En frusen tår på min kind (kapitel 4) |
*Slutens början*
(Ehm, Schwartzen Silver är väl typ pausad nu ett tag. Vet vad som ska hända längre fram i den, men svårt att komma dit. Ni fattar? Aja, iaf får ni stå ut med den här så länge!)
(och btw, den här är det åldersgräns på… I alla fall inte under 13! :P Fast bara den kursiva texten, sen är det ok igen!)
Hennes långa smala fingrar lade sig om hans nacke och drog ner huvudet. Det var bara centimeter mellan deras ansikten, deras läppar och han rös till av hennes andetag mot hans haka. Han lade sina armar runt hennes midja, drog henne närmre och så möttes deras läppar. Deras piercingar passade perfekt in bredvid varandra, så som de visste att de skulle göra. Trots allt hade de ju gjort dem tillsammans. Hennes ena hand tog ett fast tag om hans hår och tryckte hans huvud ännu närmare sitt eget. Båda rös till och hans händer letade sig upp innanför hennes tröja.
”Emilia…” viskade han i hennes öra och gav henne gåshud längs med nacken. Med varsamma händer lyfte han henne, utan att släppa ögonkontakten och lade henne på soffan. Försiktigt drog han tröjan över hennes huvud och flämtade till. Så log han, böjde sig ner och kysste henne igen. Hennes händer letade sig över hans mage, ner mot byxorna. Han kunde känna hennes leende mot ansiktet när han försiktigt drog ner blixtlåset. Hennes händer som letade sig fram där nere, innanför kalsongerna… Plötsligt gav han ett till ett skrik och flög bakåt. Framför honom stod ett monster. Ett monster av den tjej han en gång älskat. Vatten rann i hennes mörka, toviga hårar när istapparna i det smälte. Hon var uppsvälld, blå, grotesk.
”Tom…” sa hon med ekande, kuslig röst. ”Kom till mig…” Hon sträckte ut händerna mot honom och kom närmre. Han skrek igen och försökte backa undan.
”Är du rädd för mig, Tom?” sa hon retsamt. ”Det är ju Du som har gjort mig såhär!” Hon var nästan framme vid honom nu och hon öppnade sin mun. Ur den kom en avskyvärd stank, han såg de svarta tänderna och det ruttna tandköttet. Han skrek, ett avskyvärt skrik som skar in i benmärgen.
”TOM!” Bills röst for igenom huvudet på Tom och kallade tillbaka honom till verkligheten. Långsamt slog han upp ögonen. Allt snurrade och han försökte fästa blicken på den närmsta av de tre personerna som stod framför honom, hans bror.
”Tom?” sa han igen, med lägre röst denna gången, och ruskade honom lätt.
”Bill?” svarade Tom chockat. Nu hade han börjat komma till sans igen. ”V…vad gör du här?” Bill såg på honom som om han vore allvarligt konstig.
”Georg hämtade mig. Varför skrek du?” svarade han och styrde genast samtalsämnet dit han ville ha det. Tom såg, om möjligt, ännu mer chockad ut.
”Gjorde jag?” frågade han förvånat. Nu kunde han urskilja Georg och Gustav bakom, båda med bekymrade blickar fästa på honom. Bill såg ordentligt orolig ut även han.
”Ja, det gjorde du Tom. Du låg och vred dig på soffan och skrek…” Nu upptäckte Tom att han låg på soffan, utan att ens minnas hur han kom dit. Han kände paniken växa och reste sig maniskt upp, de andras oroade blickar följde honom och tycktes växa. Alla tycktes växa och bli stora, dem förföljde honom. Dem… dem var monster. Precis som Emilia i drömmen. Nu i full panik skrek han och backade in i badrummet som han låste om sig. Där sjönk han ner på golvet. Vad höll på att hända med honom? Varför kom och hemsökte honom? Hon hade ju lämnat honom ifred nu så länge, i säkert ett år hade han kunnat gå till sängs utan att vara rädd för att drömma om henne. Skamfyllda drömmar om varför han gjorde som han gjorde. Men nej, det fick han inte tänka på. Det var trots allt det enda sättet… Smärtan kom tillbaka, hjärtat värkte och verkade bli större, och större. Tillslut kändes det som om hela han satt och dunkade i takt med att smärtan växte. Han hörde knackningarna som ett avlägset mullrande.
