resan till mitt förflutna |
Den här novellen skrev jag för JÄTTELÄNGE sen, jag kan ändra den och skriva den bättre, men jag behåller den som jag skrev den. Tyck vad ni vill, och skriv det längst ner i den där rutan... alltså kommentera :)
Jag går av bussen vid hållplatsen. Den ljumna vinden blåser i mitt hår och jag ser bussen vända och köra tillbaka, den försvinner länge och länge bort och lämnar mig ensam.
Egentligen är det flera km dit jag ska, men det går inga bussar dit. Det går inga bussar så långt ut på landbygden, så jag måste gå. Men det gör inte mig något, jag har inte bråttom, jag har faktiskt hela livet på mig, och fast det är tidigt i mars lyser solen och det är riktigt varmt.
Jag börjar gå längs den slingrade landsvägen. Äntligen efter år av undran och letande är jag på väg. Jag är på väg till en liten öländsk by. Byn där min mamma, mormor och min släkt bakåt i generationer har födds och växt upp.
Jag, som har växt upp i olika fosterhem, har aldrig vetat något om mitt förflutna. Fast jag alltid undrat har ingen kunnat svara på mina frågor. Men när jag var 15 år fick jag nog och började försöka ta reda på svaren själv. Det har tagit mig tre år att få veta på det jag vet nu. Jag hade inte mycket att gå på, men tydligen födde min mamma ett oäkta barn, mig, när hon bara var sjutton år och bestämde sig för att inte behålla mig.
Jag går i snabb takt och överallt ser man riktigt hur våren sakta men säkert kommer. Snön är borta, i dikeskanten växer några modiga små krokusar och årets första fåglar drillar glatt. Jag blir varm och knäpper upp min svarta kappa.
”Undra vad mamma tänkte när hon fick vet att hon var gravid? FUNDERADE hon ens någon gång på att behålla mig?!
Jag försöker sätta mig in i den situationen, att bli gravid när man precis har fyllt sjutton år. Hur skulle jag ha gjort? Inte lämnat bort barnet i alla fall!
Jag går en bit försjunken i tankar när jag plötsligt ser ett hus, ett rött hus, och bakom det ett kyrktorn och fler hus och en skylt, en skylt som talar om att jag är framme.
Jag stannar till när jag ser skylten. Vad gör jag egentligen här? Vad förväntar jag mig att hitta?! Mitt förflutna? Knappast! Ingen av mina släktingar bor kvar här. Men det är något som gör att jag måste åka hit. Som om mitt förflutna kallar på mig.
Jag går sakta genom den lilla byn. Bondgårdar och små stugor avlöser varandra längs vägen, en ko råmar någonstans ifrån och en vimpel fladdrar i vinden. Jag möter inte en människa på vägen, som är det ända byn består av, en väg och husen längs den.
”Vad dött den är här”, tänker jag. Så otroligt dött, men samtidigt så vackert å stilla. En stillhet jag aldrig har känt någon annanstans. En annan tid verkar faktiskt råda, man känner hur all stress bara rinner av en. Undra hur det var att bo här? Här där allt är som i en annan tid, med det gula alvaret år ena hållet och ängar och hagar åt andra hållet fram till det ändlösa blå havet någon km bort. Hur var det?
Jag är framme i utkanten av byn och där, där är huset. Huset där min mamma är född. Det är ett ganska stort rött trähus, med en stor stentrappa. ”Brukade hon sitta på den när hon var liten” undrar jag. ”Hurdan var hon när hon var liten? Sprang hon runt i byn och lekte, eller var hon den som hellre stannade hemma?” Men jag kommer aldrig få veta det, kommer aldrig få chansen att fråga.
Jag skulle gärna vilja gå in i huset men jag förstår ju mycket väl att det inte går, någon annan, okänd, äger huset numera. Jag tror att det är några sommargäster, huset ser tomt ut just nu.
Därför fortsätter jag istället. Jag går förbi dom sista husen, och där efter själva byn ligger ett gammalt gravfält, kanske från vikingatiden? Jag går sakta av vägen och sätter mig på gammal omkullvält gravsten. Jag tittar mig omkring och insuper alla intryck. Här på gravfältet kan man höra ”historiens vingslag” i allting, från de gamla stenarna till det gula gräset och den vackra utsikten. Jag böjer mig ner och drar av ett strå av det gamla fjolårsgräset, känner dom en gång vassa kanterna. En bris från havet bär med sig en omisskännlig doft av tång som blåser genom mitt hår.
Jag som i hela mitt liv har flyttat mellan det ena fosterhemmet till det andra har aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Men här känner jag mig hemma, det känns som om jag alltid har varit här och inte bara denna lilla stund.
Jag velade länge innan jag bestämde mig för om jag skulle åka eller inte, men nu är jag glad att jag gjorde det. Det känns som om jag har hittat mitt förflutna på något sätt, även om det enda jag har gjort är att gå omkring i en liten by. Men här hör jag ändå hemma, här finns mitt förflutna och kanske, kanske också min framtid.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | svikmejinte - 2 jan 08 - 21:12 | | tack eddra (och förstås elleen), det var inte tänkt att bli någon fortsättning på den, men det kanske men kan? jag får se, men det dröjer nog ett tag isf.. | eddra - 2 jan 08 - 18:21- Betyg:  | | ganska bra, du borde fortsätta på den tycker jag^^/ | | elleen - 2 jan 08 - 18:05 | | den var jättebra ju, även om du har skrivt den för länge sen :D jättebra :D |
|
|
|
