Gestalten under eken |
En mörk kväll hade månen precis stigit upp på himlen. En mörk gestalt satt där på den blåa bänken under den stora eken. Han gick med långsamma steg genom den stora parken. Frosten låg på backen och det var en fin mångata han gick i.
Det knastrade under skorna där han gick. Det kom rök ur munnen varje gång han andades. Samtidigt som han närmade sig bänken hade han plötsligt sett den hopsjunka gestalten på bänken. Det var en hon. Hon hade långt hår och det kom snyftningar från henne. han skyndade sig att gå närmare.
När han kom fram satte han sig ner brevid utan att lyfta blicken och fråga om det var ledigt. Han satt där en stund och lyssnade på när hon ansträngde sig för att inte snyfta.
- Varför gråter du?, frågade han stillsamt.
Hon ryckte till och snyftade till.
- Jag vet inte vad jag heter, svarade hon.
- Hur kommer det sig?, frågade han igen.
Hon svarade inte.
Han närmade sig henne sakta. När hon var inom räckhåll tog han hennes hand och höll den varsamt.
- Det ordnar sig nog ska du se, sa han ömt.
Hon vände sig mot honom och han tittade upp i hennes ansikte. Hennes tårfyllda ögon tittade på honom från det smutsiga ansiktet. Han kände sig illa till mods. Han visste inte vad han skulle säga eller göra. Hon såg illa tilltygad ut.
Plötsligt när han satt där och tänkte på vad han kunde säga släppte hon hans hand och slängde sig runt hans hals.
- Hur ska du kunna hjälpa en sådan som mig?, frågade hon mellan sina snyftningar.
- En sådan som dig? Varför skulle jag inte kunna hjälpa dig lilla vän?, frågade han förvånat.
- Ingen vill någonsin hjälpa mig. Alla bara lämnar mig i sticket. Ingen lyssnar någonsin på mig. Och ingen skulle frivilligt sätta sig brevid mig o ta min hand såsom du gjort, sa hon svagt.
- Kom vi går en sväng genom parken, sa han snabbt.
De reste sig upp och han tog åter hennes hand och de började sakta gå genom parken. När det gått några hundra meter utan att säga ett ord sa han plötsligt:
- Berätta nu allt som hänt dig och hur det kommer sig att du inte kommer ihåg vad du heter.
Hon tittade ner i backen och sa inget. Han stannade och tog båda hennes händer och tittade in i hennes ansikte. Du kan lita på mig. Jag vill inget annat än att hjälpa dig. Du ska inte behöva må som du gör. Jag lämnar dig inte förren jag ser att allt löst sig.
- Det, det det är mycket att berätta, stammade hon fram.
- Men jag har all tid i världen att lyssna och gör det så gärna, svarade han snabbt.
Hon började långsamt att berätta om hur alla hade behandlat henne när hon började skolan, hur det var hemma och hur hon hade flytt från sina föräldrar.
- Och alltid när jag går i korridorerna i skolan så sparkar folk mig, de skriker hårda ord och kallar mig aldrig vid något riktigt namn. Så därför har jag glömt vad jag heter eftersom ingen säger något riktigt namn när de pratar med mig.
- Men det där låter ju inte så svårlöst, svarade han glatt. Vad VILL du heta?,frågade han enkelt.
- Jag har alltid tyckt att Sofia är ett fint namn, svarade hon med en blyg, sammetslen stämma.
- Jamen dåså, då är det ju löst! Vi börjar kalla dig Sofia nu så är det inget mer med det. Var bor du någonstans Sofia? Jag kan följa dig hem och se att det inte händer något efter vägen, sa han vänligt.
Hon pekade uppåt en liten skogsdunge och började förklara att det inte var så långt bort.
de två började springa och knuffas efter vägen. De skrattade hela tiden och lekte tafatt. Hon var mycket snabbare än honom så hon hann alltid före. Hon sprang på så mycket som hon kunde och plötsligt stannade hon och vände sig om för att se hur långt efter han var. När han hade kommit ikapp och ställt sig brevid henne och skulle just fråga vad det var frågan om vände hon bort blicken. Hon pekade ner mot vägen nedanför dem. Där nere var ett helt kvarter av hyreshus. Hon pekade mot ett stort 5-vånigshus.