”Nej, kom inte in. Lämna mig ifred, ta mig inte. Låt mig vara…” mumlade han panikslaget, lika avlägset. Som i trans.
När de andra fem minuter senare kom in, med hjälp av en i personalen på hotellet, såg de Tom ligga avsvimmad på badrumsgolvet. Han hade ett panikslaget uttryck i ansiktet. Bills hjärta värkte av smärta när han såg sin bror ligga där, så rädd, så olycklig. Det värkte för att han inte kunnat vara där och hjälpa honom när han hade som mest ont. Det värkte för att hans bror skyddat honom till den grad att han mådde så dåligt själv. Med darrande steg gick han fram och sjönk ner bredvid honom. Skakande fingrar letade rätt på hans handled och han drog en lättnadens suck, han levde.
”Tomi…” mumlade han. ”Varför har du burit allt detta inom dig,” viskade han smärtfyllt. Han satt så ända tills ambulansen kom, tio minuter senare, och följde sedan efter honom till sjukhuset. Han satt och vakade över honom hela dagen, hela kvällen men när Tom försiktigt slog upp ögonen klockan två på natten sov Bill hållandes hans hand.
Det här är mitt fel. Min bror sitter och är orolig för mig. Vad har jag för rätt att göra detta mot honom. Han kommer må bättre om jag försvinner. Hon har rätt, det är mitt fel. Mitt fel att hon är sådär och inte lever. Jag kan inte fortsätta såhär, svika henne bara för att orka med att leva vidare. Det här är det enda rätta jag kan göra.
Med darrande fingrar plockade han upp det papper och den penna han burit med sig ända sedan Den dagen. Och började skriva, det kändes som en evighet för honom innan han vek ihop det. Utsidan var redan färdigskriven, det hade den också varit ända sedan den dagen. Med tårar i ögonen böjde han sig fram och kysste sin bror på pannan. Sedan gick han mot fönstret.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Solstorm - 6 jan 08 - 18:53- Betyg:  | alltså .. jag är totalförvirrad just nu x) tror inte att jag har läst de andra delarna? Eller.. har jag det? xD
men hursomhelst, så klickade jag fram den här und började läsa.. und jag vart helt fast, det var så himla otroligt starkt, spännande, hemskt, sorgligt und BRA, att jag bara inte kunde sluta :O und nu sitter jag här und blöter ner hela tangentbordet med tårar ^^.
alltså shit,... JÄTTEBRA!!
menmenemen... alltså, TOM FÅR INTE... DÖ!? han tänker väl inte hoppa!?!?!?!? :'O
alltså.. jag är typ lite trött i ögonen x) orkar inte läsa de förra delarna som jag har missat, men jag måste nog följa den här ficen från och med nu ^^ <333 | | Mp3 - 6 jan 08 - 17:36 | | Så sjukt bra. underbart. helt olika allt annat som man läst .. :D <3<3<3 | | svartiris - 6 jan 08 - 17:14 | Sirius, jag tror att du förstår men ni andra vet inte.
Hur JÄVLA UNDERBART (okej lite elakt men...) det känns när folk skriver att dom gråtit.
jag känner mig jävligt elak nu, men ni fattar vad jag menar, eller?
Det är nog den bästa kommentaren man kan få om man skriver nåt sorgligt... | ciitronvatten__ - 6 jan 08 - 15:32- Betyg:  | | åh, mer :D | | Mangasagan - 6 jan 08 - 15:29- Betyg: | | NEEEIN!!! vad tänker han nu göra???? GAAAAAH!!! Ich dör om jag nicht får veta vad som händer nu! Skriv mer fort!!!<3 | | svartiris - 6 jan 08 - 15:15 | | nope, inte slut än! Blir nog ett par kapitel till... :P | | Min_flicka - 6 jan 08 - 15:15- Betyg: | är de slut?!
neeeej :'(
skit bra! |
|
|
|
