svikarbarn, de som du inte ska lyssa på . |
i all denna förtvivlan misslyckades jag att märka de armar som omfamnade mej, som tog med mej in i värmen. som var allt jag hade. jag skakade, hela kroppen. jag öppnade mina ögon och såg världen. jag vände blicken till min sida och såg mina vänner där. de stod vid min sida med slagträn, knivar och knutna nävar. de såg på mej, väntandes på att jag skulle ge klartecken till strid. jag såg på dem, med all kärlek jag hade kvar i kroppen. jag såg dej framför, du hade funnit färger. du var inte längre naken. inte jag heller, mina vänner fanns där. du stod upprätt med knutna nävar och ett hatiskt uttryck i blicken, lika redo som de som fanns bredvid mej. jag såg på det som var på väg att hända med rädsla. jag reste mej och sprang. jag sprang så fort benen kunde bära mej. jag stannade i mitten. skrek, all kraft jag hade i kroppen rann ut i ett enda långt skri från djupet av mitt hjärta. sen så föll jag, inte för ett slag eller en spark. jag föll för kärlek. jag såg bakom slutna ögonlock hur de som alltid finns här för mej närmade sig. jag öppnade min mun och formade den till ett enda uppgivet "sluta". sen så minns jag inget mer. jag vaknade åter men ej i den världen, nej jag vaknade i min egna säng. med mina egna lakan. i mitt egna rum. jag såg mej omkring, allt var som det alltid varit. limbo var bara på låtsas, en enda dröm. och allt hade utspelat sig med dej och mej tjugo mil ifrån varandra. jag är fortfarande förälskad i drömmen. den är vacker, förtrollande. jag saknar den drömmen och vill egentligen somna om. men jag håller mej vaken. jag älskar dej och kommer alltid att göra det men jag håller inte fast dej om du går ifrån mej.
|
| Kommentarer | | glasbubblan - 13 jan 08 - 01:35 | | du kan verkligen beskriva och skriva fin och bra du!! |
|
|
|
