[TH-FF] Never Forget - Epilog |
Epilog - Bill, slutet.
Det har gått en vecka nu, en vecka sedan olyckan, en vecka sedan han dog.
Och när jag som bäst satt där på vägen, vid min brors döda kropp, med tårarna okontrollerat rinnande nedför kinderna, så svängde plötsligt en bil upp bredvid oss. Gissa vilka? Ja, just det – det var mamma och Gordon som kom. En stund senare kom även ambulansen, men försent, han var ju redan död. Men ändå vek jag inte från hans sida för en sekund. Jag följde med in i ambulansen, satt och höll hans kalla hand hela vägen till sjukhuset, medan mamma och Gordon körde efter med vår bil.
Och hela tiden på sjukhuset fanns jag hos honom, intill honom, nära intill. Och sedan, när de dödsförklarade honom, bredde en död, vit sjukhusfilt över hans vackra, fridfulla ansikte… Jag vet inte riktigt vad som hände, kan nog ärligt säga att jag var alldeles hysteriskt, utom mig av chock och sorg. De fick halvt släpa bort mig därifrån, bort från min bror, och jag tror att de gav mig något lugnande medel också. Lugnande medel, som om det skulle hjälpa? Som om den övermäktiga sorgen och saknaden skulle bli mindre för att de drogade min kropp till att inte kämpa mer? Nej, aldrig.
Alla, särskilt mamma, behandlar mig som om jag är gjord av glas. Hela tiden känner jag deras ängsliga blickar på mig, hör deras ängsliga frågor, deras ängsliga oro. Jag orkar inte med att svara, orkar inte bry mig. Allt jag någonsin brytt mig om är min tvillingbror, min tvillingsjäl, Tom, och han finns inte längre hos mig. Ärligt talat, så vet jag inte hur jag ska överleva det här, KAN jag överhuvudtaget överleva? Jo, det fattar väl jag också att det är fysiskt möjligt – men psykiskt, går det? Ingen Bill – ingen Tom, ingen Tom – ingen Bill, var det inte så det var? ”Vi lever för varandra, och dör den ene, så dör den andre också”, hur blir det med det nu? Betyder det att jag också måste dö, måste ta livet av mig för att få vara med Tom igen?
Jag är så förvirrad, så förtvivlad, så uppfylld, så… tom. Vad ska jag göra? VAD FAN SKA JAG GÖRA?
”Tomi, hur kan du göra så här emot mig, hur kan du lämna mig ensam kvar!?”, återigen samlas de välbekanta tårarna i ögonvrårna, rinner ned längs kinderna och droppar från hakan, ner på den stora vita t-shirten jag har på mig – Toms t-shirt. Jag har förresten glömt att berätta att jag sitter på sängen i Toms rum, tillbaka hemma igen. Över mina uppdragna knän ligger en kudde, en kudde tillhörande den obäddade sängen, tillhörande min bror. Jag böjer ner huvudet, borrar in mitt tårdränka ansikte i kudden. Och när jag andas in känner jag lukten, lukten av Tom. Den är så välbekant, så nära, och ändå så långt borta. ”Tomi, Tomi…” gråter jag ner i det mjuka tyget, medan jag hårt kramar om kudden, som om den vore min sista länk till min bror.
Jag kan höra mammas oroliga fotsteg utanför dörren. Hör hur hon går fram och står och lyssnar, sedan går iväg igen, och bara någon minut senare, smyger hon tillbaka och lyssnar vid dörren igen. Jag vet inte om jag står ut, mammas sorg och oro, + min egen, totalt obeskrivliga saknad, det känns så… övermäktigt. Och sedan att mamma inte litar på mig heller, för jo, jag märker ju att hon inte gör det. Hon släpper mig inte ur synhåll för en sekund, är ständigt där med sina oroliga blickar, försiktiga frågor om hur jag mår, om det är något hon kan göra för mig, något jag behöver.
Något jag behöver? Ja, jag behöver Tom, min bror, är vad jag behöver! Och kan hon ge mig honom tillbaka kanske!? Nej, så varför för i helvete kan hon inte bara fatta att jag behöver få vara ifred!? Jag behöver få vara ensam med den enorma, svarta, hjärtslitande, blödande, övermänskliga, överjordiska sorgen som uppfyller hela mig.
Jag vet, mamma vill bara väl, vill bara visa att hon bryr sig. Och jag vet, hon är orolig att jag ska ta livet av mig, orolig att jag faktiskt inte ska klara av att leva med det här, eller snarare UTAN, ja, du vet vem. Men faktiskt, om det är något jag har gjort under den här oändliga veckan, så är det att tänka, och gråta, förstås. Men, tänkandet har jag lyckats ganska bra med. För, mellan alla tårar, mellan all smärta, alla minnen, alla frågor, all förvirring och all saknad, så är det en sak jag har kommit fram till.
