En frusen tår på min kind (kapitel 1) |
*Du har lovat… (och Du, du skulle aldrig förstå…)*
(glömde skriva det, förra var för typ, eh, 3 år sen kanske?)
(vet förresten inte om nåt av det här stämmer, okej? Så inga kommentarer om att han typ hade dreads då…)
(och just det, en sak till. Den här är i tredje person, fast ur Toms synvinkel… Tror att hela kommer bli det!)
/nutid/
”Tom…?” ropade Bill och knackade det på dörren. Tom ryckte till där han låg i sängen. Han såg sig om, det låg en tjej bredvid honom. Som vanligt hade han ingen aning om vem hon var.
”Fan…” mumlade han för sig själv och gick bort till dörren. Han öppnade den lite, precis så att Bill bara kunde se hans ansikte om han tittade in.
”Ja?” sa han, så oberört han kunde.
”Vi sticker om en halvtimme, du kanske skulle ta och äta något?” sa Bill irriterat medan han tittade rakt på sin bror, det fanns ju inte så mycket annat att titta på.
”Eh, okej… Kommer om fem minuter!” sa han nervöst, hans bror tittade konstigt på honom men ryckte sedan på axlarna och gick. Med en lättad suck stängde Tom dörren och vände sig om, på sängkanten satt tjejen. Tydligen ungefär lika glad som han var just nu. När hon märkte att han tittade på henne flög hon upp och började rota rätt på sina kläder, som låg utslängda över halva rummet. Utan ett ord försvann han in i badrummet och kort efter det hördes duschen sättas på. När han kom ut igen var tjejen försvunnen, och för en gångs skull låg det inte en lapp med ett telefonnummer, han aldrig skulle ringa, på ett bord. Han tog på sig en ny tröja, och skrattade samtidigt inombords åt Bills nedlåtande kommentarer om hans kläder. Klart det såg ut som en klänning, men trots allt var det så långt han kunde komma från hur han sett ut då… Han mindes Bills reaktion när han berättat att han tänkte skaffa dreadlocks.
/flashback/
”Jag ska skaffa dreads Bill.” Toms röst var helt allvarlig och Bill ryckte till.
”Eh? Du skojar inte?” frågade han skeptiskt, Tom skakade på huvudet. ”Okeej, visst…” fortsatte Bill och tittade förvånat, fortfarande skeptiskt på sin bror. ”Gör vad du vill.”
/nutid/
Piercingen… Det enda han behållit från den tiden, tiden med Henne. En snabb blick på klockan sade honom att det var bråttom om han skulle hinna få någon frukost. Snabbt småsprang han nerför trapporna till matsalen på det stora hotell dom bodde på. Därnere satt de andra och väntade, alla hade redan ätit upp. Han flinade ursäktande och plockade snabbt åt sig en macka från buffén. De andras förebrående blickar brände, men Bills brände mest. Men han kunde inte hjälpa det, det var det enda sättet för honom. Gustav och Georg hade också märkt Bills blick på Tom och visste vad det handlade om. Georg skulle precis öppna munnen när Tom fick syn på det och gav honom en kall, arg blick. Senare på väg ut från hotellet väste han i hans öra.
”Du lovade att inte säga något…” sa han lågt, sammanbitet och fick en blick han inte kunde tyda tillbaka.
”Du kan inte fortsätta så här Tom. Det är inte rätt sätt att göra det på,” svarade han lågt. Tom ignorerade honom till synes, men inom sig visste han att Georg hade rätt. Han såg upp och mötte Bills blick, det gjorde ont inombords när han såg hur sårad den var. Tom visste att Bill hört vad de sagt, han visste att hans tvillingbror, tvillingsjäl var sårad över den hemlighet han hade för honom. Men han visste inte, han hade inte varit där. Han hade faktiskt aldrig vetat om något, och han skulle aldrig förstå… Snart satt de i bilen igen, han visste inte om det var avsiktligt, men Bill hade satt sig så långt bort från Tom som det var möjligt.
/Konserten, samma kväll. ”Schrei”/
”Och nu, vill jag ta upp någon här i publiken som vill sjunga med mig!” sa Bill glatt, de andra hade slutat spela. De visste vad som skulle komma nu, Bill skulle ta upp en tjej som var fulare än han själv för att han skulle se snyggare ut, så klart, som skulle få sjunga med honom. Det var ganska intressant att han alltid lyckades ta tjejer som inte kunde sjunga.
”Du där!” fortsatte han och pekade på en tjej längst fram. Tom tittade inte, men visste att vakterna just nu höll på att hjälpa henne upp.
”Vad heter du?” sa Bill andfått, glatt. Tjejen svarade och man kunde riktigt höra hennes leende.
”Emilia…” sa hon ljust, klingande med en röst Tom kände alltför väl igen. Han såg förfärat upp och mötte ett par grå-gröna ögon, som inte hade riktigt samma glimt som för 3 år sedan. Efter det visste han inte riktigt vad som hänt, han hade backat en bit. Sedan vänt om och sprungit, så gott det gick i de där byxorna, ut. Medan han sprang, nu hade han hängt av sig gitarren, hörde han Bills röst i högtalarna.
”Eh, vi får ta ett kort avbrott i konserten. Ehm, Georg…?” sa han frågandes och sträckte micken mot honom. Han förstod och tog emot den, Bill sprang efter Tom och lämnade kvar Emilia på scenen. Georg nickade mot vakterna mot som hjälpte henne ner. Tom hade kommit fram till backstagerummet nu, där han satt, ihopkurad i en fåtölj och skakade.
”Tomi?” sa en låg röst och Tom ryckte till. ”Vad hände?” frågade den bekymrat och kom närmre, Bill lade en hand på sin brors axel.
”Du… d…du skulle a…aldrig förstå…” sa Tom skakigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | Solstorm - 6 jan 08 - 13:03 | | bra! ska läsa nästa del nu :D | | Mp3 - 6 jan 08 - 02:40 | | Alltså, så bra. ska läsa nästa del nu :) <3<3<<3 | | billtom - 6 jan 08 - 00:38 | | åå meer | Min_flicka - 6 jan 08 - 00:24- Betyg:  | | ååååh mera :D | ciitronvatten__ - 6 jan 08 - 00:19- Betyg:  | tycker faktiskt du ska fortsätta, även fast jag hatar dom här th novellerna,
men den här verkar faktiskt bra. och det ska du ta på allvar,
jag har verkligen inte ens klarat av att läsa ett kapitel på vissa.
:) | | svartiris - 5 jan 08 - 23:41 | | danke danke... nästa kapitel på G :P | | Mangasagan - 5 jan 08 - 23:37- Betyg: | GAAAAH!! Mer Nuu!!! <3<33
Jättebra<3 Du skriver underbart<3 :) |
|
|
|
