13: Me and my uncle (SLUT) |
På nyår är jag nervösare än jag varit på länge. Jag minns Johannes ord, jag vet vad jag egentligen vill, men… tänk om han har ångrat sig? Och han är min morbror, är inte det sjukt perverst?
När vi sitter där runt bordet, Johannes, Lena, mamma, Jesper, mormor och morfar, känns det som om jag ska spy. Så känns det alltid när jag äter avokado, som mamma tvingar mig till, men nu känns det extremt. Jag vill bara resa mig från bordet och springa därifrån.
Vid tolvslaget dricker vi champagne, skålar och dricker lite mer champagne. Jag håller blicken på glaset, försöker blinka bort tårarna som vill tränga fram.
Utan att säga något till de andra drar jag mig undan till mitt rum. Sätter mig på sängkanten, drar efter andan och snörvlar till. Sedan kommer tårarna. Det är ingen filmgråt precis, utan är snörvlig och skakande gråt, där tårarna rinner i strömmar. Jag försöker torka bort dem, men ger upp försöket, då det bara kommer mer.
- Susanne?
- Mhm, snörvlar jag och vänder huvudet uppåt, bara för att mötas av Johannes gråa ögon.
Han stänger dörren efter sig och sätter sig bredvid mig på sängen.
- Vad är det? frågar han tyst, samtidigt som han lätt smeker mig över kinden.
Det får mig att le, och jag skrattar till åt mina tårar.
- Allt, säger jag sedan. Fattar du att… jag menar, du är min morbror. Det är äckligt, sjukt och perverst.
Han drar besviket bort handen.
- Men jag älskar dig, viskar jag, varifrån modet kommer vet jag inte.
- Det gör du inte alls, säger Johannes.
Jag vet inte hur jag ska tyda orden, men hinner inte heller försöka, för han ger mig en snabb kyss på munnen, som jag genast besvarar. Det var så länge sen nu, en vecka sen vi sågs sist, och trots att det är riskabelt med Lena i samma hus, kan vi inte låta bli. I något som kanske var tio sekunder, eller tio timmar, sitter vi på sängkanten och kysser varandra.
Du vet hur det är när man drömmer, det känns som om allt händer, men man har ingen klar bild av det. Så var det nu. Jag hörde en dörr öppnas, en snabb flämtning, men såg inte personen i fråga. Ändå kände jag på mig att det var hon, och vi drog oss genom ifrån varandra.
Hennes ögon, tårfyllda, möter Johannes. Han öppnar munnen för att säga något, men förlorar orden. Hon smäller igen dörren, Johannes far upp från sängen för att hejda henne att gå. Han stannar i dörröppningen, vänder sig mot mig.
- Allt är ditt jävla fel, väser han. Lena, Lena, vänta!
Jag sitter still. Kan inte röra mig, orkar inte tänka. Stirrar på en punkt på väggen utan att vara i kontakt med verkligheten, den som nu hunnit ikapp mig.
Älskade Lena, förlåt.
När jag efter en lång tid (tio minuter, en timme?) masar mig ut i köket är det tyst. I tvrummet hittar jag mamma. Hon sitter uppkrupen i soffan med en filt över benen. Hon höjer blicken när jag kommer in, men sänker den sedan. Vill inte se på mig.
- Mamma? viskar jag ångerfullt.
Hon höjer en hand för att jag ska sluta prata.
- Har de åkt? frågar jag tyst och får en kort nickning till svar.
Ledsen för kort och dålig sistadel, mne det kommer en epilog också :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 20:29- Betyg:  | | Stakarn. <3 | | -Cute - 30 jan 08 - 12:03- Betyg: | har inte haft tid att va inne på år och dar men det här alltså :o
otroligt underbart och sorgligt | | woops - 6 jan 08 - 20:55 | | Tack för att ni orkar läsa (: <3 | | Mizzan007 - 5 jan 08 - 21:13- Betyg: | du skriver suuper <3. Läste just hela (okej har gjort det rätt länge nu xD) och du skriver verkligen bra! <3
:D | | Rosapapper - 4 jan 08 - 14:17- Betyg: | | Du skriver jättebra (: |
|
|
|
