Offer och gengåvor |
Det här är en berättelse som inte är sann men några bitar i berättelsen är hämtade från mina egna erfarenheter av mobbing.
De sliter av mig tröjan, förstör livremmen och klipper sönder byxorna så att de inte passar utan åker av hela tiden. De sparkar mig, ropar fula ord och slår mig. När de äntligen låter mig gå så kastar de stenar efter mig, jag springer gråtande iväg långt bort från dem innan jag vikar av in i skogen…
Efter en lång stunds besvärligt halvspringande takt igenom undervegetationen så pressar jag mig igenom ett ormbunkesnår medan jag håller i mina byxor så de inte ska ramla av. De vassa bladen skär mig på armarna och min halvnakna kropp men jag bryr mig inte om det utan fortsätter snyftande och hulkande fram mot gläntan och tränger mig igenom buskarna så jag kommer in i den mossbetäckta gläntan.
Där sätter jag mig ned och släpper alla spärrar och bara gråter och gråter så jag skakar medan jag blöder från ett skärsår i ena armen. Jag sitter i min egen, helt hemliga och privata lilla skogsglänta då jag hör någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser en lång, vacker guldhårig flicka stå och kolla på mig. Jag har aldrig sett henne förut så jag säger ”Stick, stick din väg och låt mig vara!” med en svag och ganska ynklig röst innan jag vänder mig om och fortsätter att gråta utan att bry mig om flickan är kvar eller inte…
Efter ett litet tag så hör jag ett svagt prasslande bredvid mig och ser att den okända flickan försiktigt hade tagit några steg närmade mig, den ljushåriga flickan sätter sig försiktigt bredvid mig med händerna runt knäna.
Jag ser att hon tittar undrande på mig och min arm och hon frågar med mjuk och orolig röst: ”Varför gråter du, har det hänt något?”.
Jag bryr mig inte om att svara utan vänder mig bort igen från den guldhåriga flickan. ”Snälla, kan du inte berätta för mig, vi skulle kun…” säger flickan vädjande innan hon avbryter sig själv när hon kommer på vad hon nyss sagt, hon biter sig i läppen och tittade både undrande och vädjande på mig.
Nu blir jag arg: Inte nog att hon försöker lägga sig i vad som händer mig. Hon är också en främling som jag aldrig sett, hon har smugit efter mig in i skogen och inte nog mig det. Dessutom så har hon kommigt till min hemliga plats som jag aldrig visat någon förut och aldrig haft någon plan att visa för någon heller.
”Så du vill veta vad jag är lessen för!” Halvskriker jag argt till henne, hon ryggar tillbaka en smula och ser en aning rädd och tveksam ut.
”Ja, gärna om d...” Svarar hon tveksamt innan jag avbryter henne.
”Jag har blivigt mobbad av ett gäng som slog mig och kastade saker, förstörde mina kläder och ropade fula ord efter mig.” Skrek jag upprört utan att bry mig om att jag avbrutit henne eller vem som nu kunde höra mig.
Hon flämtar till och jag ser rädsla, ilska, vädjan och medlidande i den blick hon ger mig.
Efteråt, när jag sagt de orden, så är det som om all styrka lämnat mig och jag sjunker ned ännu djupare i mossan och fortsätter att gråta så mina bara axlar skakar. Nu helt öppet, vänd mot flickan utan att bry mig om hon ser mig gråta eller inte.
Efter jag har gråtigt en stund så känner jag ett par mjuka händer på mina bara axlar och flickans röst som vädjande viskar i mitt öra ”Jag sitter här bredvid dig, jag vill bara hjälpa dig. Låt mig trösta dig och ge dig styrka, snälla?”.
Det är som om alla mina hårt slutna barriärer och skydd försvinner vid de orden. Sveper undan likt en vårflod och den beröring och styrka som flödar ifrån flickans varma händer in i mig blir som en gåva till mig, en välsignat skön gåva.
Jag vänder mig sakta om och tittar förvånad på henne med tårstrimmigt ansikte. Flickan är klädd i en röd kjol, mockafärgade vida, blöta sandaler och en vit t-shirt med ”Catahya Summer Camp” på i mörkgrönt tryck.
