För att kunna leva [FF] [Del 2] |
WOHOO!!! Ny del:D Srry för att det har tagit väldigt lång tid för mig att skriva, tänkte lägga in den här i förmiddags, men då ville inte internet sammarbeta med mig, och vägrade att funka:( men nu är del 2 här iallafall, och den är ganska lång:)
Inga tjuvläsare tack:)
Enjoy läsningen xD :P
[Kapitel 2 - Självmord]
Jag sitter snyftandes vid Bills grav, tänker att igentligen vore det så enkelt att få träffa honom igen, men det är något som hindrar mig. VAD?
Min mobil vibrerar i fickan och jag himlar med ögonen, att jag inte ens kan få vara ute i 10 minuter utan att de måste veta var jag är. Med en tung suck tar jag upp den,
’Tom’ svarar jag kort.
’Tom lilla gubben, var är du?’ hör jag mammas röst säga.
’Men gissa‘ säger jag sarkastiskt.
Det blir tyst en sekund, sen hörs mammas röst igen,
’Tom kan du inte komma hem?’ ber mamma, ’vi måste prata, ‘ fortsätter hon.
’Om vad?’ frågar jag kyligt och jag hör mamma sucka.
’Om det här, du kan inte bara försvinna sådär. Och sen får du faktiskt ta och vara lite trevligare mot Juliette.’ Säger hon.
’Vadå försvinna? Mamma, jag gick ut en runda. Jag är faktiskt 19 år, och jag klarar mig själv.’ Fräser jag surt, varför kan hon bara inte låta mig vara?
’Snälla Tom,‘ ber mamma.
’Glöm det.’ muttrar jag surt.
’Tom, nu kommer du hem‘ säger hon strängt.
’Dra åt helvete’ fräser jag och trycker av samtalet, väl medveten om att jag kommer få ta många konsekvenser för det där när jag kommer hem, om jag kommer hem, men just nu orkar jag bara inte bry mig.
Jag lutar mig tillbaka mot gravstenen och sluter ögonen, om bara Bill vore här nu. Mobilen ringer igen, men den här gången bryr jag inte om att svara, de kan allt få oroa sig lite. När mobilen slutat ringa reser jag min långsamt upp och går med dystra steg ifrån graven och vandrar mot centrum. Utanför en affär står en grupp tonårs tjejer, och när jag går förbi dom kastar de medlidande blickar på mig. Själv blänger jag bara dystert tillbaka, och till min förvåning har några av tjejerna Tokio Hotel tröjor på sig. Utan att ta så mycket notis om det går jag vidare, och för att vara en tidig lördagsmorgon är det mycket folk ute.
Jag huttrar till och drar jackan tätare intill mig då en svag, men kylig januari vind sveper förbi mig.
Utan att riktigt ha varit medveten om det har mina fötter fört mig till en liten bro, en bit utanför staden.
Jag stannar på bron och blickar ner i det mörka vattnet, och för ett ögonblick tycker jag att jag kan skymta Bills ögon där nere, men inser med en suck att det bara är min egen spegelbild. Isbitar seglar omkring på vattnets yta, och i det här ögonblicket saknar jag Bill mer än vanligt. Jag känner mig så otroligt ensam och missförstådd av alla, även av min egen familj. Det är nästan att jag saknar Bills förmåga att alltid se exakt vad jag känner. Jag vet att det är bara Bill som skulle kunna förstå hur jag mår nu, problemet är bara, att han är död.
Plötsligt känner jag en hand på min axel,
’Hej Tom’ säger någon, och jag vänder mig hastigt om mot främlingen bakom mig.
’Hej?’ säger jag tveksamt, tycker att det är något bekant med killen som står där.
’Känner du inte igen mig?’ frågar han, och gör en min som jag bara sett en person göra,
’Gustav?’ säger jag förvånat och han nickar och skiner upp.
’Japp,’ ler han.
’Oj… Det var länge sen…’ säger jag, fortfarande lite förvånad över hans plötsliga uppdykande.
’Ja det var det verkligen, vi har ju inte setts sen…’ han avbryter sig, tittar oroligt på mig.
’Sen Bill dog’ avslutar jag, ’du kan säga hans namn, det är okej.’ Han nickar och vi blir tysta ett tag.
Jag betraktar vattnet som rinner fram under bron, och jag får plötsligt lust att flyta fram med det, så bekymmerslöst och fritt som det skummar och skvätter fram, som att inget betyder något längre.
’Du saknar honom fortfarande, eller hur.’ Säger Gustav plötsligt och jag rycks ur mina tankar.
’Mm…’ mumlar jag dystert, saknar är bara förnamnet.