- Där bor jag, sa hon sorgset.
- Jag följer dig till porten, sa han tyst.
De började gå nerför slänten hand i hand. Båda tyckte att det var trist att de skulle skiljas åt redan nu. De kom ner till porten och Sofia sa:
- Nu när jag har ett namn måste jag ju få veta vad du heter. Annars vore det inte rättvist.
- Öhm ja, jag måste gå nu, sa han snabbt utan att titta upp på henne.
Han gav henne en snabb puss på kinden, en mjuk vänskaplig kram och började rota i sin innerficka. Han hade fått tårar i ögonen.
- Här har du ifall vi någon gång skulle råkas på igen, sa han dystert med gråten i halsen. Han la ett kort i hennes slappa hand och stängde igen den. Sen vände han sig om, sa hastigt hejdå och började snabbt gå därifrån.
- Hallå! Hallå! Vänta!, ropade hon desperat efter honom. Vad heter du?!, ropade hon igen.
Men han gick bara vidare. Han skyndade runt hörnet och var snabbt borta. Hon började gråta vilt och sprang in i porten och upp för alla trappor. Hon låste snabbt upp dörren sprang in och smällde igen den efter sig. Hon var alldeles tom inom sig. Hon hade mist något bra. Varför hade hon inte sprungit efter honom??!
Hon skönk ner på golvet och lutade sig mot ytterdörren. Hon började gråta hysteriskt igen. Så kom hon på att han hade gett henne något. Hon kände lappen i sin hand och öppnade handen sakta. Där låg ett visitkort. Det konstigaste hon någonsin sett. Hon läste tyst för sig själv:
Patrik Lindén 17 år
Parkvängen 24
189 647 Uppsala
Telefonnummer: 0702365182
Bergegymnasiet SPI2b
Intressen: Innebandy, motorcross, tjejer, kompisar
Civilstatus: SINGEL
Hon läste igen. Han var singel, lika gammal som hon själv och han gick på skolan inne i stan. Allt var för bra för att vara sant.
Men vad skulle hon med allt det här till? Han kanske hade skrivit det här för länge sedan. Han kanske inte var singel längre eftersom han hade skyndat sig att gå därifrån.
Hon kände hur ilskan vällde upp inom sig, knycklade ihop kortet och slängde det i papperskorgen.
Hela kvällen gick åt att tänka på Patrik. Hon kunde inte slita atankarna från honom och hur han hade velat hjälpa henne i parken.
Men som alltid var det vl någon kille som bara ville ligga med henne tänkte hon sedan.
Fast.. Han kanske var värt ett försök. Eftersom hon inte kunde tänka på annat än honom sprang hon till papperskorgen, tog upp kortet och lyfte telefonen.
Hon höll telefonen i ett stadigt grepp. Hon kände hur hjärtat bultade hårdare och hårdare.
- A hallå, svarade han.
- Hej, är det Patrik?, frågade hon nervöst.
- Ja det är det, svarade han lite småirriterat.
- Ja, ursäkta att jag ringer, men jag är Sofia från parken, du vet. Och jag har tänkt på dig hela eftermiddagen och på ditt speciella visitkort och..
Mer hann hon inte säga förren han avbröt henne:
- Jaha, men Hej, vad trevligt att du ringer. Tack förresten. Men jag vill bara be om ursäkt för att ja gick från dig så hastigt. Men jag tyckte att det var jobbigt att säga hejdå och..
Dom pratade på o säkert en timme när hon sedan sa:
- Kan vi träffas imorgon?
- Öhm, ja gärna, svarade han generat.
- Vilken tid slutar du i skolan då?, frågade Sofia.
- Där efter 3, sa han lite blygt. Jag kan hämta upp dig efter skolan så kan vi fika någonstans om du vill, sa han snabbt.
- Ja men då säger vi omkring halv fyra-tiden imorgon då, sa hon så glatt hon kunde.
De la på telefonen och Sofia skyndade sig att göra iordning sig för sängdags. Hon kunde inget annat än drömma om deras träff imorgon.. =)
|
| Kommentarer | | vattendroppe - 8 feb 06 - 07:53 | vilken fin, kommer det någon fortsättning?
//kram |
|
|
|
