10: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
TIO - Lightning-guy goes cakemonster
[Chantelle]
Jag rycktes ur mina tankar av att en tjej, på kanske tio år, föll av sin stol. Hennes skrik och dunsen av stolen som föll i backen fick mig att titta upp. Även jag höll på att sätta pappersservetten i halsen när jag såg att det var självaste Bill Kaulitz som kom in. Hur många gånger i sitt liv får man se honom komma in på ett café där man själv sitter och tuggar servetter?
Han skrev en snabb autograf till flickan som trillat av stolen och banade sig sedan fram mellan de små, men många, borden. Jag blev lite halvt förfärad när jag insåg att han var på väg mot mig, men lyckades hålla in en flämtning. Han satte sig ned på stolen mitt emot och tyvärr måste jag erkänna att jag bara stirrade på honom.
“You, I’m sorry”, suckade han sen.
“Are you following me or something?” frågade jag dumt, för det hade faktiskt varit sjukt om vi bara råkade stöta på varandra tre gånger samma dag.
“Kind of.”
“How did you know I was here?” sa jag, samtidigt som Bill (att jag använde hans förnamn, betyder inte att jag gillade honom, eller hur?) letade efter pengar i fickan, till det som givetvis var en läderjacka. Han hittade en skrynklig hundralapp och såg så pass förvånad ut, att det fick mig att le.
“I saw you through the window”, sa han och jag påmindes om att vi satt vid ett fönsterbord. Min hjärna var visst inte på högvarv idag… “I’ll just go and buy something, don’t go anywhere, OK?”
“Sure”, sa jag och ryckte på axlarna.
Bill såg verkligen ut som ett troll när han gick fram till disken. Han verkade ha svårt att bestämma sig, och böjde sig ned för att titta på någon av bakelserna, vilket fick håret att se ännu trolligare ut när han häftigt sträckte på sig igen, då han fått syn på något som verkade intressant. Till slut kom han och satte sig igen, med tre olika bakelser.
“I couldn’t decide which one to chose”, sa han och log, ett leende som nog kunde få den mest sorgsna människan att också dra på munnen.
“You remind me of myself… when I was six”, sa jag när han försökte bestämma vilken bakelse han skulle äta först.
“Well, I never grew out of it”, sa Bill och trots att meningen var menat som ett skämt såg jag allvaret i den.
“Why are you here?” kunde jag inte låta bli att fråga.
“Here? You know, there’s a competition…”
“I know about that, and all about ‘how you guys will make Germany proud’ and everything.” Här skrattade Bill till, så att grädden han hade i munnen landade på min tröja.
“Sorry, sorry”, frustade han. “You’re just so…”
Om och om sa jag till mig själv att inte tappa humöret och bara slappna av och skratta med.
“Weird?”
Han höjde på ett ögonbryn, något jag blev väldigt imponerad av, eftersom jag själv knappt kan höja båda.
“How do you do that?” sa jag intresserat, då jag såg min chans att lära mig.
“Do what?”
“You seem to be pretty much without an IQ, but I gess you’re just hiding it… How do you raise only one of your eyebrows?”
“Whatta question”, skrattade han, och det slog mig att han skrattade väldigt mycket. “It’s easy, just raise it, and ignore the other one.”
“It’s impossible”, utbrast jag efter att ha försökt. “I must look really funny, huh?”
“Yeah”, flinade Bill.
“I asked you a question before!” kom jag på. “Why are you here, talking to me?”
“We have a short break, and I wanted to ask for forgiveness.”
Han böjde ned huvudet och log lite blygt, och fast jag inte vill erkänna det, så fick leendet mig helt att smälta. Hur kunde man le så mycket med ögonen som Bill gjorde? Pupillerna, som omringades av en mörkt brun färg glittrade och djupet i ögonen framhävdes av sminket, som egentligen borde ha varit sjukt fult.
“Why?” undrade jag, för jag såg ingen mening med att söka upp en så stor och utskämd idiot som jag.
“Tom and I… we shouldn’t have laughed that much, but it was so funny… sorry”, sa han och skakade återigen av skratt.
Fint leende eller inte, han var en idiot.
“This has been the worst day since I moved here, and you are just laughing! And you’re not just someone. I mean, look at you! Wearing that makeup, doing everything to make people look at you! And you have no idea how many little girls who would like to marry you - not including me, by the way - and you turn out to be a big idiot! What am I babbling of?” fortsatte jag ilsket, och gjorde stora gester med händerna medan jag pratade lika osammanhängande. “You’re so, oh, you’re so annoying, and so damn in love with yourself! And you think that you own the world or… jag menar, grejen är att det gör du inte! Du och din bror, ni är så falska och gillar att se folk som inte är lika bra som er själva och… och…”
[Bill]
Jag hade svårt att hänga med i hennes snabba engelska, men humöret steg för varenda ord hon sa. Sedan började hon babbla på antarktiska igen, och fast jag inte förstod något, gick inte det förnedrande tonfallet att ta miste på.
“I don’t understand a word of what you’re saying!” avbröt jag när hennes tjatande började bli riktigt irriterat.
“Am I talking Swedish again?!” sa hon bestört, och det störde mig att jag inte visste hennes namn. Men det kändes inte som om det var rätt tillfälle att fråga just nu.
“Talking, screaming… The same thing I guess”, mumlade jag, då jag inte visste hur jag skulle reagera i ett sånt här fall.
“You know, I’m going now! And I hope, really hope, that I’ll never see you again”, fräste hon och reste sig.
“But please, tell me why you listened to Durch den Monsun, if you don’t like us?”
“Don’t you understand that?” sa hon föraktfullt. “It’s not the music I don’t like, I actually love it! The only thing I doesn’t like is you! OK? Can I go now?”
