[TH-FF] Never Forget - Kapitel 10 |
Kapitel 10 - Bill
”Bill, om du inte befinner dig utanför ytterdörren till det här jädra huset om exakt tio sekunder, så ska jag personligen se till att du hamnar där!” vrålar Tom irriterat utifrån hallen. ”Oj, så rädd jag blir!” hojtar jag sarkastiskt tillbaka, utan att släppa blicken från badrumsspegeln framför mig.
”Tio, nio, åtta…” börjat Tom, som för att visa att han minsann menar allvar med sitt hot. Jag himlar med ögonen, och fortsätter sedan göra mig i ordning. Jag tar upp flaskan med hårspray, börjar omsorgsfullt spraya mitt nyduschade hår, för att få det att behålla sin spretiga frisyr bättre.
”Sju, sex, fem…” låter det utifrån hallen, medan jag ställer ifrån mig sprayflaskan igen, irriterat blöter ena pekfingret under vattenkranen, och drar med det under ena ögat, där jag det lyckats bli för mycket svart kajal. ”Fyra, tre, två…”, nu låter Tom inte bara otålig och irriterad, utan varnande också. Jag suckar, granskar snabbt min spegelbild en sista gång, och halvspringer sedan ut i hallen. ”Ett, noll!” triumferar Tom, precis innan jag ska kliva över tröskeln och ut på verandan. ”Jag hann!” tjuter jag, och vänder mig in mot hallen igen, där Tom står med ett menande flin på läpparna. ”Inte!” flinar han, och tar några tunga, hotfulla kliv mot mig. ”Iiiiik!” piper jag, och tar snabbt några steg baklänges, bort från honom.
”Bill, akta!”, jag tvärstannar, vänder mig om, och ser att jag är ungefär en centimeter ifrån att trilla ner för verandatrappan. ”Oj” kväker jag, och stirrar dumt ner på trappan, som om jag inte kan begripa hur den kan befinna sig just där. ”Ja, det kan man säga, ojoj” flinar Tom, och kliver själv ut på verandan, vänder sig om och stänger ytterdörren bakom sig. ”Jag kunde ha ramlat!?”, jag fortsätter att stirra dumt, och blir snart medveten om att Tom står och skrattar hjärtligt åt mig. ”Jo, det var liksom därför jag sa ”akta”. Men kom igen nu, vi, eller snarare DU, har redan slösat bort en halvtimme av vår dyrbara semestertid!”, han skyndar fram, tar resolut tag i ärmen till min svarta skinnjacka, och drar med mig ner för trappan och iväg längs grusgången.
När han har öppnat grinden, knuffat ut mig, och sedan svängt åt vänster och bestämt börjat gå längs gångvägen, kommer jag plötsligt på en sak. ”Du, Tomi, vart ska vi egentligen?” frågar jag, medan jag halvspringer för att hänga med honom. Tom saktar in, ser plötsligt en aning förvånad ut, som om han själv inte tänkt över saken än. ”Tja, vi ska, vi ska… Äsch, inte fan vet jag!” utbrister han frustrerat, och stannar upp så tvärt att jag är nära att springa rakt in i honom. ”Men, något kul ska vi väl hitta, om vi traskar på lite” lägger han sedan till, med ett fundersamt flin, och fortsätter sedan sitt bestämda stegande. Jag nickar, och hänger efter honom, som den lydiga lillebror jag, åtminstone för tillfället, är.
”Nej, allvarligt – nu orkar jag inte mer!” stönar jag en stund senare, och för att förtydliga detta stannar jag tvärt, försöker se minst lika trött och less ut som jag faktiskt känner mig. Tom stannar också till en bit framför mig, vänder sig om och ser på mig med en blandning av medlidande och medhåll. ”Nej, du har rätt, det verkar ju ärligt inte finnas NÅGONTING kul på det här stället” suckar han tillslut, och all luft och lust verkar gå ur honom. Axlarna sjunker ihop, och han ser med ens både trött och grinig ut. Jag nickar instämmande, suckar beklagande, och sätter mig sedan resolut ner i det midjelånga gräset på ängen vi befinner oss på. Jag lutar mig bakåt, lägger armarna under huvudet och stirrar upp i himlen, där några små söta molntussar seglar omkring.