Jag tittar på henne med tårar rinnande i ansiktet och min blick är full av förundran, ensamhet, längtan och kanske en glimt av hoppfullhet, en hoppfullhet som jag inte riktigt vill tro på men skulle så gärna vilja. Flickan tittar rätt in i mina ögon och hennes ögon fylls av tårar, ”Stackare” viskar hon tyst till mig och slutar mig hårt i sin famn. Jag gråter så jag skakar mot hennes ena axel medan hon sakta smeker mig i håret och över min bara rygg.
Efter ett tag så slutar jag gråta och sätter mig upp. Jag tittar blygt på henne medan jag försöker att se till att mina byxor inte trillar av mig. ”Vad heter du?” Frågar jag medan jag tittar på henne och rodnar lite när jag känner att hon håller kvar min hand i sin varma, solbrända och långfingrade hand.
”Jag heter Sandra och har precis flyttat in här i området, jag bor i nr. 27.” Svarar flickan och rodnar hon med när hon inser att hon håller kvar min hand i sin.
När hon ser att jag tittar på våra sammanflätade händer så släpper flickan den med ett blygt litet leende som spelar på läpparna.
”Okej.” Svarar jag och torkar mig i ögonen innan jag ser närmare på flickan som heter Sandra. Hon har en rak vardaglig näsa, skrattgropar i kinderna, isblåa ögon och långt, gyllengult hår.
Flickan rodnar lite medan jag utforskar hennes ansikte. ”Rodnanden gör henne bara sötare!” Tänker jag innan jag inser att jag har sagt det högt och rodnar våldsamt. ”Vad har jag nu sagt” tänker jag bestört och inväntar, med knallrött ansikte, Sandras min.
Sandras ögon blir större, hon tittar förvånat, blygt och glatt på mig och sedan så rodnar hon så våldsamt att vi båda två ser ut som tomater i ansiktet. Vi vänder båda bort våra blickar från varandra och när jag vågar titta igen åt Sandras håll så ser jag hur hon tankfullt betraktar mig med ett leende dansande på läpparna…
Dagen efter, på måndag, så märker jag att hon har börjat i min klass, jag har varigt sjuk i nästan en vecka så hon kan ha börjat veckan innan. Jag blir väldigt förvånad men ropar glatt ”Hej, Sandra” bort mot henne där hon står i korridoren. Sandra tittar efter vem som hejat på henne och ser mig. hon ler stort mot mig och hejar glatt tillbaka innan våran första lektion börjar, vi har matte. Vi får inte så mycket tillfälle att prata under rasterna men under lunchen så sätter sig Sandra vid mitt bord och vi tittar lite blygt på varandra innan vi säger något. Sandra frågar lite försynt efter en stunds pinsam tystnad. ”Kan vi ses efter skolan” och tittar sedan ned i bordet. ”Javisst, jag har inget för mig.” Svarar jag förvånat och ler lite blygt mot henne.
”Kan vi ses utanför svensk-klassrummet lektionen efter lunchen, om vi hamnar i olika grupper under lektionen efter lunch?” Fortsätter jag. ”Då har vi en trettiominutersrast så då kan vi bestämma mer vad vi ska göra efter skolan.”
”Okej” Svarar Sandra och ler lite blygt tillbaka mot mig.
”Hur tar man sig dit, till klassrummet alltså?” Frågar hon efter någon sekund.
”Å, du går till höger vid slöjdsalen, sedan till vänster tills du kommer till korridorens slut och där så går du rakt fram och svänger till höger och där så ligger svensk-salen.” Svarar jag efter en stunds betänketid.
”Jag tror att jag kommer ihåg det men annars så är det bara att fråga…” Svarar hon leende…
Efter lunchen så har vi en delad språklektion där ena halvan av klassen har svenska och den andra har engelska och så byts det av varannan vecka, ”jag hoppas verkligen att vi kommer i samma grupp” tänker jag när de ropar upp namnen på dem som ska ha svenska. ”Sandra” Hör jag svenskläraren ropa upp och stönar till. ”Nej, vi är i olika grupper” tänker jag ”och engelska till på köpet.”
När jag slutat så går jag iväg mot svensk-klassrummet och när jag är framme vid svensk-klassrummet och ser att några andra elever i skolan har trängt in Sandra i ett hörn. De står och skriker fula ord, slår henne och drar henne i håret samtidigt som en av dem har dragit upp hennes tröja och står och tafsar på Sandras bröst.
