du det omöjligt att få en vanlig, mysig jul?
Bill log lite sorgset mot honom och skakade stilla på huvudet. Tom ville smälla till honom när han såg sin brors oskyldiga min, men vad gjorde det för skillnad? Han fanns ju ändå inte där på riktigt. Insikten om att han och Bill för första gången inte skulle fira jul tillsammans kom som en spark i magen. Gråtandes la sig Tom ner på golvet framför granen. Han kunde känna doften av barr och julklappspapper, men inga julkänslor. Inuti fanns bara tomhet och ett svart mörker blandat med saknad efter sin andra halva.
Efter ett tag reste sig Tom upp på skakiga ben. Han såg ut på månen och det tilltagande snöfallet. Snart skulle det stora, lysande klotet vara helt skymt av snömolnen. Vore det inte ett perfekt väder att gå ut i egentligen? Snart hade han fått på sig ett par strumpor och skor. Försiktigt öppnade han dörren för att inte väcka sin mamma och styvpappa när han smög ut. Kylan slog emot honom och luften kändes frisk och ren i hans lungor. Han tog djupa andetag och kunde riktigt känna hur han levde. Med ett par steg var han ute på gården och stod med snö upp till fotknölarna. Kanske var det ändå något magiskt med natten till julafton?
Plötsligt fick han ett infall och la sig ner på marken för att göra en snöängel. Medan Tom låg där och såg på snön som föll ner över världen mindes han allt kul som han och Bill gjort i snön när de var mindre. Ögonen brände till av tårar när han insåg hur ensam den här julen skulle bli. Den första julen utan de två tvillingarna tillsammans. Tom önskade så hett att Bill hade legat där bredvid honom nu och gjort en ängel han med. Ja, det var nästan så att han kunde se sin bror där bredvid honom. Hur han skrattandes försökte fånga en snöflinga på tungan innan han la sig ned bredvid Tom.
– Varför är du inte här på riktigt? skrek Tom ut i natten.
– Jag är alltid med dig, hörde han som en viskning i den kyliga vinden.
Tom slöt ögonen och mindes den där hemska dagen för en månad sedan. Han och Bill hade bråkat lite på morgonen och han hade haft så dåligt samvete att han varit tvungen att gå ut och köpa sin brors favoritgodis innan han vågade be om ursäkt. Den mörkhåriga tvillingen hade lett stort mot honom och sagt att det inte hade behövts. Sedan hade de sett på film och innan Bill lämnade rummet hade han vänt sig om och sagt att han älskade Tom. Själv hade han bara lett och nickat. Någon timme senare kunde han känna att något var mycket fel. Hans tankar hade blivit helt blanka och allt som spelade roll var att få tag på sin bror. Sakta, sakta hade han gått in på Bills rum, men det hade varit tomt. Blicken hade fallit på den låsta toalettdörren. Innerst inne hade han nog vetat att ingen skulle öppna för hans knackningar, men han var ändå tvungen att låta knogarna nudda vid träet. Dörren förblev stängd och låst. Toms blick föll ner på golvet och den röda strimman som letade sig fram under dörrspringan gav honom svaret han redan visste.
Tom öppnade ögonen och vände huvudet åt sidan. Snön föll fortfarande och Bill var borta. Skuggbilden av hans bror var borta rättade han sig själv. Så enkelt det hade varit att fantisera fram honom just då och nu, men det var inte längre nog. Han ville ha sin bror där på riktigt.
Återigen mindes han deras snöhydda. De hade säkert inte varit mer än 10 år och fortfarande lyckligt ovetande om vad framtiden hade i beredskap. Tom och Bill hade legat tätt, tätt intill varandra och sett upp i taket.
– Tom? hade hans lillebror frågat.
– Ja?
– Visst kommer det vara du och jag för alltid? Vad som än händer?
– Klart att det kommer vara Bill. Inget kan skilja oss åt.
Med ett ryck kom Tom tillbaka till nutiden. Han svor tyst för sig själv och undrade hur han hade kunnat missa alla tecken. Han hatade att Bill inte kunnat säga hur dåligt han faktiskt hade mått. De var ju tvillingar och berättade allt för varandra! Men hans lillebror hade svikit honom och lämnat honom ensam kvar. I Toms huvud ringde meningen: Inget kan skilja oss åt. Var det kanske ändå han själv som var en svikare?