Jag hör ett prasslande ljud, och när jag vänder på huvudet åt vänster, se jag att Tom har kommit och lagt sig bredvid mig i gräset. Han ligger på sidan, med armbågen stödd mot marken och huvudet lutat i högerhanden. De bruna ögonen betraktar mig med en sådan där välbekant busig glimt, och plötsligt får jag en obehaglig känsla i magen, en känsla av att ha varit med om det här förut.
”Men, om det inte finns något annat kul, så kan man ju alltid roa sig med dig, Lillie-Billie!” flinar Tom, och innan jag vet ordet av, har han kastat sig över mig och naglat fast mig mot marken. Hans ögon, leende och glädje är så välbekant, på ett sätt som jag älskar, men som för tillfället skrämmer mig. ”Nej, Tom…” börjar jag försiktigt, där jag ligger med honom ovanpå mig. Vad är det med mig? Varför känns detta inte rätt? Vad är det som är så fruktansvärt fel med hela den här scenen?
Men Tom lyssnar inte på mina lama invändningar, han är fullt upptagen med att hänge sig totalt åt rollen som retsam och sprudlande glad tvillingbror. Han ger ifrån sig något konstigt morrande ljud, och börjar sedan kittla mig. Och så övermänskligt kittlig jag nu har oturen att vara, så kan jag naturligtvis inte hejda ett jättelikt gapskratt från att explodera ur munnen på mig. Jag vrider mig som en mask, fäktar vilt med armar och ben för att komma loss, men Tom fortsätter bara flinande att tortera mig, medan han själv lugnt sitter ovanpå min mage, med benen på varsin sida om mig.
Jag vet inte om jag plötsligt får superkrafter, eller om det helt enkelt bara är Tom som låter mig göra det, men på något sätt lyckas jag knuffa undan honom. Skrattande rullar vi runt, runt i gräset, brottas och kittlas om vartannat. Tom kommer upp på fötter, börjar skutta runt i en ring medan han flaxar löjligt med armarna, i någon galen glädjedans. ”Kom igen, fånga mig om du kan!” tjoar han, och sätter iväg genom det vajande gräset. Något är definitivt fel med det här, men jag kan bara inte sätta fingret på VAD. Vi har ju roligt, vi är tillsammans och skrattar, jag och Tom, precis som det ska vara. Så, varför kan jag inte släppa tanken, eller snarare känslan, av att ha upplevt detta förut – av att det inte är någonting jag vill uppleva?
”Ta mig då!” hojtar Tom och stannar till några meter bort. Jag vet att jag inte borde, vet att det kommer leda till någonting katastrofalt, men det är som om jag inte själv styr över min egen kropp. På något sätt verkar allt detta vara förutbestämt, jag och Tom bara följer det lagda mönstret, som pjäser i ett spel.
Motvilligt, men fortfarande skrattande, hoppar jag upp på fötter och börjar jaga efter honom. Tom piper till då han ser mig komma, och börjar själv springa igen. Det ser så skuttande lätt ut, som om den stora vita t-shirten ska förvandlas till vingar och stiga till väders med honom vilken sekunds om helst.
Jag kan inte hjälpa det, kan inte hindra det som händer, är bara en pjäs i ett spel, i ett mardrömsspel.
”Vänta du bara, snart har jag dig!” hör jag mig själv tjoa, trots att det skiljer flera meter mellan oss. ”Skulle inte tro det – inte i den där snigelfarten!”, han vänder sig om mot mig, flinar retsamt medan han fortsätter sin flygande språngmarsch över ängen.
Nej, nej, nej, något är fel, så fruktansvärt fel! Jag vill inte vara med om det här, vill inte, nej, STOPP! Hur stannar man den här vansinnesfilmen, hur får man mardrömmen att sluta!?
Tom, min bror, springer där framför mig, bara några meter bort. Helst av allt vill jag bara skrika åt honom att stanna, att komma tillbaka, att inte springa bort från mig. Men jag kan inte, min mun vägrar öppna sig, det är bara i tankarna jag skriker hysteriskt – och totalt ljudlöst. Och min kropp bara fortsätter sin förutbestämda dans, efter Tom, långt efter – för långt efter.
Plötsligt dyker en mörk, gråbrun väg upp framför oss. Den löper som ett spikrakt, dammigt streck tvärs över de böljande gröna ängarna. På något sätt ser vägen malplacerad ut, som om den stör friden och den naturliga skönheten i naturen. ”Kom igen nu då, vad sekig du är, Billie!” hojtar Tom, och rusar glatt ovetande upp på vägen. Hans ögon är ständigt fästa på mig, och själv skulle jag inte kunna slita blicken ifrån honom ens om jag hade velat.