’Har de fortfarande inte fått fast hans mördare?’ frågar han, fast jag tror han redan vet svaret.
’Nej, det har dom inte. Jag tror de har gett upp jakten, det var ju trots allt ett år sen.’ Svarar jag och möter hans blick.
’Det är ett fruktansvärt sätt att dö på, men…’ börjar Gustav, men jag avbryter honom,
’kan vi inte prata om något annat?’ ber jag, och han nickar förstående.
’Visst’ säger han, ’fint väder’ fortsätter han sen, i brist på annat, och snart är vi djupt inne i en diskussion om vilket väder som är skönast.
’Shit…!’ utbrister Gustav mitt i allt och stirrar med gapande mun på något bakom mig.
’Vad?’ frågar jag, och han pekar på något, antagligen samma sak som han stirrar på. Jag vänder mig om och tittar mot platsen han pekar på.
’Shit!’ utbrister även jag när jag ser vad som hänt, blod, blod, blod…! Bilder flashar förbi innanför min näthinna, blodet som pulserade ur skotthålet på Bills bröst, hans skräckslagna ögon sekunden innan han föll ihop på scengolvet, hans tomma blick när han lämnade världen, publikens panikslagna skrik…
Jag skakar på huvudet för att bli av med minnena från den sista dagen med Bill.
’Kom’ säger jag sen och tar tag i Gustavs arm för att dra honom med,
’Va?’
’Vi måste ju hjälpa henne fattar du väll, vi kan ju inte bara låta henne dö!’ ropar jag panikslaget då han inte kommer, och först då verkar han fatta vad jag säger.
’Ja… Kommer’ mumlar han och följer efter mig. Väl framme stannar jag så häftigt att Gustav springer in i mig,
’Aj’ utbrister jag, ’Skit samma, ring ambulans, fort.’ fortsätter jag när han börjar ursäkta sig, och han tar istället upp sin mobil, går en liten bit ifrån och gör som man brukar göra när man ska ringa…
Själv sätter jag mig vid tjejens sida, tittar skräckslaget och halvt illamående på hennes uppskurna armar, samtidigt jag försöker komma på något som kan stoppa blodflödet. Till slut klänger jag av mig min tjocktröja och halsduk och binder dom runt hennes armar. Inte så väldigt bra bandage, men bättre än inget.
Jag är så upptagen med att stoppa blodflödet att jag inte lägger märke till att hon har öppnat ögonen förrän hon tyst flämtar till.
’Tom Kaulitz?’ mumlar hon och jag tittar upp, mina ögon möter hennes. Jag nickar och hon ser lycklig ut.
’Inte trodde jag att jag skulle få dö i famnen på min idol…’ säger hon tyst.
’Du ska inte dö’ säger jag och skakar på huvudet. Hon ler mot mig igen, och med sina sista krafter lutar hon sig närmare mig,
’Jag ska hälsa till Bill’ viskar hon i mitt öra, sen blir hennes kropp slapp. Tårarna börjar rinna ner för mina kinder, tjejens sista ord ekar i mitt huvud, ”jag ska hälsa till Bill”.
Jag huttar till, att ta av sig både tjocktröja och halsduk är inte det smartaste man kan göra mitt i vintern, fast jag har ju fortfarande jackan, Bills jacka.
’Ambulansen är på väg’ säger Gustav, som just kommit tillbaka, och jag rycks åter en gång ur mina tankar, den här gången vilade de dock på den döda tjejen framför mig.
’Det behövs inte’ mumlar jag,
’Va?’ Säger han och jag kan inte hjälpa att jag blir irriterad av min kompis tröghet.
’Hon är död’ säger jag tyst, men ändå så högt att jag vet att han hör. Jag släpper tjejens händer, som jag av någon anledning suttit och hållit i, snörvlar och reser mig huttrande upp.
’Hon är död’ upprepar jag, och fast att jag inte kände henne, inte ens vet hennes namn, känner jag sorg över att hon har lämnat världen.
’Varför ska alla dö?’ säger jag, helt plötsligt ilsken över världen grymhet och orättvisa.
’Jag vet inte Tom, det är kanske ödet’ suckar Gustav.
’I så fall har ödet verkligen något emot mig’ fnyser jag.
Jag vänder blicken mot tjejen igen, hon ser så fridfull ut, som om hon somnat med ett leende på läpparna. Hade det inte varit för att hon ligger så stilla och för de blodiga klädesplaggen virade runt hennes armar, så kan man nästan tro att hon bara sover.
’Tom, ska vi gå nu?’ frågar Gustav och jag tittar frågande på honom,
’Va? Men… Vi kan ju inte bara lämna henne såhär, vi kan väll åtminstone vänta till ambulanserna har kommit’ utbrister jag, Gustav suckar och kastar en menande blick på ambulanserna, som jag visst inte lagt märke till.
