8: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
EIGHT - Angry and confused
[Chantelle]
Ibland älskhatar jag både mamma och Else. När jag kom in log de bara illmarigt och när jag efter att ha bytt om tog frukost tittade de på varandra och sedan på mig. Väntade förväntansfullt in mig, ville väl inte missa min förklaring antar jag.
Extra sakta hällde jag mjölk på Corn Flakesen, men inte ens när jag ställde ned mjölkpaketet attackerade dem mig. Deras avvaktande gjorde mig så orolig att jag var nära att sätta i halsen för att jag tuggade för snabbt. Deras blickar följde varje rörelse jag gjorde, såg noga på medan jag stoppade ännu en sked i munnen, när jag tuggade och när jag svalde.
“Men fram med det bara!” fräste jag tillslut och möttes av ett gemensamt skratt.
“Kom igen!” sa jag irriterat och viftade utan att tänka mig för med skeden, så att en mjölkdroppe hamnade på mammas näsa.
Hon fnös och torkade bort den med baksidan av handen, och öppnade sedan äntligen munnen.
“Kom du från Simon?” sa hon.
“Simon…” sa jag förvirrat, men skingrade sedan tankarna på Tokio Hotels uppdykande, och kom på att det egentligen var från Simon jag kommit. “Jo, precis.”
“Din hjärna förvånar mig ibland med sin seghet”, muttrade mamma.
“Mig med”, suckade jag.
“Så… du tror att det är okej att bara sticka dit mitt i natten eller?”
“JA! Eller nej”, ändrade jag snabbt. “Men det är mer okej än att skicka sin dotter till Tyskland, bara för att man inte kan ta hand om henne ordentligt!”
“Chantelle!” avbröt Else med hög röst. “Kasta inga anklagelser på min syster nu! Hon gjorde sitt bästa, men i det här fallet räckte det inte till helt enkelt. Och då fanns jag här istället, och det var för din skull.”
“Vad snabb du var att försvara mamma nu då”, mumlade jag och menade egentligen inte att Else skulle höra.’
“Syskon har speciella band”, sa hon, med en ilska jag sällan hörde hos henne.
“Det är okej, Else, du behöver inte försvara mig”, sa mamma och log svagt, medan hon sänkte blicken mot bordet.
“Syskon försvarar lätt varandra, Chantelle, men det var inte vad vi skulle prata om…” sa hon och styrkan i rösten var på väg tillbaka.
“Ändå gav du aldrig mig någon chans att försvara, eller ens träffa, min syster!” utropade jag ilsket.
Jag reste mig häftigt upp och stegade bort mot bordet, ignorerade Elses och mammas klagande röster.
“Du skulle bara våga gå iväg igen”, sa mamma med en röst som nästan liknade en viskning.
“Klart jag vågar”, sa jag utmanande, efter att ha satt en hand mot höften. “Tror du mig inte?”
“För i helvete, förstår du inte att jag bara försöker fixa allt mellan oss igen! För jag är ledsen Chantelle! Ledsen! Förlåt!”
Ilskan stiger åter när jag ser att hennes ögon blänker - hur kan en människa vara så svag som hon?
“Jag hatar dig”, sa jag, med framtvingat lugn på rösten.
Jag stegade in på toaletten och drog igen dörren hårt efter mig. I ett försök att samla vreden stirrade jag på mitt eget ansikte i spegeln. Betraktade de hårda ansiktsdragen, slarviga frisyren, men vägrade se in i mina egna ögon. När jag till slut gjorde det såg tårar som blänkte i ögonvrån. Jag drog häftigt efter andan, samtidigt som jag blinkade upprört i hopp om att tvinga bort dem. Stolt log jag mot min spegelbild när jag lyckades.