- Jag ska inte dö, ska inte begå självmord, ska inte lämna livet för att förenas med Tom. Jag tror faktiskt inte att Tom skulle vilja det, tror att han skulle tycka det var bortslösad livstid för min del.
Och imorgon är det begravning, och jag ska gå dit och gråta floder av saknad, precis som alla andra, mer än alla andra. Men sedan, sedan ska jag försöka fortsätta leva, leva vidare för Toms skull, för att bevara och hedra minnet av min fantastiske tvillingbror.
Så, Tomi, min bror, tvilling, andra hälft, mitt allt – Farväl. Vänta på mig i himlen, tills vi ses igen...!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 4 feb 08 - 21:43 | åhh, inte gråta *dela ut tröstande kramar och blommiga koppar med varm choklad till alla xD*
Tack, era kommentarer jag mig så megaglad<33 :') | lillolisen - 4 feb 08 - 20:34- Betyg:  | UUUUUUUUUUUUUUEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEHHHHH!<x'' '''''''''O
JAG SA JU DET ATT HAN SKULLE DÖÖÖÖ JAG SAAAAAA JUU DET!<X'( | | HilfMirFliegen - 7 jan 08 - 16:09- Betyg: | | Ohh shit über süper mega bra!!!!!! <333 | | julia_love - 7 jan 08 - 10:16- Betyg: | *gråter*
helt allvarligt jag gråter det började rinna när jag läste.
sååå bra men ännu mera sorglig!!!!!!!
:´(:´( | | loversarelonley - 4 jan 08 - 21:36- Betyg: | | *gråter* MEGA bra men sorlig :/ | | Solstorm - 3 jan 08 - 13:25- Betyg: | | shit, ttack :') <33 | | Mangasagan - 3 jan 08 - 12:46- Betyg: | Nej, nu dör jag:'( Så über amazing underbart bäst<3 Fy på dig för att du dödade Tom:(
Men den här ficen är verkligen überbra<3 | | etsigav - 2 jan 08 - 21:45 | Shiiet.
De blev värsta hålet inom mig.
åååh, goosh. <3 :' :' | | EmelieCarlsson - 2 jan 08 - 20:51- Betyg: | | OMG! Så jävla skitbra! Hatar bara att Tom är död... Fasst annars skulle berättelsen såklart inte ha samma handling :P Men men... Skitbra iallafall! | | Solstorm - 2 jan 08 - 17:31- Betyg: | jättetack till allihopa!<3 Kul att ni gillar det jag skriver..<3 Und, ni vet.. det är faktiskt bara en novell (=påhittad :P), så inte grååta, för som tur är, så lever våra älskade Kaulitz-tvillingar<333333 :D x)
Und Mp3, det blir nog ingen uppföljare på den här, tyvärr:/ Tror det skulle bli svårt, und antagligen skulle det bara sluta med att Bill också dog.. und det vill vi ju inte, eller hur? :P
Dessutom tycker jag bättre om när tvillingarna är tillsammans, som det ska vara<33 | | Mp3 - 2 jan 08 - 15:16- Betyg: | Du, du fick mig att gråta. HUr kan du göra något sånt här? Du dödar Tom und Bill blir ensam kvar ? :'( *snyft *
Neb jag måste ju då säga att det är sjukt bra skrivet. :) <3<33< Und du kanske kan tänka dig att göra en uppföljare av denna novell ? (A) *blinkBlink* <3<3<3<3< men jag älskar iaf denna novell. otrolit bra :) <3<3<3<3 | | eddra - 2 jan 08 - 13:18- Betyg: | | Jag börjar faktist gråta, tror det eller ej :'''''''''''''''( | | woops - 2 jan 08 - 10:21- Betyg: | Jag vet inte vad som räknas med gråt, men tårar i ögonen, räcker det? Jag kan inte gråta, seriöst, men nu är det nästan så att jag gör det. Hm, nej, bara klump i halsen och blanka ögon. Ingen gråt. Fan. Kan det bli sorgligare än så här? OCH ÄNDÅ KAN JAG INTE GRINA. Faaan.
Jävligt tur för dig att det här inte är sant ;S
Sjuuuukt bra novell! Bara så att du vet liksom >.<
:''''((((( | | prickigthallon - 2 jan 08 - 01:23- Betyg: | | Jag gråter ju :( Helt underbart vackert skriven novell du har åstadkommit <3333 | | Airya - 2 jan 08 - 01:01- Betyg: | | nää, gu vad fint, fick typ tårar i ögonen, du skriver så bra och nästan verkligt, Jättebra skrivet :))) <3 | | FortessOfTears - 2 jan 08 - 01:00- Betyg: | Nej nu gråter jag faktist, helt sketamycket.
Du skriver helt underbart <33 |
|
|
|