’Åh… Jaså, de har redan kommit…’ mumlar jag, ’jo, jag kommer väll då.’ Jag kastar en sista blick på tjejen, och jag kan inte låta bli att önska att det vore jag som låg där med uppskurna armar, att det var jag som just tagit mitt liv och nu höll på att bäras in i en ambulans, att det var jag som skulle få träffa Bill…
’Kommer du då?’ hör jag Gustav säga, och jag dras tillbaka till verkligheten.
’Ehm… Ja’ svarar jag frånvarande och följer efter honom.
’Den här världen är inte rättvis.’ Muttrar jag för mig själv. Jag ser Gustav vände sig om mot mig, hans läppar rör sig men jag hör inga ord, ingenting. Allting börjar helt plötsligt snurra, och jag känner mig så trött, så trött. Världen försvinner ur mitt synfält och blir svart…
[Flashback]
Jag står framför en dörr, en liten ynklig metalldörr. Försiktigt skjuter jag upp den och tar ett kliv in… eller ut, rättare sagt, eftersom den lilla ynkliga metalldörren råkar leda till taket.
Vid kanten på taket ser jag konturen av en person. En person jag råkar känna väldigt väl, men vad han gör här, på taket, vid kanten dessutom, har jag ingen aning om.
’Bill?’ säger jag försiktigt och trevar mig fram i mörkret, smyger närmare personen.
’Hej på dej Tomi.’ Muttrar Bill utan att släppa blicken från horisonten långt där borta. Jag går fram och ställer mig bredvid honom.
’Vad gör du här, Bill?’ frågar jag och betraktar hans ansikte i mörkret.
’Tänker’ svarar han, som om det vore den självklaraste saken i världen.
’På vad då?’ Han ger mig en road blick, flinar och vänder sen tillbaka ansiktet mot natten.
’På lite allt möjligt…’ mumlar han.
’Jahopp…’ vi står tysta en liten stund, inga ord behöver yttras.
’Du tänker väll inte hoppa?!’ säger jag förskräckt när Bill lutar sig över kanten och tittar ner. Han tittar upp på mig, brister sen ut i gapskratt. Själv, så fattar jag inte vad som är det roliga i det.
’Är du dum eller?’ skrattar han fram,
’Ehm… nej…?’ säger jag, osäker på vad han menar.
’Men lilla Tomi, tror du verkligen att jag skulle vilja lämna dig helt ensam i denna hemska stora värld, med inget annat sällskap än två stycken konstiga bandmedlemmar?’ säger han med överdramatisk röst, och jag kan inte göra något annat än att skratta åt hans barnsliga beteende.
’WAAS? Skrattar du åt mig lille Tummetott?’ flinar han och jag skrattar ännu mer.
’Alltid’ får jag fram. Bill suckar och skakar på huvudet åt mig,
’Du är hopplös brorsan, men jag älskar dig i alla fall.’ Säger han med ett brett flin på läpparna.
’Visste jag redan’ informerar jag, och snart ligger vi båda på taket och vrider oss i skratt, vad som är det roliga har vi redan glömt.
’Tomi…’ säger Bill tyst.
’Mm?’ mumlar jag frånvarande.
’Om jag dör, kommer du efter mig då?’ frågar han och får mig att återvända till verkligheten. Jag tittar på honom, förvånad över denna underliga fråga.
’Såklart jag skulle, jag kan ju inte lämna dig ensam.’ Svarar jag med ett leende på läpparna, ’men du ska väll inte dö?’
’Nejdå, inte än på ett tag hoppas jag, men någon gång kommer jag ju dö.’ Säger han.
’Vad bra. Att du inte ska dö än menar jag’ Vi flinar och återgår till att betrakta stjärnhimlen från taket.
’Tomi…’ säger Bill igen.
’Mm?’
’Tänker du just nu?’ frågar han, och jag skrattar till av denna otroligt korkade fråga.
’Ja, hur så?’ svarar jag
’Äsch, inget, tyckte bara att det luktade så bränt, men nu förstår jag varför.’ Flinar han, och är helt oförbered på att jag helt plötsligt kastar mig över honom och kittlar honom.
’Nu ska du få smaka på den ondskefulle Toms vrede! Mohahaha. Mohahaha.’ Ropar jag dramatiskt.
’Ondskefull? Hah, jo visst Tom, som om jag skulle gå på det?’ fnyser Bill och tittar roat på mig.
’Men Bill, ‘ suckar jag, slår handen för pannan, ’varför kan du inte bara spela med lite? Ha lite fun du vet?’ klagar jag och flinar.
