Julia |
’Julia?’ Hon hörde hur någon ropade långt borta. ’Julia?’ Ännu mer avlägset.
’Herregud, vad har hänt?’ Hon kände hur kanten närmade sig, den svarta djupa avgrunden. Ville bara falla.
’Ring en ambulans!’ Det kändes som att gå i slowmotion bland en rusande folkmassa. Ropen och skriken blandades ihop till ett avlägset sus. Nu var det dags att sluta ögonen och aldrig mer se tillbaka.
’Hon försökte ta självmord…Ja, jag är säker… Vad fan ska man tro när hon pillar i sig tabletter och dricker alkohol till? Hon blev ju magpumpad hela jävla natten…’ Kvinnans röst försvann och hon började gråta ljudlöst. Kramade telefonluren med vitnade knogar.
’Jag klarar inte av att ta hand om henne längre, orkar inte… Hon har varit ute och festat varenda helg sen., ja du vet… Och nu det här…’ Bakom kvinnan dök en sköterska upp.
’Jag måste sluta nu.’ Hon avslutade samtalet och vände sig mot den andra kvinnan i vit rock
’Anhörig till Julia Schultz?’ frågade sjuksköterskan.
’Ja, jag är hennes mamma, Katarina.’
’Jag ska bara meddela er att er dotter är vaken nu. Ni kan gå in till henne.’
’Tack.’ Sköterskan försvann och Katarina tog ett djupt andetag. Ett glas vin för att lugna nerverna hade inte suttit helt fel nu tänkte Katarina och gick mot rummet där hennes dotter låg. Hon fick en chock när hon fick se Julia. Flickan som låg i sängen var likblek och dunkla skuggor dansade över hennes insjunkna ansikte. Hon såg tunn och smal ut. Julia var bara tjugo år. Hur hade allt kunnat gå så fel?
’Är det verkligen du Julia?’ viskade Katarina. Julia vände långsamt ansiktet mot väggen. Nej, det här är bara en ond dröm. Min dotter är en välmående flicka med underbara pigga, bruna ögon och ett klingande skratt. Inte ett hålögt, tunt spöke. Tårarna steg upp i Katarinas ögon och hon flämtade till. Hennes lilla flicka. Så förändrad.
’Julia, vad har du gjort?’
Julia stirrade ut genom fönstret. Någon hade öppnat det, vinden slet då och då tag i den vita bomullsgardinen och dansade med den. Hon såg toppen av några trädkronor längre bort och en molnfri blå himmel. Vad skulle hon inte göra för att vara där ute? I sängen mittemot låg en kvinna som såg ut att vara lite äldre än henne själv, kanske i 25-årsåldern. Hon var vacker. Långt kopparött hår som låg utslaget över kudden och ett par pigga gröna ögon. Julia hade lagt märke till en glimmande guldring på vänstra ringfingret, ändå fanns ingen vid hennes sida. Den rödhåriga hade skickat iväg ett välkomnande leende men Julia visade ingen reaktion tillbaka. Kände hur hon sårade kvinnan men hon orkade helt enkelt inte. En sjuksköterska kom in och såg att Julia var vaken.
’Jag ska gå och säga till att du är vaken…’ Julia ville protestera. Hon ville vara själv. Ingen som kom och beklagade sig. När sen hennes mamma kom in vände sig Julia mot väggen. Hon orkade inte med sin mammas reaktion. Om du bara hade sett mig innan, tänkte Julia och blundade. Innan pappa dog. Katarina stod kvar en bit bort från Julias säng. Fortfarande med handen för munnen och tårar i ögonen.
’Julia, vad har du gjort?’ Julia hörde den anklagande tonen i Katarinas röst.
’Det var inte jag,’ svarade hon ljudlöst. ’Det var inte jag.’
Johan avskydde sjukhus. Det var det värsta han visste. De vitbeiga väggarna, doften av desinfektion, ljuden av snabbfotade tofflor som sprang över laminatgolven. Johan upptäckte att han fick gåshud. Han gick fram till en sjuksköterska på avdelningen och frågade om hjälp. Hon log vänligt och följde honom till det rum som var det rätta. På en soffa i korridoren fick han syn på sin storasyster. Hon satt med huvudet lutat mot handflatorna och andades häftigt. Johan blev upprörd. Han tackade snabbt sjuksköterskan för hjälpen och gick sedan fram till Kattis.
’Varför sitter du här ute?’ frågade han förvånat. ’Julia ligger väl därinne.’
’Jag klarar inte av att se henne. Se resultatet av vad jag som mor har åstadkommit. Hur kunde jag misslyckas så totalt?’
’Det här handlar väl för fan inte om dig. Sluta tyck synd om dig själv.’ Johan ångrade sig genast. Vad sa han till henne egentligen?’
