Oskyldigt Dömd |
Oskyldigt dömd
När hon kom in genom den stora träfärgade dörren, och steg in i rättssalen som var full med skrikande människor och gråtande barn, hennes händer var fastsatta i handklovar och benen med fotbojor.
Julia Lopez var en 15 årig flicka från Texas, hon hade svart långt hår och stora bruna ögon som riktigt gnistrade när man såg på henne, och sen tre veckor satt hon häktad misstänkt för mord på sin väninna Yasmina, Kvällen Yasmina dog hade dom 2 kamraterna varit på en student fest och sedan hamnat i Yasminas lägenhet tillsammans med 4 killar.
Det sista Julia kommer ihåg är hur en trasa sätts för hennes mun i fåtöljen där hon sitter, men när hon vaknade stod det poliser omkring henne med vapen riktade mot henne, julia upptäckte sin vän liggandes bredvid henne, död.
Hon upptäckte också pistolen hon hade i handen.
Hon vandrade igenom den långa gången med en vakt som höll ett hårt grepp i hennes arm, det rasslade i hennes fotbojor när hon svängde in till bordet där hon skulle få sin dom uppläst av juryn.
Hon stod helt stilla med svettdropparna rinnandes nerför tiningen, sen hörde hon bara ett dovt suckande innan hon hörde en av jurymedlemmarna ta upp lappen där dom skrivit upp domen.
- Julia Lopez, sade han.
- vi i juryn finner dej härmed skyldig till mord av första graden, och vi dömer dej härmed till 100 piskrapp och döden genom hängning.
Julia känner hur paniken skriker i henne, när domaren slår med klubban i bordet.
- dödsstraffet Skall fastställas i morgon klockan 00.01, sa domaren som satt där högt uppe på sin plats.
Nu skriks det säkert dubbelt så mycket i rättssalen, Julias mamma gråter och sträcker sig efter sin dotters arm.
Julia förs ut ur rättssalen medans människor skriker ut ordet ”Mördare” efter henne.
Vakterna tar ut henne till bilen som ska ta henne till S.t Colombia,det största fängelset i Texas.
Bilen stannar plötsligt och Julia ställer sig upp och tittar ut genom det smutsiga lilla fyrkantiga glas fönstret, hon ser den stora byggnaden med järngrindar tillsammans med beväpnade vakter som nu har börjat gå fram till bilen
Julia sätter sig ned igen och känner hur tårarna börjar spruta, hon känner hur saknaden efter vänner och familj kommer fram. Vakterna öppnar Skåpbils dörren med ett ryck och Julia blir rädd och hoppar till, Vakten skrattar bara Djävulskt och säger ”Wellcome to hell”, Julia bara sneglar tillbaka och ser på medans vakten stänger igen dörren och ropar åt den andra att öppna portarna.
Julia körs in i den tunga byggnaden som hon vet är fylld med andra dödsdömda människor, dörrarna öppnas helt plötsligt och Julia möts av ett starkt ljus och fängelse direktören, bakom sig har han alla vakter som bevakar varje steg hon tar. Direktören nickar åt vakterna att ta Julia till sin dödscell, Julia blir övermannad av ett 10-tal vakter som nästan sliter iväg med henne till cellen.
Dom svängde in i en korridor, sedan en andra som hade en stor svart dörr längst fram, vakterna sa något till varandra på ett språk Julia inte förstod, och till sist tar den stora mörkhyade vakten fram en nyckel och vrider försiktigt om låset.
Dörren öppnas och en stor syn möter hennes blick, det är ett stort rum, med gråa smutsiga väggar som troligtvis inte har tvättats på år, runt om kring Henne finns det celler med svarta galler, det ligger slängda stolar runt om henne där hon nu går med vakterna hack i häl. Hon hör en gråtande flicka och försöker vända sig om för att se vad som står på, hon ser en präst tillsammans med den lilla flickan som hon tror vara i hennes ålder, föras in i ett rum med järn dörr med något latinskt tecken på, och utanför hör hon skrik,
-dödens utgång , säger en av vakterna.
Julia tittar förskräckt på den skrattande vakten, ”vad ska jag göra” tänker hon, medans en av vakterna öppnar en av cellerna och slänger in henne.
Cellen är full av gamla spyor och blod, en toalett står längst in e det högra hörnet bredvid den gamla skruttiga järnsängen.
Hon ser använt toalettpapper och gamla kläder ligga på golvet,
Framför sig har hon dom andra cellerna som ligger 2 meter tvärs över rummet, hon beskådar hur en flicka i hennes ålder ligger och skriker på golvet av panik,
Julia tänker att ”jag måste få tyst på henne innan vakterna hör henne”
-du måste vara tyst, viskar hon.
-Du vet inte vad dom kommer att göra, säger flickan
-Vad?
-Dom sliter ut en till skrikande folkmassor som bara väntar på att få se dig lida och din kropp bruten, dom kommer piska dej tills du ber om att bli dödad, dom vill kunna känna blod stanken i sina näsor, skriker hon.
-Ta det bara lugnt, säger Julia så stilla som hon kan.
Plötsligt hör hon hur en dörr smälls igen med ett krasch, det är fängelse vakterna som kommer springande, Julia hinner inte ens reagera innan hennes cell öppnas hon får någonting hårt i huvudet.