Jag sa inget, satt bara kvar, förvirrad och faktiskt sårad. Hade jag inte försökt be om ursäkt? Hade jag inte sett henne genom fönstret och gått in i det här usla lilla cafét, bara för det? Och så skällde hon ut mig! Som om det var något fel med kläderna jag hade och mitt utseende! Jag älskade att vara klädd såhär, det var liksom inte jag annars.
Fumlande tog jag upp mobilen ur fickan och knappade in Toms mobilnummer.
“Tom”, morrade han och lät ganska mordisk.
“Eh, ska du döda någon?” kunde jag inte låta bli att fråga.
“Du läser mina tankar”, utbrast Tom förvånat. “Båda G-jävlarna ska dö, och den med längst hår av de ska få det extra plågsamt. För Bill, du fattar inte vad dem gjorde! Du fattar inte! Alltså, det var elakt! Du fatt…
“Okej, jag fattar inte, jag har hört det. Vad gjorde dem?”
“Är du okej eller?” frågade Tom och bytte plötsligt tonläge. “Du låter… Var är du förresten?”
“Jag vet inte”, erkände jag. “Totaldissad på nåt jävla café och jag har två bakelser kvar!”
“Åh, stackars lillen, men jag kan hjälpa dig med bakelserna om du vill”, sa han.
“Tom goes One night stand med Bills bakelser”, hörde jag Georg i bakgrunden.
“Hälsa honom hur fel det där lät”, skrattade jag.
“GEORG, BILL SA ATT JAG SKULLE HÄLSA ATT DET LÄT VÄLDIGT FEL!”, vrålade Tom tillbaka och jag skrattade så högt att personerna vid bordet intill tittade konstigt på mig.
“Men var är du då, Bill? Du måste väl veta vad stället heter i alla fall?”
Fyra minuter senare kom Tom, Georg och Gustav instormande, tätt följda av Saki, som inte hade varit alltför glad över att jag gått iväg ensam. Men herregud, vad kan hända? Tom kastade en hungrig blick på bakelserna som jag inte hade rört och jag sköt över tallriken mot honom. Förvånat, men överlycklig, började han mumsa på den ena, men spottade direkt ut det över mig.
“Tom!” utbrast jag förfärat när det som tidigare hade varit grön kakdekoration haglade över mitt ansikte.
“Fan, vad äckligt”, sa Tom och rös. “Det smakar som din kudde Georg! Testa!”
Och med ett hånfullt flin över läpparna lyfte han tallriken och mosade bakelsen i Georgs ansikte. Georg skrek och viftade panikslaget med händerna och spottade sedan ut geggan på tallriken igen. Tom såg självbelåten ut med sig själv och fast jag kände mig lite kränkt fortfarande, kunde jag inte annat än skratta åt dem. Till och med Saki var tvungen att vända bort huvudet och Gustav skrattade så mycket att han nästan ramlade av stolen.
“Skillnaden”, bullrade Georg. “Är att min kudde smakar mycket GODARE!”
Ny del då (: Vet inte vad jag ska säga om den, men tror den blev okej. Säg till om det är för förvirrande och kommentera gärna konstruktivt/kritiskt xD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 22:22- Betyg:  | | agagag shit vad jag skrattat xD | | Mangasagan - 7 jan 08 - 12:05- Betyg: | | HAHAHAHHAHHAHAH xD Hur kan Tom veta att det smakar som Georgs kudde? har han smakat den eller? xD Jättebra iaf<3 | | lillolisen - 7 jan 08 - 08:27- Betyg: | VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!Den var den roligaste jag läst hitills!!
HAHAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH.....AHAHAHAHAHAAHAH!! xD | | woops - 6 jan 08 - 00:24 | M-424: Haha, TACK <3
Sirius: Hehe ^^ TACK <3
swe4: Okej x) Tack <3
Solstorm: :O Gör inte det >.< Mein Gott, TACK <3
mikaelanystrom: Mycket man inte vet, och allt kanske man inte vill veta xD TACK <3
Mp3: Sjukt många TACK <3
HilfMirFliegen: Åh, TACK <3 | | HilfMirFliegen - 5 jan 08 - 22:24- Betyg: | | Aah den är bara så bra!! MERA NU!!=) | | Mp3 - 5 jan 08 - 21:07- Betyg: | | PAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH x'D seriöst, du får mig verkligern att gråta av skratt xD PAHAHah xD kudde ? xD HAHAHAHA^^ okej, förlåt men alltså, grymmt bra novell , ÄLSKA!! .) <3<3<3<3<3<3<3<3 määra nu<!!!! <3<3<3<3 | | mikaelanystrom - 5 jan 08 - 21:01- Betyg: | HAHAHAHAH JEEEEFLAR VAD JAG SKRATTADE DÄR I SLUTET * GRÅTER AV SKRATT * HAHAHAHAHA
“Fan, vad äckligt”, sa Tom och rös. “Det smakar som din kudde Georg! Testa!”
“Skillnaden”, bullrade Georg. “Är att min kudde smakar mycket GODARE!”
HAHAHAHAHHA SÅ TOM TUGGAR PÅ GEORGS KUDDE? VA FAN X''D! HAHAHAH!
underbar:D hahahahha! kan inte.. hahha sluta skratta XD!!!! | | Solstorm - 5 jan 08 - 20:50- Betyg: | HAHAHAAHAHAH, aaaah xD shit, jag kissar på mig, hahaha xD
du är bäst, eller.. känner inte dig, men du SKRIVER bäst!!! hah xD ÄLSKAA<3333
fortsättning foooooort!? :D | | M-424 - 5 jan 08 - 20:00- Betyg: | | Hahahaha rolig del xD Den blev bättre än okej, Bäst faktiskt:) Vill läsa mer nu! <3<33 |
|
|
|
