En frusen tår på min kind (prolog) |
(Ett annorlunda sammanträffande är NEDLAGD!!! Kommer aldrig att komma tillbaka så tjata inte!)
Vattnet på hennes läppar frös sakta till is där hon stod på bryggan. Vattnet framför henne var mörkt, troligtvis kallt, och virvlade. Det var som om det insåg att någon skulle dö i det den dagen och var ilsket över det. Tungan for ut och fuktade läpparna, smälte isen och ett par tunna, frusna händer plockade bort ett par frusna tårar från hennes kind. Hon tog ett steg närmre kanten, nu var hon nästan där. Snart skulle hon vara fri, borta från honom, borta från allt. Borta från alla hennes problem och allt som hon inte orkade.
”Emi?” Hon vände sig förskräckt om, han fick inte komma nu. Inte nu när hon äntligen samlat mod till att göra det.
”Gå din väg!” sa hon ilsket och vände sig mot vattnet igen, hon skulle precis falla ner i det när en hand grep tag i hennes arm.
”Varför gör du såhär?” Hans röst var skrovlig av gråt, sorg och den var oförstående. Varför skulle hon lämna honom, han visste inte, förstod inte. Men han visste en sak, att han älskade henne av hela sitt hjärta.
”Släpp mig!” fräste hon tillbaka. Han släppte henne förskräckt, sårat.
”Varför Emi, varför tänker du lämna mig?” viskade han med bruten röst. Hon log svagt mot honom och kände tårarna rinna. Kände det bita till när dem frös på hennes bleka kind. Såg hans tårar rinna, men inte frysa. Hon visste att han sprungit, tårar fryser inte på varma kinder. Långsamt lyfte hon sin hand och torkade bort en tår från hans kind. Den satte sig på toppen av hennes bleka, nästan vita, pekfinger där den långsamt frös.
”Förstår du inte?” sa hon lågt, men hon visste att han hörde henne i blåsten. Hans långa hår flög runt ansiktet på honom. Hennes hästsvans hade nästan gått ur, vinden höll på att riva av den och hennes lugg piskade hennes frusna, bleka ansikte. Hon höll upp den frusna tåren högre, så att den var framför hans ansikte. ”Jag är bara en sådan här för dig.” Han ryckte till och såg på henne med oförstående ögon. ”Du kommer att gråta, visst. Men när tårarna är slut kommer du att ha glömt mig.” Hon log ytterligare ett svagt leende och vände sig om. Såg inte han som skakade på huvudet.
”Nej, nej, NEJ! EMILIA!!” skrek han, men det var för sent. När hon slog emot vattenytan visste han att det var över. Trots det började han springa mot kanten, och skulle precis följa efter. Kanske kunde han rädda henne, när en hand drog tillbaka honom.
”Det tjänar inget till Tom. Du kan inte rädda henne,” sa rösten och Tom sjönk ner på knäna.
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!” skrek han rakt ut, ett sprucket skrik. Ett fasansfullt skrik från den som precis förlorat den han älskade mest.
(okej, ska jag fortsätta? Det är en ff bara så ni vet (och jag fortsätter även om ni inte vill det, moahahaha))
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 6 jan 08 - 02:36 | | Weeeiiii :) <3 verkar bra, ska lätt läsaa mera :D <3<3 | Mangasagan - 5 jan 08 - 23:34- Betyg:  | | Jättebra<3<3<3 | | svartiris - 5 jan 08 - 23:16 | | danke schön :D Håller på med kapitel 1 NUUUU! :P | | etsigav - 5 jan 08 - 23:09 | | JA :D Jättebra :D | | LillaSabiina - 5 jan 08 - 23:05- Betyg: | | jäääätte bra, meeer nu x) ^^ |
|
|
|