Jag blir rosenrasande när jag ser henne bli behandlad nästan likadant som jag blev av mobbinggruppen utanför skolan igår, så jag springer utan att tänka mig för fram och klipper helt sonika till den som har dragit upp hennes tröja och håller på att tafsar på hennes bröst.
Han skriker till, tar sig för kinden och springer sedan iväg för mitt plötsliga uppdykande gör att jag ser större ut än vad jag egentligen är, vilket är tur för mig…
De andra följer efter när ledaren flyr och jag känner ett ögonblicks triumf innan jag minns Sandra. När jag går fram mot Sandra så svämmar hennes ögon över av tårar och hon säger med matt röst ”Tack, hur ska jag kunna tacka dig tillräckligt…” och jag blir alldeles bestört när hon plötsligt böjer sig ned och ger mig två snabba pussar mitt på munnen.
Mina tankar börjar virvla hit och dit när jag känner hennes läppar mot mina. Jag känner mig alldeles förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska säga så jag stammar, våldsamt rodnande, fram något i from av ”Tack, men hur, ö varför? jag gjorde bara eller äsch, eller nej eller jo hm ö kanske…”
Jag avbryts av att Sandra börjar le mot mig, hela hennes ansikte blir ljusare när hon ler och nu ler hon först lite och sedan bredare och bredare åt mitt förvirrade och allt annat än vettiga försök att förklara.
Sandra säger, när hon har lugnat ned sig lite efter allt som hänt, ”Det här var väl första gången du fick en kyss, antar jag?!” med ett roat och lite retsamt tonfall samtidigt som hon har en speciell och otydbar glimt i sina isblåa ögon…
”Jo, det stämmer och jag har just nu, eee inte riktigt mina egna tankar i, i riktig ordning just nu så jag tror att jag, att jag förklarar hm, eee, lite senare…”
Sandra ser ut som hon nästan håller på att börja skratta när hon hör mitt andra, aningen förvirrade försök till förklaring. Men hon slutar tvärt och börjar plötsligt att darra helt okontrollerat i hela kroppen och det ser ut som om hon nästan svimmar.
Jag blir jätteskrämd och fruktansvärt orolig när jag ser hur hon reagerar så jag halvt släpar iväg henne genom korridorerna mot lärarrummet i ilfart.
Väl inne i lärarrummet så blir jag och Sandra, efter att hon har påbörjat berättelsen men blivigt avbruten på direkten, ivägskickad till skolsyster.
Våran mentor följer med oss dit och jag ser på henne att hon är arg och upprörd, väldigt upprörd!
När vi kom in till skolsysterns väntrum så är det nästan fullt men Gunilla (våran mentor) knackar på så att vi får komma in på direkten.
Väl inne så skickar skolsyster genast iväg alla i väntrummet och låser väntrumsdörren när hon ser hur Sandra mår. Sandra skakar fortfarande okontrollerat och skolsyster försöker förgäves lugna ned henne ”Det finns inget som kan skada dig här inne, vännen.” Säger hon mjukt och lugnande men det hjälper inte…
Men hur som helt så får Sandra, Gunilla och jag sitta ned, i ganska mjuka stolar men inte så mjuka att man somnade i dem.
Skolsyster tillkallar genast kuratorn som sitter i rummet bredvid och hon kommer inflängande och sätter sig ned bredvid Gunilla i en stol.
Sedan så berättar Sandra stammande för skolsyster, kuratorn, Gunilla och mig vad som har hänt efter svensklektionens slut.
Tårarna rullar ohejdat nedför hennes kinder och hon börjar darra av rädsla, gråt, fullständig utmattning och hjälplöshet när hon börjar berätta och orden kommer ryckvis på grund av hennes högljudda snyftningar.
”… Och, och jj-jag försökte att försvar-a mig, jag fförsökte verkligen me-memen ha-an lyckades kom-mma in i alla fall. Ss-sedan så börjar han att… att…” Sandra avbryter sig, snörvlar till och fattar min ena hand som för att få styrka samtidigt som hon kommer till den värsta delen. Hennes axlar skakar och hon ser fullständigt nedbruten ut och jag får tårar i ögonen och börjar tillslut gråta själv när jag hör vad de har utsatt min nya vän för.