’Förlåt,’ sa han snabbt och öppnade sedan dörren till Julias rum. Det var som att gå in i en vägg. En vägg av stumhet, ensamhet och sorg. Till höger låg hon. Omstoppad av landstingets gula filt och halvt upphöjd, inborrad bland kuddar. Hon var som ett grått streck. Ett grått streck med rufsig blond kalufs. Hon låg med ansiktet mot väggen. Herregud, var detta verkligen hans systerdotter? Hans älskade lilla loppa som han lekt med så mycket när hon var liten. Han var tvungen att erkänna att Julia stod honom närmare än hans egen syster.
’Julia…’ Han ställde sig bredvid sängen och tog hennes hand. Ingen reaktion. Han räckte sig efter en stol och satte sig längst ut på den. Långsamt, nästan tveksamt vände hon på huvudet.
’Jag vill inte hem,’ viskade hon. Johan förstod.
’Men du vill väl inte stanna på det här roliga stället va?’ Han strök hennes arm och log. Hon skakade svagt på huvudet.
’Jag lovar att hjälpa dig, Loppan.’
Julia såg skog och mark susa förbi utanför bilfönstret. Kände friheten av att komma längre och längre bort från staden. Hon var på väg hem till mormor och morfar tillsammans med Johan. Han satt och gnolade med i låten på radion. Kastade då och då en blick på Julia.
’Är du hungrig?’ frågade han efter ett tag. Julia kände efter.
’Inte speciellt.’
’Okej, men jag är…’ Han svängde in på en Statoil mack.
’Ska du hänga med?’ Julia nickade. Hon orkade inte ta på sig skorna. Antog att hon måste se lite kul ut. Barfota, träningsoverallsbyxor och en för stor luvtröja som var Johans. Antagligen såg hon ut som den luffare hon kände sig som. Med rufsigt hår, uppsatt i en tofs och ögonen skvallrade om spår efter sjukhusvistelse och sömnlösa nätter. Julia köpte en cola och en chokladbit. Johan ett korvmål. Hon stannade inte längre där inne än vad hon behövde. Det kändes som att alla stirrade och pekade.
’Jag ser ut som en lodis,’ sa Julia tyst när de satte sig i bilen.
’Och jag känner mig som en, bra att vi är två då.’ Johan log och backade ut från parkeringen. Solen började gå ner och färgade himlen rosa. Johan knäppte av radion.
’Vill du prata om vad som hände?’ Julia satte upp fötterna mot instrumentbrädan. Katarina hatade när hon gjorde det i deras bil. Såg på det nötta rosa nagellacket på hennes tånaglar, tog ner dem igen. Såg upp på Johan.
’Allt började gå åt helvete när pappa dog…’ Julias röst dog bort. Hon harklade sig och satte sig rakare i sätet.
’Skolan var pest, alla var som spöken. De sa saker men jag hörde aldrig. De hade kunnat skrika rakt i mitt öra men jag hade ändå aldrig hört dem. Det var så kusligt alltihop. Som om jag inte hörde hemma där.’ Hon pratade med långa pausar och drack då och då en klunk cola. Mellan varven pillade hon frenetisk på colaflaskans kork. ’Helgerna kom som befrielser. Jag började åka ut till mina gamla kompisar igen, dem som jag var tillsammans med i högstadiet. Jävla idioter hela bunten egentligen. Men där visste ingen vad som hänt, inga frågor och inga svar. Där fick jag bara vara jag…’ Hon svalde hårt och trängde undan tårarna och de svarta känslorna som kom upp till ytan.
’Men i fredags var det några nya där. Skumma typer. En kille försökte ge sig på mig. Men jag var så jävla väck, märkte ingenting…’ En ensam tår rann nerför Julias kind, hon torkade ilsket bort den.
’Någon hjälpte mig och släpade bort killen, han hann aldrig göra något mot mig. Det var som ett slag i ansiktet. Verkligheten hånlog åt mig och allt jag hade burit på kom upp till ytan.’ Julia hade inte märkt att Johan hade stannat bilen och att de nu stod vid sidan av vägen medan bilarna susade förbi bredvid.
’Tillfället smög sig på,’ berättade hon försiktigt. ’I min kompis badrumsskåp fanns en burk tabletter med en sån där röd triangel på. Plötsligt hade jag svalt hälften av alla piller i den fulla burken och druckit till.’
Julia tittade ut genom rutan och kramade colaflaskan hårt.
’Jag ville bara falla ner för min brant.’
Julia låg kvar i sängen. Hörde regnet. Ville inte vakna. Hon slog upp ögonen och stirrade in i väggen. Följde tapetens snirklande mönster. Inifrån köket pratade morfar och mormor med dämpade röster. Hon hörde inte vad de pratade om. Bara små fragment. Antagligen pratade de om vilket problem deras dotterdotter hade utvecklats till. Steg hördes i hallen och dörren till Julias rum öppnades.
’Är du vaken?’ frågade mormor och Julia svarade.