Jag började dra en borste genom håret, argt och ursinnigt. Sedan greppade jag Elses hårspray, sprayade över hela håret, formade det utan att tänka på vad jag gjorde. Jag suckade åt mina trötta ögon i spegeln, öppnade skåpet och tittade intresserat och elakt igenom Elses smink. Hon hade flera gånger sagt att det var okej om jag lånade något, så hon kunde väl inte plötsligt ha ändrat sig? Hennes foundation hade hon nästan sagt att jag kunde få, för den använde hon inte, så nu smörjde jag tjurigt in ansiktet med det, tog sedan hennes rouge och duttade försiktigt på kinderna. På övre skåphyllan hittade jag en brun ögonskugga, en likadan som jag själv hade, och alltid brukade använda. När jag avslutat med också mascara kom klumpen i halsen tillbaka och jag harklade mig för att tvinga bort den.
Aldrig gråta, det var ett löfte som jag gett mig själv. Än så länge hade jag lyssnat, faktiskt var det så att jag alltid hade haft ganska svårt få tårarna att rinna. Men nu kändes det som om muren höll på att brista. Var det någonting jag helt enkelt inte klarade av så var det mammas sårade ögon och vetskapen om att det var hon som hade rätt.
Därför gick jag sakta tillbaka till köket, där mamma och Else satt kvar på samma platser. Enda skillnaden var att Else lagt en hand på mammas arm. Mamma tittade upp när jag kom och mötte vasst min blick.
“Förlåt”, mumlade jag. “Det är bara det att… jag har haft lite svårt att sova på sistone och… det kändes mycket bättre så fort jag kom till Simon.”
“Åh, när man inte kan sova, hjälper det att orsaka ännu fler aborter då?” sa mamma hatiskt.
“Jag sa förlåt!”, sa, nästan skrek jag.
Mamma verkade på väg att säga något, men jag skakade bara på huvudet, för att visa att samtalet är slut.
Jag hade bråttom ut, ville bort härifrån, så jag struntade i jackan och satte bara på mig skorna. Innan jag gick ut kikade jag försiktigt genom fönstret, bara för att försäkra mig om att alla spår av Tokio Hotel var borta.
[Bill]
Vi följdes av fansen var vi än gick i stan och fick flera gånger stanna för att skriva autografer. Då gällde det att koppla på leendet, och helst skratta, när man skrev på tjejernas armar, pannor och varhelst de kom på. I vanliga fall tyckte jag att det var ganska kul och upprymmande att skriva autografer, men nu kände jag mig helt tom i huvudet, och var nog väldigt förvirrad, för jag stavade till och med mitt namn fel. Tjejen som fick “Blli Kautiz nedkladdat på sitt papper tittade lite förvirrat på sig, men verkade sedan anta att det var meningen, då min stil var väldigt snirklig och inte direkt lätt att tyda.
Det var meningen att vi den här dagen skulle visas runt i Berlin, men allt vi såg tycktes vara kamerablixtrar och skrikande människor.
Riktigt kaotiskt blev det inte förrän vi stötte ihop med Billie Joe Armstrong och Mike Dirnt från Green Day och en ännu större skara fans. Då var det faktiskt inte bara jag som tappade hakan, utan hela gruppen vi förföljdes av stannade tvärt. Ingen hade väl riktigt väntat sig att också Green Day skulle komma till en liten (öm, största någonsin) musiktävling i Tyskland, då vilka som skulle vara med inte var helt klart ännu.
När vi kom in i en stor park, känd som Tiergarten, bad Tom Saki att bara Georg, Gustav, han och jag skulle få gå lite ensamma. Saki tecknade åt de andra vakterna att nu hålla fansen på avstånd och följde själv med oss.
Fansen skingrades faktiskt och jag antar att de flesta inte orkade gå med längre. Jag började själv bli lite trött i fötterna av att ha gått hela förmiddagen och föreslog att vi skulle slå oss ned i gräset, vilket som tur var, var torrt.
“Alltså, Bill, du har varit helt borta i en timme nu”, sa Tom när han fann mig granska ett grässtrå.
“Förlåt, du har rätt, vi måste faktiskt repa” sa jag, samtidigt som de tre brast ut i gapskratt.