Jag vet att något är fel, vet att något katastrofalt hemskt, fruktansvärt ofattbart, omöjligt är på väg att hända, och ändå… ändå är jag inte beredd när det faktiskt händer.
Något jättelikt, svart, avgasutspyende på fyra hjul kommer mullrande på vägen. Tjutande bromsar, ett skrik, en smäll, sedan tystnad, total, bedövande tystnad.
Ett ögonblick står jag alldeles stilla, som fastfrusen i marken.
Sedan släpper plötsligt bedövningen, förlamningen, ja, allt släpper, och jag blir mig själv igen. ”TOM, NEEEEEJ!”. Det är en fruktansvärd känsla, jättesvår att förklara. Det känns som att tiden står stilla, samtidigt som det händer tusen saker samtidigt, tusen gånger för fort för att kunna förstås. Jag springer, rusar, nej, flyger, totalt viktlös, framåt. Upp på vägen, fram till den livlösa kroppen, som ligger med ansiktet ner mot den hårda, döda marken.
”Tomi, Tomiii! Nej, nej, nej… NEJ!” kvider jag, samtidigt som jag kastar mig ner på marken intill honom. Jag är vagt medveten om att någon, en kraftig medelålders man, har klivit ur lastbilsmonstret som tornar upp sig ovanför oss. Hans mun rör sig, han talar till mig, men… vad säger han? Jag fattar ingenting, skakar bara tomt på huvudet åt honom. Förresten, vad bryr jag mig om honom, det är Tom, Tom, min bror, som är det enda jag bryr mig om just nu.
Försiktigt, med tårarna hejdlöst strömmande ner för ansiktet, vänder jag på den slappa kroppen, lutar mitt huvud mot hans bröstkorg. Men hur mycket jag än anstränger mig, hör jag ingenting, känner ingenting, inga hjärtslag, inget liv. Han är totalt stilla, kall, tom – död.
Och då minns jag, förstå då inser jag varför allt känts så välbekant - drömmen, eller nej, MINNET. Det är precis detta jag har drömt om, upplevt inuti huvudet i flera veckor nu. – Det var ju det jag sa hela tiden att det var, ett minne av något jag inte upplevt än, ett minne från framtiden.
Men nu är framtiden och det förflutna ett, tiden har kommit ikapp livet. - Det har slagit in, minnet har slagit in, och nu ligger han här, Tom, min bror, DÖD! Och det värsta är, att den här gången är det verklighet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | julia_love - 7 jan 08 - 10:12- Betyg:  | | Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!hur kan du hur kan du??? | | Mangasagan - 3 jan 08 - 12:40- Betyg: | | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEIN!!!!! Hur kan du GÖRA SÅ HÄR???!!!!! DUMMA DIG!!!! :'( BUHHUUUU!!!! Jag förlåter dig bara för att du skriver så Über bra, men BUHHUUUUU!!! Bajs på dig:( Inte döda Tom!!!! Fy på dig din lila fiskätande mupp!!!! x'D Måste läsa epilogen innan jag gör som Tom och dööööör x'( x'D | | EmelieCarlsson - 2 jan 08 - 20:46- Betyg: | | *lipa* så jävla bra du skriver tjejen! Men Tom är döööd! *lipa lite till* Men skitbra, verkligen! | | Solstorm - 2 jan 08 - 18:35 | hehe, tack<3
Und, inte gråta nu *krama + trösta alla*, det är bara en berättelse^^. | | Mp3 - 2 jan 08 - 15:12- Betyg: | | :'( :'( :''''''''( Tomi ? Död? :'( *snyft<* men jättebra skrivet, ujnd jag visste nästan att detta skulle hända :D (tankeläsare, jag vet .D! ) xD HAha ^^ | | eddra - 2 jan 08 - 13:13- Betyg: | | :'( :'( :'''''''''''''''''''''''''''''''''''''( | | woops - 2 jan 08 - 10:18- Betyg: | Ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååå
:'''''''( | | prickigthallon - 2 jan 08 - 01:19 | | Men nej! :'( Blev helt *böla* ju ! | | FortessOfTears - 2 jan 08 - 00:57- Betyg: | NEEEEEJ ! Du dödade honom, shiet, han är död! :O :'(
*Försöker andas* Det är bara en novell.
Men endå, dom skulle ju bli lyckliga nu :(
Men det är helt underbart skrivet, jag börjar böla snart. <33 |
|
|
|