Jag försöker skicka styrka och värme genom min hand till henne men antingen lyckas det inte eller så är hon för skärrad för att orka ta emot min hjälp…
Jag blir fruktansvärt upprörd när jag hör vad hon berättar och jag tycker förfärligt synd om Sandra. Jag känner verkligen inombords att om jag ser dem där mobbarna igen så ska jag slå ned dem och strimla dem i småbitar, varenda en som var med i det där förbaskade skitgänget som… som gjorde så mot Sandra. ”Jag önskar att jag kunde döda dem, ingen ska få skada min vän Sandra mera, ingen!” Utropar jag högt med en röst som vibrerar av ilska och upprördhet. Sandra slutar inte gråta men hittar upp på mig med tårblanka ögon. Hon ser ut att försöka le men det blir bara en grimas istället innan hon fortsätter att berätta.
”Det är som på den andra skolan, exakt likadant!” Snyftar hon när hon kommigt fram till slutet. ”Jag trodde att jag hade kommigt ifrån det nu men… men jag hade fel, så fruktansvärt fel…” viskar hon till sist genom tårarna och nu gråter Sandra ännu häftigare när hon har berättat allt som hänt henne. Skolsyster ringer hem till Sandras föräldrar för att berätta vad som hänt deras dotter medan jag berättar min version av det hela för kuratorn och Gunilla…
Samtidigt som jag berättar så kramar jag om den förtvivlade Sandra för att försöka att trösta henne samtidigt som Gunilla står och pratar med kuratorn.
Gunilla vänder sig om till oss, torkar några tårar ur ögonvrån medan hon tittar på Sandra och säger ”Ni två är lediga fram till sommarlovet, det är två och en halv vecka dit. Det behöver ni efter det som hänt.” Sedan så tillägger hon ”Och du Jonathan, försök att trösta Sandra och ge henne allt stöd du kan för hon behöver det verkligen efter det här…”
Jag blir fruktansvärt arg, upprörd och alldeles gråtfärdig och tvärilsk när jag ser hur de har behandlat henne och det känns lite bättre när jag hör Gunillas ord. Orden ringar i mitt huvud. Speciellt de sista: ”… och ge henne allt stöd du kan för hon behöver det verkligen efter det här…”
Jag ser och tänker på hur hon reagerat nu när alltihop är över och för mig så är det som om mobbarna brutit ned henne och lämnat henne kvar i spillrorna av ett nytt, gapande, stort och varigt sår som inte vill läka fast hon försöker och gör så gott hon kan…
”De har brytigt ned henne, allt hennes självförtroende är borta och hennes vilja att… att fortsätta är nästan borta! ” Tänker jag argt.
Jag hör att skolsyster börjar prata med Sandra och tittar upp. ”Sandra. Sandra? Hör du mig?” Säger skolsyster till Sandra.
”Ja.” Svarar hon och vänder sitt rödgråtna ansikte mot henne.
”Din pappa kommer och hämtar dig med bilden om ungefär en kvart tjugo minuter, under tiden så tänkte jag försöka att identifiera de som gjorde så mot dig. Vill du vara med och identifiera dem eller ska Jonathan göra det och så kan du säga ja eller nej om de är rätt eller fel personer?”
”Ja eller nej…” Snyftar hon och torkar sig i ögonen när hon har släppt sina händer som kramat om mig likt en person som ligger i en livboj ute på ett stormigt hav.
”Jag kan identifiera en del av dem utan skolkatalogen”, säger jag med ihålig och iskall röst och rabblar upp några namn.
Efter ca en kvart så har jag identifierat alla utom några enstaka. Till min hjälp så har jag skolkatalogen och mitt minne. Jag känner igen en del utanför skolan och jag kan nästan alla deras namn, ”Han Var en gång min vän.” Säger jag tyst till skolsyster och de andra.
Skolsyster, kuratorn och Gunilla sitter och fyller i klisterlappar och klistrar fast på sidorna i skolkatalogen där jag känner igen någon från mobbinggruppen. När jag är klar så letar vi igenom och kontrollerar en extra gång alla klisterlappar som sitter i skolkatalogen och de namn som står på dem.
