Schwartzen Silver (systerff) Kapitel 7 |
(Nu blir det i tredje person istället. För den har dragit iväg för mycket, o alldeles för lite har hänt. Ska jag få med allt som händer i detta kapitel så funkar det inte riktigt med tankar o så :P O förresten, nu kommer ni ju mer få veta hur alla ser ut :D
Okej, för att allt ska bli mycket enklare för mig (igen) så är jag, Ylva numera huvudperson. Klart ni får veta vad som händer det andra, men jag är mest huvudperson, ok?)
*En händelserik natt*
Två tjejer, den ena något längre än den andra och med kortare hår, gick bredvid varandra på gatan. De gick i armkrok och skrattade, de var lika. Åtminstone bakifrån, deras ansikten skiljde sig ganska mycket från varandra. Men inte så mycket att det inte gick att se att de var syskon. De följde efter de andra, som gått en bit före dem, in genom en dörr. Värmen slog emot dem, den ena flickan, den yngre, Agnes, log mot sin syster, Ylva. Hon log tillbaka.
”Okej, om du nu fått med mig så…” sa hon glatt, lite tveksamt. Tillsammans gick de ut på dansgolvet och lämnade kvar sex förvånade tonåringar. Två av dem tjejer och fyra killar. En av killarna, med dreadlocks, blängde argt på sin tvilling, och gick och satte sig i baren. Tvillingen, som verkligen stack ut med sitt galna hår och skarpsminkade ögon himlade med ögonen och lutade sig mot väggen bakom dem.
”Varför följde jag ens med…” muttrade han irriterat. De andra, de två tjejerna och de sista två killarna ryckte på axlarna, nästan samtidigt och följde efter de två första tjejerna ut på dansgolvet.
Bill fördes tillbaka till verkligheten av en tjej i fjortonårsåldern som försiktigt knackade honom på axeln.
”Va? Eh, hej…” sa han förvånat, lite frånvarande till tjejen som såg bekymrad ut.
”Eh,” hon rodnade. ”Du är Bill Kaulitz?” sa hon glatt. Han nickade och hon log mot honom.
”Skulle bara kolla om du var okej, det såg inte ut så…” hon försvann snabbt in i folkvimlet igen. Bill var tvungen att inse att det var sant, han var tvungen att rycka upp sig lite. Med ens kände han en skarp längtan efter Agnes, eller Ylva för den delen. Ylva för att hon var så lätt att prata med, och på något konstigt sätt kunde hon alltid svaren på hans frågor. Och Agnes för att… En lätt rodnad steg upp på hans kinder. Agnes för att hon var Agnes, och för att han… för tidigt att säga älskade, men tyckte om. Mycket, för mycket skulle Tom säga, det visste han. Det var ju trots allt därför de hade bråkat.
/Flashback/
”Du vet att hon inte är intresserad av dig,” sa Bill lågt, mest i förbifarten, till sin bror som ryckte till.
”Va?” hans röst var skarp och väckte liv i Bills något tröga hjärna.
”Ylva… Du borde låta henne vara. Hon går inte på dina små flirtknep,” sa Bill lugnt. Hans bror, Tom, däremot var långt ifrån lika lugn.
”Du, du gnäller alltid på mig för det där. Men nu ska du bara vara tyst, du beter dig ju likadant själv!” sa han fräsande. Bill ryckte till, nu började han också bli arg.
”Vad menar du med det?” sa han kallt. Tom hånlog.
”Agnes… Du kan ju inte allvarligt mena att du redan har känslor för henne,” sa han långsamt, segervisst. Bill var nästan, om inte mer, lika irriterad som sin bror nu.
”Och varför inte det?” frågade han. Trots att han visste att brodern hade rätt.
”För att det har gått EN DAG, och halva den tiden tillbringade hon utan dig. Mer än det till och med, minns du det? Du leker med henne Bill, inse det!” Tom var arg, men skadeglad. Bill fräste till.
”Som du gör? Med dina tjejer som du tar med till hotellet. Sedan säger du att du ska upp tidigt och att de måste gå hem. De ger ditt nummer och väntar, och hoppas, i veckor på att du ska ringa. Du ska fanimej inte snacka om att leka med tjejer Tom!” Bills ögon var iskalla och tittade rakt in i Toms, som mötte blicken med lika kalla ögon.
”Då kanske jag ska säga det till henne. Att du jämför henne med mina One Night Stands? Tror du att hon blir glad då?” sa han iskallt. Bill ryckte till.
”Du. Skulle. Bara. Våga.” sa han sammanbitet.
”Det skulle jag. Ge mig EN anledning att inte göra det!”
”För att jag splittrar bandet då,” sa Bill kallt och allvarligt. Tom ryckte till och stirrade rakt på Bill.
”Du kan inte bry dig så mycket om henne redan…” sa han lågt med förbluffade ögon.
”Jo, det kan jag,” sa Bill iskallt och gick ut ur rummet. Dörren for igen med en smäll och lämnade kvar en chockad Tom.
/Nutid, 20 minuter senare/
På tre olika ställen stod sex olika personer och hånglade med varandra. Har du följt berättelsen känner du till alla utom en. Utanför en dörr stod en svartsminkad kille med hår som stod åt alla sidor och kysste en några år yngre tjej med svart och grönt hår. Utomhus stod en brunhårig kille och kysste en något yngre tjej med svart och blont hår. Inne i ett rum, ovanpå en säng kysste en kille med alldeles för stora kläder och dreadlocks en blond, ungefär lika gammal, tjej. Det var tre olika par och tre olika grader av allvar. Vi har det första paret, som trots att de bara känt varandra ett par timmar menade så mycket allvar man kan. Vi har det andra paret, som känt varandra lika länge, men vars kyss mer var som en början på ett test på något som kanske skulle fungera, kanske inte. Och så har vi det tredje paret som, åtminstone den ena, killen, inte menade allvar alls. Det var bara något för att glömma ett hemskt gräl, för att komma bort från verkligheten en stund.
