[TH-FF] Never Forget - Kapitel 9 |
Kapitel 9 - Bill
Nästa morgon väcks jag av tre i sig otroligt störande saker, som tillsammans är helt omöjliga att stå ut med någon längre stund.
1. En olidligt morgonpigg sol lyser mig rakt i ansiktet.
2. Ett ihållande, skärande ”Riing, riiiiing!” verkar eka i hela mitt huvud, och det har säkert hållit på i fem minuter redan. Envise fan, som inte kan få in i sin lilla hjärna att vissa, däribland jag, morgontrötta människor inte orkar med att prata i telefon på morgonen!
3. En annan, minst lika envis och jobbig fan, som jag mycket väl kan gissa vem det är, puttar mig hela tiden i sidan, och verkar av någon obegriplig anledning vilja mig något.
”Men vad!?” stönar jag tillslut, och slår irriterat upp ögonen. ”Det ringer” informerar en morgonrufsig Tom mig. Jag bara stönar till svar, och borrar ner huvudet i soffdynan igen. Tom, som verkar ha glidit ner någon gång under natten, ligger nu bakom mig, inklämd mellan mig och soffans ryggstöd, med huvudet någonstans vid mina knäveck, och sina smutsgråa sockar, varav den ena visar upp ett praktfullt hål där hela stortån sticker ut, alldeles intill mitt huvud.
”Bill, det ringer!” upprepar han grinigt, och fortsätter sitt ihärdiga, otroligt störande puttande. ”Jaha, men svara då!” mumlar jag ner i soffan, medan jag viftar lite med vänsterarmen i ett lamt försök att avvärja puttandet. ”Det är inte till mig” suckar Tom, som om han kan veta det?
”Kom igen nu, upp och svara!”. Han tar spjärn mot ryggstödet, och skjuter ifrån med både armar och ben, ungefär som katter gör då de sträcker på sig, vilket resulterar i att jag knuffas ur soffan, och med en duns landar på det kalla, otroligt hårda stengolvet. ”Aaauh!”, jag sätter mig surt upp, gnider min ömmande svanskota. ”SVARA!” beordrar Tom igen, medan han själv nöjt sträcker på sig, och brer ut sig ännu mer i soffan, som han nu har alldeles för sig själv. Jag suckar och himlar trött med ögonen, men reser mig sedan upp och hasar ut i hallen, ilsket muttrande för mig själv.
”Hej, det är Bill” gäspar jag, då jag äntligen lyckats få upp telefonen till örat.
”God morgon, gubben! Det är mamma!” hörs en kvittrande glad, ofattbart pigg röst i luren.
”Morgon? Hur mycket är klockan?” mumlar jag och försöker gnida sömnen ur mina grusiga ögon.
”Nej, förmiddag, stämmer nog bättre. Klockan är för övrigt halv ett” kvittrar mamma, och låter ungefär som om hon tycker att det är en alldeles lagom tid att vara extremt pigg och glad på.
”Jaha, så trevligt…” gäspar jag, inte helt säker på att jag håller med henne om den saken.
”Jag tänkte bara ringa och höra hur det går för er? Är allt bra? Ni har inte ställt till med något, och det har inte hänt er något, hoppas jag!?” babblar mamma på, och om jag ska vara ärlig så har min hjärna en aning svårt att hänga med i hennes rasande fart.
”Alltså ursäkta mig, mamma, men jag är visst alldeles för trött för att kunna svara på alla de där frågorna samtidigt” säger jag därför, och försöker låta ursäktande, vilket inte lyckas så bra då en stor gäspning tar bort något av den uttänkta effekten.
”Åh, förlåt, gubben. Ja, men då ska jag inte störa länge, vill bara höra att allt är bra?” skrattar mamma.
”Jo, eller ja, eller… nej” stammar jag, som plötsligt slås av den skrämmande verkligheten – vi var med om en bilolycka, och Saki är död!
”Och vad menar du med det?”, mammas röst har medens fått en anstrykning av oro och misstänksamhet. Jag drar ett djupt andetag, liksom för att förbereda mig på vad jag nu ska berätta, och vilken reaktion jag vet det måste få.
”Jo, det har hänt en grej…” börjar jag försiktigt, och genast blir jag avbruten av mamma, som nu låter tio gånger oroligare än för några minuter sedan.