Efter att Sandra har ”identifierat” dem igen och på det sättet bekräftat att de varigt med i mobbarnas grupp och så väntar vi ungefär fem minuter tills Sandras pappa kommer.
Han kramar om Sandra hårt, tar mig i hand och pressenterar sig som ”Björn, Sandras pappa vilket du säkert har förstått och jag är otroligt tacksam för att du grep in och räddade Sandra från dem…”
”Å, jag gjorde det jag kände var rätt, jag har också blivigt mobbad fast utanför skolan så jag vet hur det är och jag vill Inte att någon annan ska stå ut med samma sak som jag, speciellt inte en vän…” Säger jag lite tyst och rodnar…
Sandra viskar något till sin pappa när jag tystnat. ”Sandra undrar om du vill ha sjus hem, ni bor tydligen i närheten av varandra” säger han med en mörk, aningen raspig röst.
”Ja, gärna, det skulle vara snällt!” Svarar jag leende och så går Sandra, jag och Björn ut till bilen och åker iväg.
”Jag kan, jag kan nog aldrig tacka dig tillräckligt för vad du gjorde för mig idag!” Säger Sandra till mig efter en stund bilåkande, hennes okontrollerade skakningar har nästan slutat nu men inte helt.
”Se det som en gentjänst för det du gjorde för mig igår, men det är bara en liten bit som är betald nu.” Svarar jag allvarligt för att visa hur viktigt det hon gjorde igår är för mig och tar hennes hand i min.
Sandra ler ett svagt leende till svar och trycker min hand hårdare.
”Jag tror aldrig att jag skulle ha vågat, om… om det var någon annan, några i den där gruppen är samma som mobbar mig hemma, utanför skolan…” Säger jag efter en stunds paus.
Sandras leende slocknar sakta och hon säger ängsligt ”Du tror väl inte att de ger sig på dig värre nu efter det här.” medan hon allvarligt tittar in i mina gröna ögon.
”Det är möjligt.” Svarar jag allvarligt. ”Och jag har svårt att tro att de inte ger sig på dig också” fortsätter jag bistert och tittar in i Sandras vackra, smärtfyllda isblåa ögon.
De utstrålar smärta, ånger, förtvivlan och allt annat hemskt som ögon kan utstråla men där finns en känsla som dominerar alla de andra känslorna som Sandras öga visar, jag kan inte komma på vad det är för känsla men den får mig att känna mig varm och trygg i Sandras närhet.
”Men jag ångrar inte en sekund att jag hjälpte dig!” Säger jag medan jag försöker tyda hennes blick.
”Å vad du är rar och snäll!” Säger hon och kramar om mig där vi sitter bredvid varandra.
”Är din mamma eller pappa hemma?” Frågar Björn mig efter ännu en stund…
”Nej, mamma är inte hemma än…” Svarar jag. ”Hon slutar om en och en halv timme och jag har ingen nyckel med mig…”.
”Då kan du komma hem till oss, eller hur pappa?” Säger Sandra blixtsnabbt och tittar förväntansfullt på sin pappa.
”Okej då” svarar han med ett leende efter en stund. ”Men ni måste vara ute för vi ska storstäda…”
”Okej” Svarar vi samtidigt och ler mot varandra…
”Ska vi gå till stället där vi träffades igår? Då så måste vi använda cyklar första biten, det är nästan för långt för att gå.” Säger jag med ett hastigt leende till Björn när han släppt av oss vid Sandras hus.
”Okej! Det kan vi, det är ett jättemysigt ställe…” Svarar Sandra och jag följer efter henne när hon traskar iväg bort mot villans garage för att hämta sin cykel. Sandras cykel är stor, vackert mörkblå och är en mountainbike, hon nappar snabbt åt sig en hjälm och sätter den på sig innan vi försvinner bort mig min mammas hus. Sandra cyklar på cykeln medan jag går bredvid den bort ungefär ett halvt kvarter innan vi kommer fram till nr. 10. Sådan tur är så står min cykel ute på gräsmattan och jag har nyckeln i fickan. Tack för att jag glömde ta ur den igår, tänker jag. Det är bara att kila in genom grinden, låsa upp cykeln, sätta på mig hjälmen och sedan så cyklar vi iväg mot gläntan…
När vi kommigt fram till skogen efter ungefär en halvtimmas cykling i god fart så passerar vi en bondgård och svänger upp mot skogen och in på en smal skogsväg och cyklar vidare på den i ungefär två kilometer. Sedan så viker jag av och ställer cykeln mot ett träd. ”Igår så vek du av tidigare, före bondgården.” Pustar Sandra och tittar på mig. Hennes isblåa ögon ser ut att tränga in i mina gröna och en stund så står vi bara och stirrar på varandra innan en ekorre tjattrande springer förbi oss och försvinner uppför en gran.