När hon vaknar på nästa dag på kvällen, ligger hon i sin säng, hennes vita fängelsedräkt är full i blod och hon känner hur de dunkar i såret hon har i pannan, hon måste ha svimmat och legat här ett helt dygn.
”undrar vad jag ska göra, det här är inte rättvist eftersom jag är oskyldig, jag får hoppas och be att Gud min Herre räddar mej i god tid, jag är ju bara ett barn, ett barn som hade hela livet framför sig, varför skulle jag ha bjudit med dom där 4 killarna, tänker hon.
Hon sätter sig upp och tittar sig omkring i cellen, hon tittar mot cellen där flickan hade suttit igår kväll, men cellen är tom.
Julia känner sig helt plötsligt ledsen, men hon förstår inte varför, hon kände ju inte ens den stackars flickan som satt i den cellen.
Hon hör hur det går någon i korridoren så hon ställer sig snabbt upp, och framför henne har hon fängelse direktören som håller fram ett papper och en penna,
- ett sista brev till din familj, säger han.
Hon tar pappret och pennan och ger bara mannen en skarp kall blick, innan han vänder sig om och går i väg, han brydde sig inte om hur hon mådde.
Hon sätter sig sedan ner och ska skriva, men inte ett brev, utan en dikt :
Likt en fågel som flygigt in i ett fönster skall mitt liv nu avslutas i ren orättvisa, men är det rättvist att någon ska behöva må dåligt och Därför ta sitt liv genom att trycka ett rakblad mot sin handled ?
Eller att en liten 5-årig flicka ska dö i cancer ?
Hela livet är byggt på ren orättvisa, den där lilla 5-åriga flickan var helt oskyldig, precis som jag
Precis som en pappers tuss ska min själ nu få flyga lika fritt upp till himlen, där frihetens gudinna kommer att vaka över mej.
Vinden slås mot löven, solen slåss mot snöflingorna, vi slåss emot döden.
Men ingen av oss kan övervinna dens kraft, och med dessa sista ord tar jag nu farväl utav denna orättvisa värld med ett leende på läpparna.
/Julia Lopez
Sedan viker hon papperslappen så fint som hon kan, och sätter sig ner och inväntar vakten som ska hämta brevet, hon tittar mot galler fönstret och ser hur solens sista strålar går ned bakom berget, hon suckar och känner hur hennes psyke längtar efter att få vara social, att vara isolerad utan att få prata med någon tar på krafterna.
Hon hör hur vakterna kommer emot hennes cell med den sjungande fängelse prästen bakom sig, ”Är det redan dags?!” tänker hon, hon känner hur paniken växer fast i kroppen, men hon ska vara modig.
Vakten tar tag hennes arm och tar lappen ifrån henne ”Undra om min familj ens kommer att få lappen” tänker hon medans vakten tar och spänner fast hennes händer i handklovar. Hon förs sedan ut i den långa korridoren där börjar fundera på om hon ska göra motstånd, men sedan när dom står framför järn dörren ångrar hon sig, dörren öppnas och det är mörkt ute, det är bara facklorna som dom skrikande människorna har med sig som syns, även fast klockan är tjugo i tolv står det människor och ska beskåda hennes avrättning.
Hon förs upp på det träfärgade låd liknande saken medans det börjar regna, människorna börjar skrika och slå med nävarna i luften, hon spänns sedan fast mot en påle och en av vakterna drar ned dragkedjan som sitter på ryggen så att hennes nakna hud blottas. Bödeln sätter sedan igång och piskar henne så hårt han kan, dom första gångerna försöker Julia hålla masken och inte skrika ut smärtan. Men det blir för mycket, publiken skriker och hurrar att nu är äntligen en till syndare dödad, Julias tårar börjar rinna och hon tänker på dom orden flickan sa, att dom kommer att piska dej tills du ber om döden, hon hade rätt. Julia vill inget annat än att dö just nu.
Och tillslut lägger bödeln ner sin piska och nickar åt vakterna,
Julia är så slut att hon inte orkar bry sig längre, medans hon bärs upp på stolen och får snaran runt halsen så ser hon sin mamma stå i publiken och skrika och gråta, Julia tittar på henne med tårade ögon och mimar orden ”Farväl” till sin mor.
Hon känner sedan hur de trycker mot hennes nacke, och de sista hon hör blir bödelns spark mot stolen…
Hon är nu en utav dom oskyldigt dömda.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | Tokiloka - 26 aug 09 - 19:07 | Vad duktig du är,
den var väldigt bra. Gripande. | Nippitippan - 28 feb 06 - 02:24- Betyg:  | | Jätte asa bra | | Nattis_ - 11 feb 06 - 20:57 | | Bra berättelse! | | limk - 7 feb 06 - 19:37 | | så lågt.. e det du som skrivit den?? | fialotta - 7 feb 06 - 19:34- Betyg:  | | Intressant story. Den var bra att läsa... | | asa92 - 7 feb 06 - 07:18- Betyg: | | Vad finnttt skrivet och det är hemsk synd om flickan! Novellen var BÄST!!! | | vattendroppe - 7 feb 06 - 07:00 | | super fin!!! men hemsk! |
|
|
|