”Hänt en grej? Vad, när hur… LEVER TOM!?” tjuter hon panikslaget, så det nästan slår lock för örat jag har luren pressad emot. Jag blir tvungen att hejda en fruktansvärt malplacerad fnissning från att höras genom luren, harklar mig och säger sedan, med åtminstone ett tappert försök till lugn och stadig röst. ”Det är lugnt, mamma, vi lever. Men Saki är död…”.
”ÄR SAKI DÖD!?”. Jag suckar ljudligt. ”Ja, jag sa ju precis det!”.
”Men, men… åh, herregud! Hur gick det till!?” mamma låter som om hon ska svimma vilket ögonblick som helst. Och för att inte skrämma upp henne mer än nödvändigt, försöker jag anstränga min trötta hjärna att formulera det hela på ett lite mer mamma-vänligt sätt.
”Det var en bilolycka, vi krockade med ett träd, och…”, jag stönar högt inombords, hör ju själv hur jäkla dramatiskt det måste låta, åtminstone i Simone Kaulitz överkänsliga öron.
”EN BILOLYCKA!? Men, men… herreguuud, lilla gubben!” tjuter mamma, och jag kan riktigt höra hur oroliga tårar har börjar strömma ner för kinderna på henne.
”Men, mamma, det är… jag menar, vi mår ju bra, och…” börjar jag försiktigt släta över, men återigen avbryter mamma mig.
”Nu går jag och ringer Gordon. Stanna precis där, lämna inte huset, vi kommer dit!”, hon har alltid haft ett häftigt humör med många, långa och otroligt lättpåverkade svängningar. Och från att nyss ha gråtit och stammat hysteriskt, låter mamma nu otroligt bestämd.
”Nej, det behövs inte, vi klarar oss!” invänder jag snabbt, men försent.
”Men det är väl självklart att vi kommer! Mina söner har varit med om en bilolycka, Saki är död…” hon snyftar till, men fortsätter sedan bestämt. ”Och jag tänker definitivt inte bara sitta här hemma utan att göra någonting!”. Jag suckar igen, kan riktigt se för min inre blick hur mamma har börjat fara omkring där hemma och börjat packa för den flera timmar långa resan hit, samtidigt som hon klämmer fast den bärbara telefonen mellan axeln och örat för att ha händerna fria.
”Okej, okej, du gör som du vill, mammi” mumlar jag, då jag inser att det inte är någon idé att tjata emot, för som sagt, så är min mamma en otroligt envis sak.
”Stanna bara där, gör inget dumt, och krama Tomi från mig, så kommer vi så fort vi kan!” babblar mamma stressat på, och jag himlar med ögonen igen.
”Okej, visst. Men krama Tom får du göra själv när du kommer, tror nog att han överlever till dess. Och uhm… kör försiktigt, och sånt”.
Jag vet inte om det är för att jag är en otroligt bra personkännare, eller om sådana saker bara är lätta att känna på sig, men återigen känner jag hur mamma ler kärleksfullt på andra sidan luren.
”Det ska vi, hej då, gubben. Och du, Bill!”, jag hejdar mig, precis innan jag ska lägga på luren. ”Ja?”. ”Jag älskar dig, älskar er, glöm aldrig det!”. ”Nej då, hur skulle man kunna glömma något sådant?” muttrar jag, och lägger sedan, småleende för mig själv, på luren, och återvänder till vardagsrummet.
”KOMMER DE HIT!?” utropar Tom och far upp ur soffan som skjuten ur en kanon, stirrar förfärat på mig, som om jag precis meddelat att någon, av någon mystisk okänd anledning, hänsynslöst har varit och helt sonika klippt av alla hans älskade dreads medan han låg och sov inatt.
”Ja, du vet hur mamma är – ingen kan stoppa henne när hon fått för sig att vi befinner oss i livsfara…” suckar jag, medan jag sjunker ner på armstödet till en av fåtöljerna. ”Åh, nej, nej… nej!” kvider Tom förkrossat. Han sjunker ner på soffkanten igen, slår händerna för ansiktet och gungar hjälplöst fram och tillbaka, som om jag precis bekräftat hans värsta misstankar – att de avklippta dreadsen aldrig kommer växa ut igen (inte för att de då verkligen ÄR avklippta, men exemplet var helt enkelt alldeles för bra för att släppas så lätt).