”Ja, men jag var så lessen och hade bråttom att få vara ifred så jag tog en krångligare väg som är närmare men mycket besvärligare, man ska bland annat korsa ett kärrliknande område, som du säkert märkte” flinar jag och blinkar med ena ögat.
Hon skrattar ”Åjo, det gjorde jag nog. Jag höll på att förstör mina finaste, och enda sandaler där…”
”Aj då!” Svarar jag med en skämtsam grimas…
”Men nu så fortsätter vi, visa vägen nu, Jonathan!” Säger hon och ler mot mig.
”Okej!”
Jag går framåt en bra bit och vi tar cyklarna med oss. Sedan så tar jag av åt vänster in på en väl dold stig som leder fram till flera stora och gamla Enar. Stigen ser ut att sluta vid Enarna men om man går tillräckligt nära så finns det rum för en person att tränga sig igenom Enebuskarna, ”Jag börjar och så kommer du efter, överens?” Frågar jag Sandra som nickar och ler som svar…
När vi gått ett bra tag, släpande på cyklarna, så går vi igenom en björkdunge vars blad prasslar och rör sig i vinden.
Sandra följer efter mig och tittar nyfiket på allt vi ser, björkarna som vi nu går igenom har nyss slagit ut och deras spröda lövverk bildar rörliga, prasslande skuggor med vindens hjälp.
”Snart är vi framme!” Säger jag medan svetten rinnande ned för huvudet och jag tittar bak på Sandra som ler mot mig och svarar ”Bra…”
”Vi kan stanna och dricka lite, om du vill?” Föreslår jag när vi är i slutet av björkdungen och tar fram min vattenflaska ur min cykelhållare.
”Skönt, det är ruskigt varmt ute” Pustar Sandra och tar även hon fram sin vattenflaska och börjar dricka.
”Nu är vi framme, du kan lägga cykeln här”, säger jag glatt efter ännu en stunds gående till Sandra och visar henne ett litet dike som är tomt på vatten där jag lägger ned min cykel. Solen är het och den är varmt men det är en behaglig svalka i diket som skyddas av höga, täta, taggiga och blommande vildrosenbuskar på ena sidan. Rosorna är små, vackra och ljusrosa, jag plockar en och ger till Sandra som rodnande tar emot den.
En porlande bäck hörs i närheten av diket och vi går sakta ditåt för att svalka av oss lite i värmen.
”Så det är så du hittar hit!” Säger Sandra imponerat när vi vandrar nedför ännu en slänt för att komma ned till min hemliga glänta.
”Jag skulle aldrig hitta eller komma ihåg den här vägen, tur att jag hade dig som vägvisare igår när vi begav oss hemåt...” Fortsätter hon och sneglar lite blygt på mig.
”Jag har gått den vägen många gånger men du är den första som jag har tagit med hit sedan jag hittade den för sex år sedan!” Svarar jag allvarligt och tittar på henne.
”Är jag?” Frågar hon andäktigt och stirrar på mig med stora, glada, förvånade och klentrogna ögon.
”Ja, det är du, och vet du vad?” Fortsätter jag, sporrad av hennes stora, vackra ögon och mjuka, andäktiga röst.
”Nej, det vet jag inte.”
”Det känns bra att dela den här gläntan med någon, någon som jag tycker speciellt mycket om och… och älskar.” Säger jag lite trevande, blygt och rodnar häftigt…
”Äää-älskar, älskar du mig?” Hennes ögon blir fulla av tårar…
”Ja, det gör jag. Jag älskar dig mycket efter allt det du gjort för mig, fast… fast du inte ens kände mig så tröstade du mig och det är en äkta kärlekshandling så som jag ser det.” Svarar jag. Nu har vi båda stannat mitt i den branta gräsbettäckta sluttningen.