Snabbt var han på benen och sprang och sprang. När han väl nådde kyrkogården hade han knappt någon luft kvar och Tom fick riktigt släpa sig fram till Bills grav. Tårarna kom tillbaka. Det gick inte att föreställa sig att hans tvilling låg där nere i marken, men smärtan och tomheten inom honom gjorde att det inte fanns minsta tvekan om det. Hans andra halva var borta för alltid. De två som alltid skulle vara tillsammans var nu så långt ifrån varandra det bara gick. Tom föll ner på knä och strök över alla blommor som låg där. Det var svårt att förstå att en människa som varit så älskad inte längre ville leva.
Den kalla, våta snön började kyla ner hans kropp som bara skyddades av en pyjamas. Toms andetag var fortfarande ansträngda efter språngmarschen genom halva staden. I ett försök att börja andas normalt igen la han sig ner i snön. Den kändes inte så kall längre, utan snarare varm och välkomnande. Han la ut båda armarna och benen och gjorde återigen en snöängel. Med blicken upp i himlen kunde han konstatera att snöflingorna hade slutat falla och månen letade sig fram mellan alla molnen. Plötsligt kände Tom en rörelse bredvid sig. Sakta vred han på huvudet och såg Bill göra en snöängel bredvid honom. Tvillingarna log mot varandra.
– Jag saknar dig, sa Bill.
– Då hade du inte behövt lämna mig, sa Tom.
– Det gjorde jag aldrig.
Tom vände blicken uppåt igen. Snart kände han värmen ifrån Bills hand som höll hans egen.
– Var du rädd? viskade Tom.
– Bara för att behöva vara ensam länge.
– Det behövde du inte, sa Tom.
Han slöt ögonen och log. Aldrig att han tänkte fira en jul utan Bill om han fick välja själv. Det var ju dem två mot världen och inget skulle få skilja dem åt. Han lyssnade till den stilla vinden som viskade löften om en bättre värld där han aldrig skulle behöva vara utan sin tvillingbror igen. Tom lyssnade och lät sig föras iväg in i de eviga drömmarnas land. Innan julaftonsmorgon grydde var ingen av tvillingarna längre ensamma.
Den julaftonsmorgonen vaknade Simone med ett litet leende på läpparna. Även om hennes ena pojke var död så skulle hon allt se till att Tom fick den bästa julen någonsin. Medan hon lagade frukosten och lyssnade till radions julsånger kunde hon till och med låta sig själv sjunga med. När äggen och baconet var klart gick hon upp för att väcka den enda sonen hon hade kvar. Hans tomma säng fick henne att blekna och falla till golvet med ett skrik. Instinktivt visste hon att Tom hade förlorat den kamp hon sett honom föra inombords. Han hade gått till Bill.
Någon timme senare knackade två poliser på dörren och berättade att några förbipasserande hade hittat Toms livlösa kropp vid Bills grav. Simone orkade bara nicka och frågade om hon fick se platsen innan hon identifierade sin son. Polismännen nickade medgivande. Simone gick ut i köket och tog ut två rosor ur en blomvas, sedan bad hon Göran köra henne till kyrkogården. I snön framför Bills gravsten syntes det tydligt var Toms döda kropp måste ha legat. Tårar föll när hon såg att han gjort en snöängel. Försiktigt böjde hon sig ner och la en ros där. Blicken föll på marken bredvid. Inbillade hon sig eller var det inte en svag snöängel där med? En med spretigt hår? Simone la ned den andra rosen där. Två blodröda rosor låg nu i snön och markerade förlusten av de två dyrbaraste ägodelarna hon haft.
– Ta hand om din bror där uppe i himlen, sa hon och såg på Bills gravsten.
Där under skulle snart båda hennes söner vila. En stilla vind smekte hennes kind som en kyss ifrån himlen. Simone var inte den som trodde på det övernaturliga, men hon hoppades att det var ett sätt för hennes pojkar att säga att de hade det bra nu och att de för alltid skulle vara tillsammans. Hon kände sig inte så ledsen än för hon visste att den här dagen skulle komma. Hade inte Bill och Tom alltid sagt att inget skulle få skilja dem åt och att de inte ville leva utan varandra? Den dagen hon förlorade sin första son hade slutet också varit nära för den andra. Därför var det nästan en tröstande tanke för henne att de nu var lyckliga tillsammans i evigheternas evighet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
LoveMusic - 22 maj 08 - 08:51- Betyg:  |
Ockej... nu ksa jag vara ärlig. Dett är särket den åttonde gången som jag läser den här, och nu rinner faktiskt en tår nerför min kind. Jag fattar verkligen ite hur du har lyckets med det här! Det blir ju bara bättre och bättre för vaje gång! GHAAAAAA!