På en balkong stod en fjärde tjej som tittade ut på himlen. Hon hade ett nollställt ansikte och såg ut att både njuta av stunden och tänka samtidigt.
”Looking at the peace from the night. Cars that is slowly driving by…” sjöng hon lågt, med ganska mörk, men fridfull röst. Dörren bakom henne öppnades, men antingen hörde hon inte eller så brydde hon sig inte. En blond, ganska kort kille kom ut. Han ställde sig bredvid henne och tittade på hennes ansikte, som var vänt framåt. Hon sjöng fortfarande, lågt. Det verkade som om han såg något i hennes ansikte som egentligen inte syntes.
”Du såg dem…” sa han lågt, inte vänd mot henne nu, utan också mot natten. Hon nickade.
”Ja…” sa hon lågt, fortfarande vänd utåt. Han vände sig mot henne igen.
”Bryr du dig?” fortsatte han lågt. Hon skrattade till lite och vände sig mot honom.
”Klart jag bryr mig. Men jag förstår vad du menar. Och nej, hon är stor nog att klara sig själv. Jag tänker inte vara barnvakt åt henne längre…” sa hon och vände sig utåt igen. Han nickade.
”Okej…” började han, nu också vänd utåt. ”Vad är det du tittar på?”
”Natten, mörkret, ingenting…” sa hon lågt, lite frånvarande, han nickade igen. Struntade i att hon nog inte såg honom.
”Brukar dem bråka?” sa Ylva och bröt tystnaden. Gustav vände sig förvånat mot henne och tittade förbryllat på henne innan han förstod.
”Inte såhär mycket…” sa han dystert. ”Jag vet faktiskt inte vad som har hänt…” Hon nickade långsamt.
”Dom verkar i alla fall inte bry sig så mycket nu…” sa hon fundersamt.
”Du såg Tom också,” sa Gustav konstaterande. Hon nickade och vände sig mot honom, log.
”Ja, fast det bryr jag mig faktiskt inte alls om,” flinade hon och vände sig helt så att hon stod med ryggen mot staketet. Han gjorde likadant och de stod så ett tag, bara tittade på varandra.
”Varför står du här ute egentligen?” Gustav bröt tystnaden efter ungefär två minuter.
”Det är fridfullt, kallt och jag fascineras av natten, mörkret. Det är perfekt för att tänka, eller för att bara vara. Glömma allting och inte bekymra sig,” hon log, men även i mörkret syntes det att det var ett ganska sorgset leende.
”Men du blir sorgsen av det?” frågade Gustav förbryllat. Hon såg ut att fundera ett tag innan hon svarade.
”Jag… vet inte om det är natten, mörkret, jag blir sorgsen av. Eller om det mer handlar om vad jag tänker på. Och vad jag vill glömma bort,” sa hon med en ton som berättade att hon inte tänkte berätta mer om vad hon ville glömma. Det förstod Gustav, som nickade.
”Du, det är faktiskt ganska kallt. Vi kanske borde gå in?” sa han lågt. Om hon blev irriterad av att han sa ”vi” så visade hon inte det utan nickade.
”Du har rätt…” sa hon långsamt och rätade på sig från staketet. Tillsammans gick de tillbaka in.
/2 timmar senare, på Agnes och Ylvas hotellrum/
”Vad hände egentligen?” frågade Ylva sin syster medan hon drog tröjan över huvudet. Agnes rodnade lätt och drog sin sovtröja över huvudet.
”Eh, jo…” började hon generat, Ylva log mot henne. ”Jag vet faktiskt inte. Vi var och dansade, sedan försvann du.” Ylva nickade. ”Och så var han där helt plötsligt. Och, eh, han sa att han ville säga något. Och sen…” Hon tystnade och såg på sin storasyster som satt med blicken fäst på henne. ”Du såg vad som hände, eller hur?” fortsatte hon sedan. Ylva nickade igen.
”Ja…” sa hon, leendes.
”Du är inte sur?” frågade Agnes förvånat.
”Nej, borde jag?” sa Ylva med höjda ögonbryn, Agnes min sa henne att det var vad hon hade förväntat sig. ”Du är stor nu att ta hand om dig själv, lillsyrran!” sa Ylva glatt och slängde en kudde på sin syster. Som genast plockade upp den och kastade tillbaka. En halvtimme senare trillade de ihop bredvid varandra på dubbelsängen.
”Vad gjorde du under tiden då?” frågade Agnes pustande. Nu var det Ylvas tur att bli generad.
”Jag stod ute på balkongen…” började hon och Agnes nickade, visste att hennes syster ofta försvann ut när hon behövde vara ifred. ”Sedan kom Gustav…”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 30 dec 07 - 21:54- Betyg:  | | Jättebra:D<3 Vill ha fortsättning fort!!<3 | | prickigthallon - 30 dec 07 - 21:45- Betyg: | Gillar den verkligen. :D
Men jag tycker att det blev liiiite förvirrande på vissa ställen dock ^^' Tycker nog att du ska köra med 1:a person igen :)
Tack för mailet, btw :D | | M-424 - 30 dec 07 - 19:27- Betyg: | | Jättebraaa :D Vill läsa mer snart :)<3 | | knowyouhateme - 30 dec 07 - 16:26- Betyg: | | jättebra :D jag fattade inte allt på vissa ställen men sen fattade jag det efter ett tag XD |
|
|
|