’Tomi, kan du gå av från min mage? Jag vill sova’ Med en suck gör jag som han säger. Han reser sig upp och sträcker ut sin ena hand mot mig,
’Kom, vi går in’ Säger han och ler. Jag tar hans hand och han drar upp mig från taket, sen går vi in genom den lilla ynkliga metalldörren
’Tom? Tomi är du okej?’ säger en röst.
’Tom lilla gubben, hur mår du?’ säger en annan. Sakta slår jag upp ögonen, bara för att några sekunder senare stänga dom igen för att inte bli bländad av det skarpa ljuset. Okej, så ljust är det inte, men för mina ögon känns det som jag just kollat rakt in i solen.
’Han LEVER!’ tjuter någon, och jag antar att det är denne någon som rusar fram och tar min hand.
’Gör jag?’ mumlar jag och slår åter en gång upp ögonen. ’Vad synd’ sluddrar jag, omedveten om jag bara tänker det eller säger det högt. Jag känner mig så trött, som om någon drogat ner mig rejält. Och vem vet, det har de kanske gjort med?
’Hur mår du Tom?’ säger någon igen, och den här gången lyckas jag koppla rösten till en person; mamma.
’Uff, kan jag inte få sova ifred?’ muttrar jag, ’vad hände förresten?’ frågar jag när jag ser Gustav stå en bit ifrån… um… stället där jag tydligen råkar vara.
’Du svimmade.’ Konstaterar han kort, och mamma fortsätter;
’Du måste verkligen ta och äta mer Tom, läkarna sa att du svimmade av näringsbrist. Du kunde ha DÖTT!’ säger hon upprört och tittar på mig med oroliga ögon. Om jag bara kunde få dö så skulle hon slippa oroa sig för mig, då skulle ju alla bli lyckliga?
’Tja… det är ju också ett sätt…’ mumlar jag sömnigt, jag vill bara stänga ögonen och sjunka in i sömnens värld igen, men det får jag tydligen inte, då någon utbrister;
’Ett sätt att vad?’ Jag suckar,
’Ett sätt att få träffa Bill…’ Jag ser mammas ögon svämma över av tårar, och en sista tanke fladdrar förbi i min urblåsta hjärna innan allt blir svart igen; ”Jag är på väg Bill…”
Så, Vad Tycks?? :P Ledsen om det är lite stavfel, men sånt får man väll leva med:P
Ska börja skriva på nästa del nu:D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ausa - 26 mar 08 - 14:05- Betyg:  | | Super duper mega as bra XD | | _NotAnAngel_ - 26 mar 08 - 13:41- Betyg: | | Väldigt bra, VÄLDIGT bra:) | | Clasine - 7 jan 08 - 12:13- Betyg: | vad bra!
håller med majsbajs dett där med taket blev lite väl långt:P | | majsbajs - 6 jan 08 - 22:38 | | joda funkade väll men det blev lite mycket uppe på taket.. | | Mangasagan - 5 jan 08 - 16:50 | tjoh: Tack:D
MuppJenny: NEIN dö inte :'( Bäst jag skyndar mig då xD | | MuppJenny - 5 jan 08 - 13:18- Betyg: | | Kort sagt: KSYNDA DEJ MED NÄSTA DEL INNAN JAG DÖR und får träffa Bill xD | | tjoh - 4 jan 08 - 14:25- Betyg: | | såååå bra :D ny vinkling på TH-fanfics :D vill veta mera, så skriv nuuuuuuU! :D:D:D:D:D | | Mangasagan - 3 jan 08 - 23:47 | FortessOfTears: Tack:D Gör inget att du inte hinner kommentera mer, bara du inte tjuvläser så:D
Solstom: Tack:D Jobbar på fortsättningen:)
Sirius: Naawie, inte gråta nu. *tröstar med julmust och pannkakor* Kul att Du läser min fic:D
knowyouhateme: Tack:D Som jag sa, så håller jag på med fortsättning nu:) | | knowyouhateme - 3 jan 08 - 23:27 | | jättebra:D du dkriver underbart<3 vill ha mer nu..... | | Solstorm - 3 jan 08 - 23:16- Betyg: | åååh, du skriver såååå braaaa <33 ÄLSKA<3333
Menmen, INTE DÖDA TOM OCKSÅ!! :'O
fortsättning nuuu!?!? *förhoppningsfull* :D | | FortessOfTears - 3 jan 08 - 23:06 | Shiet, det var ju jättebra :)
Fast Bill är död :( Inte döda Tom också !
Hinner inte kommentera mer, sorry :/ |
|
|
|