Jag vet allvarligt inte vad jag ska säga för att få dig att förstå att den här var skrivenn i överklass och att den inte passar in här på en amatör sida, en borde finnas tillgänglig för alla att läsa (dock får du INTE ta bort den härifrån, då förstör du verkligen min dag)
Snälla, snälla du, det här är verkligen det bästa som jag här läst NÅGONSIN, försök att förstå det |
| EmelieCarlsson - 15 maj 08 - 21:01- Betyg: |
| Fyfan vad jag lipar <3 |
| sandruskapuska - 26 apr 08 - 15:45- Betyg: |
Vad fin.. ärligt, ingen har någonsin fått mig att gråta så mkt.
Helt enkelt den bästa jag någonsin hört =') |
| LoveMusic - 20 apr 08 - 19:47- Betyg: |
Jag måste bar kommentera igen:P
Du har skrivit denna så levade och underbart! Vet du det?! Detta är faktiskt min favoritnovell här på dikta, så jag tänlte att den är värd två kommentarer:) |
| LoveMusic - 18 feb 08 - 20:36- Betyg: |
Dumma, dumma, dumma pojken_9. Du har missat den största läsupplevelsen i ditt liv.
Jag satt verkligen här med tårar i ögonen och det har ingen bok eller berättelse någonsin fått mig att göra. Du skriver helt underbrat, du borde vara stolt över dig själv:) |
| Pojken_9 - 11 feb 08 - 20:56- Betyg: |
| Jag orkar inte läsa, men den värkar bra 5a XD |
| Niice - 11 feb 08 - 20:54- Betyg: |
| Helt j*vla underbart ! <33 älskar verkligen sättet som du skriver på! |
| DevilNumberTwo - 24 jan 08 - 12:45 |
underbart fin och sorlig :'/
du skriver så himla bra, det känns nästan som att det är på riktigt :] |
| Moozan - 8 jan 08 - 06:21- Betyg: |
| Awwh.. :'/ Skiit fin, Men sorlig O.o Skit fint skrivet bara så du vet. |
| Airya - 6 jan 08 - 22:56- Betyg: |
| *stum* så himla fint skrivet, und du fick mig till tårar nästan... Men verkligen jättejätte bra skrivet <3 |
| Mp3 - 6 jan 08 - 22:42 |
| Alltså , du skriver verkligen så att man får tårarna att rinna. En sådan sjukt underbar och otroligt sorlig novell. Du förstår väl hur mcyket som jag och många fler faktiskt tycker att du skriver så otroligt unerbart och levande, att vi får tårarna att svämma över och börja rinna. Du skriver så otroligt underbbart. Jag älskar verkligen dina noveller <3 |
| M-424 - 6 jan 08 - 21:52- Betyg: |
| Fint skrivet <333 jättebraa:D <33 |
| Ciissii - 6 jan 08 - 19:19- Betyg: |
Jävlar va bra du skriver. Du har så många gånger skrivit mig
till tårar och du har än en gång lyckats. Jättefint <3 |
| Solstorm - 6 jan 08 - 19:11- Betyg: |
shit, nu gråter jag som en.. en... jag vet inte xD jag gråter iallafall skitmkt!
Så himla braaa!<33333 Så vackert, sorgligt på något sätt! Du skriver hur bra som helst<333
shit *snyft* :') <3333 |
| svartiris - 6 jan 08 - 16:52- Betyg: |
| jävlar vad bra... |
| cheze - 6 jan 08 - 16:45- Betyg: |
| Jätte bra , :'( , fick massor av tårar :'( |
| tjoh - 6 jan 08 - 16:34- Betyg: |
| jättefint skrivet ! jag satt här och fick tårar i ögonen och massa ju :( :D <333333333333333 !!! |
| Mangasagan - 6 jan 08 - 15:53- Betyg: |
Gud vad bra<3<3<3 Shit jag bölar ju här! Hur kan du bara skriva så här underbart? <3<3 Har saknat dina fanfics när du har varit borta:( Men nu är du här igen:):):):):D:D:D
Så grymt vacker var den här<3<3
Borde få mer än bara ynka 5 poäng, förtjänar 100000 minst:)<3 |
| loversarelonley - 6 jan 08 - 15:47- Betyg: |
MEGA BRA!!
åhh väldigt fin <33 |
