när sanningen vill fram /6/ |
Dom säger att livet gör sina egna spår, men det är samma människor som säger att behandla varje dag som att det är din sista… Men vad händer i morgon när jag ser tillbaka till idag, vad gjorde jag för fel när jag kysste fel killar, det är ju ändå sista dagen? Och vem fan kom på meningen att kärlek inte förändrat något?!
- Hur fan kunde du låta henne gå ut klockan 9 på natten till en pojke med en slyna till mamma! Ryter mamma åt pappa som ser ut som han håller på att explodera.
- Om inte du hade en sån jävla kärring dygnet runt hade jag aldrig behövt gå till den där slynan! Fräser pappa tillbaka.
Jag trycker kudden mot öronen för att dämpa oljudet från köket och jag är rädd för att saker kommer kastas. Dom tunna väggarna i huset räcker tydligen inte för att dämpa oljudet för jag hör fortfarande orden och dom gälla skriken genom den dunstoppade kudden. Jag känner tårarna komma och jag reser mig upp från min säng. Sakta drar jag baksidan av handen under ögonen och får med mig en blandning mellan mascara och tårar.
- Varför tar jag bara inte och flyttar ut från det här helvetes huset?! Skriker mamma och jag hör att hennes tårar är på gång.
- Men gör det! Då slösar jag i alla fall inte mina surt fördärvade slantar på dig! Ryter pappa och jag hör att han är arg.
- Ge mig ett exempel på nåt du någonsin gett mig som kostat mer än 100 kronor? Skrattar mamma sarkastiskt och jag hör henne gå mot sitt sovrum.
- Din idiotiska äktenskapsrådgivares idé om försoningshelg! Jag slösade över 5000 kronor på den resan för att du trodde det skulle laga vårt äktenskap! Men gå du till ditt sovrum och dagdröm. Jag lever i verkligheten med en dröm om att en dag komma härifrån! Ryter pappa så att jag hör att mamma flämtar till.
Skilda sovrum ? En perfekt lösning på problem eller hur? Eller det beror på hur man ser det… Tydligen såg mamma och pappa det som en briliant lösning när Patrik flyttade till Afrika för att lämna mamma och pappa som straff för en dålig uppfostran utan kärlek. Nog var Patrik smart, flyttade direkt när han blev myndig, lämnade familjen och håller sig borta. Inte ens jag får kontakta han eftersom han är rädd att jag ska visa mamma och pappa. Så man kan inte direkt kalla mitt och Patriks förhållande som kärleksfullt…
Duschstrålarna dränker grälet som har börjat lugna ner sig lite och sköljer av min kropp på bekymmer. Jag sätter handen mot kranen och drar sakta upp värmen. Hettan bränner mot ryggen och knäna börjar skaka av värmen. Jag orkar inte tänka utan njuter av den brännande smärtan längst ryggraden och hur det börjar ta i mina muskler. Mina axlar börjar bli tyngre att bära och världen runtom mig börjar snurra. Jag flämtar till och faller bakåt mot den vit kaklade väggen som slår till kallt mot min varma rygg. Jag stänger av vattnet och stiger ut från duschen. Handuken har blivit fuktig av värmen men jag tar ändå ner den från kroken på sidan om duschen. Jag virar den sakta runt mig , och känner benen under mig vekna. Jag känner golvet röra sig under mig så jag lutar ryggen mot väggen bakom mig. Mitt dyblöta hår ligger slickat mot halsen och ända ner till nyckelbenet där vattnet droppar kallt ner för min överhettade, skakande kropp. Med ens blir rummet sakta svart och jag känner något hårt slås mot huvudet.
Ögonen känns sega och allting verkar ha stannat. Jag försöker känna runt om mig för att se vart jag är och vad som hänt. Min hand fångar upp en liten pöl av blod och jag känner rädslan komma. Med ens börjar jag känna överallt på mig för att se vart blodet kommer ifrån och efter några sekunders beröring, känner jag något torkat i bakhuvudet. När jag trycker lätt med ena fingret på såret känner jag en ilande smärta i hela huvudet och rysningar ut i kroppen. Tårarna börjar omedvetet rinna och jag torkar dom sakta med min vänstra hand. Sakta reser jag mig upp och drar åt handduken som fortfarande stter kvar.
Det svider till i bakhuvudet när jag sakta går genom kylan. Händerna känns som ihåliga och jag måste skaka dom för att inte förlora känseln. Jackan runtom mig går vinden rakt igenom och snön under mina fötter börjar känna av den våta snön. Mörkret ute har fallit helt kolsvart och gatubelysningen lyser upp vägen nedanför mig. Jag känner en tanke av förvirring och ensamhet är jag går igenom breda gator med halvhöga lägenhetshus som tränger in mig från sidan. Jag hör ett svagt ljud av skratt och vänder om mot det beiga höghuset som står kallt i vinterstormen. Utanför vid ingången står Oskar och hans gäng med händerna fulla av halvtomma spritflaskor. Några av dom halsar direkt från flaskan medan några bara står och gungar som träd i storm. Jag dyker snabbt ner bakom en bil när jag ser att dom är påväg mot mig. Det minsta jag vill nu är att Oskar ser mig för vem vet vad han tänker göra när han är packad. Jag står nerböjd bakom en liten röd volvo och är nästan rädd att blåsten ska välta bilen över mig. Min jacka hjälper inte mot kylan när jag böjer mig eftersom glipan mellan byxkanten och jackan säras mer och mer hela tiden. Jag hör när deras steg svagt låter när dom går på andra sidan om bilen.
snäälllla vill gärna ha kritik :) haha desperat som det låter men vill veta vad som är bra och dåligt :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mydecember - 8 jan 08 - 11:57- Betyg:  | | sry men kan inte ge nån dålig kritik den är verkligen för bra! jag menar det (: | | Min_flicka - 6 jan 08 - 14:51- Betyg: | | mera :D den är jätte bra ! | | ThisIsJustMe - 6 jan 08 - 14:20- Betyg: | | jätte bra!! skriv mer nu!!! :D |
|
|
|