”Men du, ta det lugnt, Tomi! Det är väl inget att bli så …”, jag viftar förklarande med ena handen i luften, syftar på Toms reaktion, som jag inte riktigt hittar ord för att beskriva just nu. ”Inte bli så, vad för något!? Förkrossad? Förtvivlad? Bedrövad? DET RÄCKER INTE! Bill, fattar du inte att vår semester precis vart totalförstörd!” kvider Tom, och kikar upp på mig mellan fingrarna, som han fortfarande krampaktigt har pressade för sitt nedböjda ansikte. ”Äsch, det löser sig säkert…” mumlar jag, utan att låta ett dugg övertygande ens för mig själv. Tom fnyser föraktfullt. ”Vet du, ibland är du bara för naiv! Vem som helst fattar väl att mamma inte kommer släppa oss ur sikte när hon kommer… Semestern är förstörd, förstörd, FÖRSTÖRD!”, återigen börjar han gunga fram och tillbaka i soffan, medan han drar av sig den skrynkliga kepsen, slänger den på golvet och frustrerat börjar slita i sina morgonrufsiga dreads. Jag suckar, men säger ingenting. För, vad är det för idé att försöka släta över, bortförklara eller förfina med en massa tomma ord, då jag vet lika bra som Tom att han har rätt – semestern är förstörd. Åtminstone, så kan man lugnt säga att alla chanser att få ha lite normalt, ledigt ungdomskul, är borta i och med mammas ankomst.
”Men du, det tar väl ett tag att åka hemifrån och hit?” frågar Tom plötsligt, och stannar tvärt upp i sitt nervösa hårslitande, ser uppfodrande på mig. ”Jo, det tar nog minst ett par timmar…” nickar jag, och plötsligt spricker Toms ansikte upp i ett brett, busigt flin, som på något sätt ser väldigt olycksbådande ut. ”Vad?”, jag glor misstänksamt ner på honom, men han bara ler ännu bredare till svar. ”Skynda på nu, va! Gå och klä och sminka dig, och vad fan du nu ska göra, vi har bara några timmar på oss!”. ”Några timmar att göra vad?” kväker jag oförstående. Tom reser sig upp och går fram till mig, ser stadigt in i mina ögon och förklarar sedan bestämt: ”Att ha semesterkul. Vi måste ju passa på innan vår älskade satmara till mamma kommer, fattar du väl? Så sätt lite jäkla fart nu, lillbrorsan!”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 4 feb 08 - 21:41 | tack.<3
öhm, lillolisen: jag tar det som en komplimang xD <3 | lillolisen - 4 feb 08 - 20:25- Betyg:  | | XD | | julia_love - 7 jan 08 - 10:08- Betyg: | | sjuuukt bra!!! | | Mp3 - 2 jan 08 - 15:07- Betyg: | | Underbart bra :D! <3<3<<3 ÄLSKA !! | | eddra - 2 jan 08 - 13:06- Betyg: | | sjuuuukt bra helt enkelt! | | woops - 1 jan 08 - 23:32- Betyg: | Wiii, sjukt bra som alltid :D
Tom och hans dreads xD | | M-424 - 1 jan 08 - 21:47- Betyg: | | Jättebraa:D:D Vill läsa mer:) <33 | | Solstorm - 1 jan 08 - 20:30 | Danke schön<33
Ska börja skriva nästa kapitel nu.. | | EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 20:00- Betyg: | | Skitbra! Give me moooore! ^^ | | Mangasagan - 1 jan 08 - 19:25- Betyg: | Helt jäkla freakin' amazing!!!!!<3<3<3<3 ÄLSKA<3<3<3
Me LOVE ditt sätt att skriva<3<33
MEEEEER!!<3 | | FortessOfTears - 1 jan 08 - 19:06- Betyg: | Nu har jag läst, och det är underbart skitbra :D <33
Vill ha meera :D (Hinner inte kommentera längre nu, sry ) | | FortessOfTears - 1 jan 08 - 19:01 | YEEEY! Nu blev jag glad eftersom jag desperat har försökt att hitta något bra att läsa i typ evigheter nu, och så lägger du in en ny del :D
Nu ska jag bara läsa den också xD |
|
|
|