’Jag gjorde lite frukost till dig.’ Hon bar in en bricka med te och varma smörgåsar. Julia log. Gulliga lilla mormor.
’Har du sovit gott?’ Julia nickade och smuttade på teet.
’Så bra.’ Hon betraktade sin mormor. Hon var så liten. Kortare än Julia. Det axellånga gråa håret var ihopsamlat i nacken med ett silverspänne. Hon var vacker. Man skulle aldrig kunna tro att hon var närmare sjuttio. Men i den lilla späda kroppen fanns en skarptänkt hjärna och en vilja av stål. Vendela Schultz var en kvinna man inte sa emot.
Ett svagt guldfärgat solsken låg över sjön. Den svarta ytan var spegelblank och lugn. Julia satt med benen i kors ute på bryggan. Vid bryggan guppade mormor och morfars lilla eka tillsammans med en lite större roddbåt. Julia mindes de somrar då hon och hennes mor hade varit ute med ekan. De hade rott runt och upptäckt vackra klippor och stränder runt sjön. Men det var länge sedan nu. Tio år sedan, tänkte hon och mindes den tid då hennes mamma hade varit en underbar, levnadsglad kvinna. Innan hon och pappa skiljdes. Innan världen rämnade. Plötsligt knäcktes en gren bakom henne. Julia vred på sig. På stigen kom en kille gående. Han hade ett metspö över axeln och gnolade glatt. Ännu hade han inte fått syn på henne. Julia följde honom hela tiden med blicken och såg hans reaktion när han upptäckte henne. Han slutade sjunga och harklade sig istället. Gick lite rakare och med längre steg. Han kom närmare och klev tillslut ut på bryggan, hade siktet inställt på roddbåten.
’Hejsan,’ sa han försiktigt och hoppade i båten. Den gungade till för hans tyngd och knarrade.
’Hej hej.’ Julia sneglade på honom. Mörkblont hår i oreda, skäggstubb och snälla blåa ögon.
’Är du här och hälsar på Vendela och Evert?’ frågade han och tittade försiktigt på henne. Ellie nickade.
’Jag är deras barnbarn.’
’Vi bor grannar,’ sa han och började knyta upp repen. ’Vi flyttade in förra sommaren.’
’Okej.’
’Bara så du vet, så brukar jag inte gå och sjunga.’ Julia bet sig i läppen för att inte börja skratta men hon såg glimten i hans ögon. Han log tillslut brett och skakade på huvudet. Julia log också. För första gången på mycket länge.
’Jag heter Julia förresten.’
’Kasper.’
’Okej Julia. Vill du följa med ut?’
Hon nickade och kände att hjärtat lättade en aning. Plötsligt kände hon solens värmande strålar dansa över huden, hörde fåglarnas kvitter och rös av välbehag av värmen från mannen som hette Kasper.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | loppan24 - 7 aug 07 - 15:30- Betyg:  | | WOW!! Du har verkligen en talang för att skriva,, detta var super bra.. du skriver helt fantastiskt bra! =)=) | | TrasigDokka - 24 maj 07 - 00:58- Betyg: | Maila mej när det kommer en fortsättning för den var lång, härlig, detaljerad och... helt enkelt läcker!
Lite hemsk i början, men man förstår flickan, och berättelsen får ett bra slut.
Fortsätt så! | | Felle - 6 okt 06 - 04:49- Betyg: | wow, vad fin. den är så vackert skriven, du beskriver så bra, man tar fasta på varenda detalj. uunderbart.
men såsom alla andra, så tycker jag att en fortsättning inte skulle vara helt fel :) sen kan det hända att om man inte har planerat en fortsättning så blir det lite halvdant om man sen ändå skriver en. men du skriver så bra, att jag tror en fortsättning skulle bli minst lika bra som denhär.
en klar femma :) | | fialotta - 24 feb 06 - 23:06 | | all right! jag ska försöka snickra ihop en fortsättning. over and out | | ronjah - 11 feb 06 - 08:34 | | jag kan bara säga att det var välldigt bra skrivet & att jag hoppas på att det kommer en lika bra fortsättning :) | | Cilises - 9 feb 06 - 01:28 | | Skit bra...euhm, ja du antyder ju att dom kommer bli tillsammans elelr det är i alla fall känslan jag får...men ja hoppas det kommer en fortsättning!!!:) | | fialotta - 8 feb 06 - 20:55 | | Får se om det kommer någon fortsättning. mycket möjligt. ge förslag på vad som skulle kunna hända.. | | vattendroppe - 8 feb 06 - 07:40- Betyg: | Den här var jätte jätte bra!!!! jag undrar sama sak, kommer
det någon fortsättning? | | 7mary7 - 8 feb 06 - 06:59- Betyg: | skit bra !!
du e as grym på å skirva
kmr d en fortsättning???
//mary | | fialotta - 8 feb 06 - 05:16 | | Säg bara till om något är luddigt eller oklart. |
|
|
|