Jag böjer mig fram och viskar ”Dessutom så är du jättevacker och jättesnäll, du tvekar inte att hjälpa andra och… och så är du modig, jättemodig…” rätt in i hennes ena öra.
Jag böjer mig bakåt igen, tittar in i hennes tårfyllda, tindrande ögon och rodnar ännu djupare innan vi fortsätter nedåt, mot gläntan.
När vi når rak mark så tar Sandra och ger mig en bamsekram och kysser mig flera gånger på munnen samtidigt som hon fäller mig så vi båda ramlar ned på den mjuka mossan.
”Jag älskar dig med, det du gjorde för mig idag säger mer än ord…” Viskar hon lågt in i mitt öra.
Sedan så ligger vi bara där med armarna om varandra och jag njuter av Sandras långa kram och nu så kysser jag henne för första gången, det känns underbart… ”Det är en märklig känsla och magi som kyssar har”, tänker jag glad och upprymd för nu vet jag att Sandra älskar mig.
Sandra kramar om mig en gång till och sedan så sätter hon sig ned bredvid mig och tar min hand i sin. ”Du gråter!” Säger jag förskräckt.
”Det är glädjetårar, din dumsnut” Snyftar hon mjukt och avfyrar ett kanonleende åt mitt håll…
”Å” säger jag tankfullt och funderar om jag också borde gråta men jag bestämmer mig för att låta bli…
”Har du någon pojkvän?” Frågar jag lite förskräckt och väntar på svaret…
”Nej, han dumpade mig för att jag skulle flytta iväg, vi bodde i Stockholm förut och nu bor vi liksom i Norrland och han tyckte att det var för långt, sedan så hade han även en annan tjej på gång…”
”Okej, vill du bli min flickvän, Sandra? Jag har ingen och jag aldrig haft någon så jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig men jag lovar att göra så gott jag kan…”
”Vad händer om jag svarar nej?” Frågar hon skämtsamt efter en stund och tillägger hastigt, när hon ser min min, ”Det var ett skämt för att jag älskar dig och vill vara tillsammans med dig hela livet!”
Nu så är det jag som börjar gråta. Tårarna rullar sakta nedför mina kinder och jag ler emot Sandra.
”Tack, tack det är så… (paus: letar efter ord) så underbart att höra dig säga sådär och jag vill gärna bli din pojkvän…”
”Och nu så är det du som gråter” Tillägger hon glatt och tittat mig djupt i ögonen medan hon närmar sakta närmar sig mig…
Jag står stelt kvar och bara stirrar på henne. Solen lyser i hennes guldgula hår så att det glänser, hennes ögon tindrar och skogen runt om oss är helt tyst som om den håller andan, inte ett löv rör sig när hon sakta sträcker ut sina händer mot mig. Jag fattar dem och när jag tittar på Sandras ansikte så lyser det, hela hennes gestallt lyser av glädje, längtan och förväntan. ”Längtan efter kärlek, kärlek och förståelse.” Tänker jag förvirrat…
Hennes mun närmar sig min och plötsligt så kan jag inte behärska mig utan jag slår armarna om henne och pussar henne mitt på munnen. Sandra tittar förvånat in i mina tindrande ögon och i hennes så ser jag den där underliga ”känslan” igen som dominerat hennes ögon under bilfärden. Känslan var kärlek.
Vinden viner i träden.
Den låter som en stråkkvartett,
den låter som en harpas klang.
Den låter som en vals,
en vals för dej och mej.
Vinden viner på klippig kust,
Där sjunger den en melodi.
En sällsam sång,
en sång för oss.
En sång om oss.
en sång om lycka och harmoni.
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 27 apr 08 - 23:19- Betyg:  | Jättebra.Inte många killar som kan skriva så bra =D
hihi, lite kul att du valde mitt namn^^ | | Ericautank - 31 dec 07 - 14:22- Betyg: | | jätte bra! :) Lite mycket rodnader men riktigt söt ^^ | | Tiggarflikkan - 31 dec 07 - 13:51 | | Den var lång och bra, lite söt här och var...Dock tycker jag att du upprepar dig lite här och var, men det är den enda kritiken. Dina beskrivningar är härliga!! |
|
|
|
