En frusen tår på min kind (kapitel 2) |
(Okej, nästa kommer kanske nu "idag" (dvs innan jag går och lägger mig). Annars imorrn :P)
*För att jag älskar dig…*
”V…vad menar du Tomi?” Bill darrade förskräckt på rösten. Båda hade glömt att det fanns över 5000 människor där ute som väntade på dem. ”Klart jag skulle. Vi pratar ju om allt, eller hur?” sa han försiktigt. De två sista orden lade han till efter att ha sett Toms ansiktsuttryck. Rädslan började växa inom honom. ”Tomi? Visst gör vi det?” sa han skrämt. Tom verkade bli irriterad, han rätade på sig och ställde sig upp.
”Du vet knappt NÅNTING om mig Bill,” fräste han. ”Du vet inte ens vad som hände den där kvällen för tre år sedan! Du vet inte ens om varför jag gör Det. Och framförallt…” han suckade, något föraktfullt, och skakade på huvudet. ”Framförallt vet du inte ens om att jag älskat någon Bill. Mer än du någonsin kan ana…” Han gav sin bror en otydbar, dock inte glad, blick och gick med snabba steg ut från rummet.
Väl ute kände han kylan slå emot honom, det var januari, precis som det varit den natten. Han märkte inte att någon följde efter honom förrän en ljus, klingande röst ljöd genom natten.
”Tom?” Han vände sig förskräckt om.
”D…du är död. ”Han backade skrämt och stirrade på henne med stora ögon. ”De… det här händer inte. Jag såg det. Du är död!” Hon gick närmre honom med sorgsna ögon.
”Tom, känn efter här inne.” Hon lade sin hand över hans hjärta. ”Du vet att det är jag,” sa hon lågt. Tom backade undan för hennes hand, skrämt.
”Men… men. Jag Såg det!” säger han svagt. ”Du föll, ner i vattnet. H…hur?” Hon log svagt mot honom.
”Ja, jag föll. Men jag överlevde Tom, jag… ville bara inte träffa dig. Det var ju därför jag hoppade från första början. Förstår du inte det?” sa hon lågt. Hans ögon tårades.
”Men Varför? Vad gjorde jag som fick dig att hata mig så?” sa han bräckligt.
”Jag har aldrig hatat dig Tom. Det var för att jag älskar dig som jag hoppade,” förklarade hon lågt, ömt och sträckte fram en hand mot honom. En centimeter från hans kind såg han hur hon löstes upp framför hans ögon.
”Tom? TOM?” Rösten nu var mycket mörkare, och bekant. Tom slog upp ögonen med ett stön.
”Georg?” frågade han förvånat. Killen framför honom himlade med ögonen.
”Nej, en rymdvarelse! Ja, det är jag. Vad håller du på med?” frågade han irriterat. Inte förrän då insåg Tom att han låg på marken.
”Eh, vet inte…” började han, något chockat, men drabbades sedan av en insikt. ”Var är Emilia?” frågade han snabbt och gällt. Nu var det Georgs tur att se chockad ut.
”Emilia?” frågade Georg förvånat. ”Vem Emilia? Tjejen från konserten?”
”NEJ!” sa Tom irriterat. ”Emilia, du vet. Hon Emilia.” Nu såg Georg rädd ut.
”Tom… hon är… död,” sa han lågt och bet sig i läppen. Tom såg totalt förkrossad ut.
”Nej, nej… Hon var här. Alldeles nyss. Hon pratade med mig! Du måste tro på mig!” Tom såg panikslagen ut. ”Hon sa att hon levde, jag känner att hon lever. Här inne.” Han förde handen till hjärtat. ”Snälla, tro på mig!” bad han med sprucken röst.
”Tom, vi går tillbaka nu. Klockan är tolv,” sa Georg lågt och försökte dölja oron i sin röst. Tom ryckte till.
”Tolv? Men… men konserten? Vad hände med den?” frågade han chockat.
”Vi, eh, fick köra utan dig…” sa Georg lågt. ”Du och Bill borde prata imorgon förresten. Han är ganska, ehm, sårad nu,” fortsatte han och undrade om han borde ha sagt det där. Tom såg totalt förkrossad ut och lät sig bli ledd tillbaka till hotellet och ner i sängen.
/Nästa dag/
Han vaknade tidigt, som om hjärnan visste att han måste vakna innan Bill hade gjort det. Med en nervös klump i halsen klev han ur sängen och började klä på sig. Fem minuter senare gick han ut ur sitt rum och började försiktigt gå mot Bills. När han stått utanför dörren och velat, nervöst, öppnades plötsligt dörren och hans blick mötte en förvånad Bill.
”Vad vill du?” fräste han. Tom fick en klump i halsen.
”Säga förlåt…?” sa han lågt, skamset.
”För vad?” Bills röst var iskall. ”Att du skrek åt mig. Eller att du hållit allt det hemligt för mig i TRE ÅR??” En lätt rodnad steg sig på Toms kinder och han tittade ner.
”Jag måste prata med dig…” sa han försiktigt.
”Vi pratar väl nu?” fräste Bill.
”På riktigt, Bill.” Tom lät något mer självsäker nu.
”Åh,” sa Bill. Tydligen chockad över vad hans bror sagt. ”Ja, men kom in då,” fortsatte han, nu lika irriterat som innan.
”Du vill veta vad det är jag har hållit hemligt,” sa Tom konstaterande där han satt på en stol.
”Ja,” sa Bill motvilligt.
”Vi har gott om tid, eller?” frågade Tom nervöst.
”Ja..?” svarade Bill, och höjde ena ögonbrynet.
”Bra, för det här kan ta ett tag…”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Mangasagan - 6 jan 08 - 14:41- Betyg:  | | GAAAAAH!!! Jättebra<3<3<3<3 | | Solstorm - 6 jan 08 - 13:05 | | bra!! | | Mp3 - 6 jan 08 - 02:42 | | så sjukt bra! <z3<3<3<3 | | billtom - 6 jan 08 - 00:43- Betyg: | | ohh snälla skriv meer...måste veta hur det går | | svartiris - 6 jan 08 - 00:30 | | håller på :P | | Min_flicka - 6 jan 08 - 00:27- Betyg: | | mera :D | ciitronvatten__ - 6 jan 08 - 00:27- Betyg:  | | fortsätt :) <3 |
|
|
|