“Repa?” flinade Georg. “Skojar du eller? Idag är en sån där tigga röster dag, då vi bara ska gå runt och vara snygga, och skriva autografer.”
Jag tittade undrande på honom, fick ett snabbt “Stäng munnen” från Toms sida och sedan, efter ungefär tre timmar (ungefär) gick det in för mig att vi inte behövde spela något idag.
“Du är helt förvirrad, Bill”, konstaterade Tom till slut. “Som om du vore kär eller något. Fast det är ju omöjligt, för dagens fans har inte kastat dig en enda blick, eftersom du hela tiden stod bredvid mig.”
“Så du antyder att även de som höll i plakat som ‘ich liebe dich Bill” tittade på dig”, fnös Gustav.
“De hade bara inte lärt sig att stava mitt namn, era ärthjärnor.”
“Förlåt, förlåt, vi glömde att det är så svårt att stava”, retades Georg. “Om man har i istället för o blir det ju nästan Bill.”
“Precis”, sa Tom stolt. “Men seriöst Bill, vad har du för problem idag?”
Hände inte så mycket i den här delen, och den blev inte lika lång som jag hade tänkt. Men var tvungen att klippa (haha, inte hår xD) här, annars hade det blivit alldeles för långt. Håller på med nästa del, och i den händer det mer faktiskt ;)
Kommentera nu då - helst konstruktivt, så att jag kan förbättra något till nästa del! :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 22:02- Betyg:  | | ahah kul Love it <3<3<3 Kul med eng i oxå. men ändå bara replikerna. Tkr jah eskönt. bra m.. jÄTTte bra faktsikt <<3<3<3 | | _ingen_ - 7 jan 08 - 12:08- Betyg: | | jättebraaaaaaaaaaaaaaaaaaaa :D | lillolisen - 4 jan 08 - 18:06- Betyg:  | | Bra!:D | | woops - 4 jan 08 - 16:55 | mikaelanyström: Hoppas du överlevde bara :O för jag vill att du lägger ut en ny novell snart ;) TACK <3
Mangasagan: Hahahah, vad klipska vi är x'D TACK <3 | | Mangasagan - 3 jan 08 - 23:10- Betyg: | Jättebra<3 Och vet du, jag var oxå tvunehn att klippa, inte hår då utan en nagel xD HAHAHAHAHA xD
Hrm...Hehe.. Überbra iallafall:) Vill ha meeeer!!<3 | | mikaelanystrom - 3 jan 08 - 22:47- Betyg: | HAHAH! Höll på garva ihjäl mig åt Toms självsäkerhet!
Jätte bra;D! | | woops - 3 jan 08 - 22:36 | Solstorm: Taxi ;) Öhm, är snart klar med nästa del nu, men vet inte om det händer något oväntat. Men det händer något i alla fall, >.<
Mp3: TACK :D Haha, du kanske kan tänka ut något elakt och kritiskt till nästa gång xD Ny del kommer imorrn tror jag (A) | | Mp3 - 3 jan 08 - 22:29- Betyg: | | Jättebra. Jag gillar denna novell, myckt :) <3<3<3<3<33<<33<<3 Nu vill jag faktsikt ha en fortsättning. und jag kommer inte på något kritiskt att säga xD (hjälp det är ju bara till sirius som jag har lyckats ge kritik HAHA xD ) men aja. MEEERa nu`? (A) :) <3<3< | | Solstorm - 3 jan 08 - 21:58- Betyg: | braa :D
skriv nästa del nu???? *bedjande hundvalpsögon* jag vill läsa meeer, und.. gärna att det händer nånting.. oväntat? x) <33 | | woops - 3 jan 08 - 21:43 | Förlåt, den här meningen blev helt fel:
"Än så länge hade jag lyssnat, faktiskt var det så att jag alltid hade haft ganska svårt få tårarna att rinna."
Det ska vara LYCKATS och inte LYSSNAT xD |
|
|
|
