På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Gesang von der Himmel (Th fanfic) kapitel 1

(Martina)

5 maj 2008.
Det är en magisk dag. Det är då allt kommer hända. Då står jag på en scen här i Berlin och sjunger. Ja, nu ska jag då inte bara sjunga, utan sjunga med Tokio Hotel! Jag älskar deras musik och nu ska jag få sjunga med dom. Det kommer att bli underbart. OM jag då inte gör bort mig, vilket jag nog kommer att göra, klantig som jag är. Jag kommer att sjunga fel låt, glömma texten, ramla av scenen och allt annat som kan hända. Jag lovar, om inte allt så åtminstone en grej. Sen kommer jag stå på scenen bredvid mina stora idoler och vara helt röd i ansiktet. Eller så kanske inte orden kommer ut ur min mun. Jag kanske skulle dra mig ur…
Nä, jag ska inte missa en sån här chans. De måste ju tycka att jag sjunger ganska bra eftersom de valde mig. Fast jag kanske lät annorlunda på skivan. Jag kanske lät bättre där än i verkligheten. Tänk så kommer jag dit och så säger de åt mig att jag får gå hem igen eftersom jag sjunger för dåligt. Usch, jag tänker för mycket. Jag borde nog sova istället.

Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Varje kväll sen jag fått veta att jag vunnit hade jag tänkt samma sak. Sen kunde jag aldrig somna. Jag kände mig aldrig trött samtidigt som jag visste att jag skulle somna sen på lektionerna. Ja, jag vet, det är konstigt att jag kan sova då och inte nu, när jag ska sova. Jag reste mig ur sängen och tassade mot köket. Jag var tvungen att vara tyst eftersom klockan var, jag kastade en blick mot väckarklockan, 01.10. Om 5 och en halv timme skulle jag gå upp igen. Jag gick genom köket och mot badrummet. Jag visste var det jag letade efter fanns så det tog kort tid att hitta burken. Sömntabletter, jag hade börjat med dom för några dagar sen för att i alla fall sova lite. Jag brukade inte ta någon tablett förrän senare men jag ville vara lite extra pigg imorgon. Det var då jag skulle få träffa TH för första gången! Vi skulle bestämma vilken låt vi skulle sjunga och lite annat. Och då ville jag helst inte somna. Jag svalde tabletten och skyndade mig tyst tillbaka till mitt rum. Ibland kunde de värka ganska snabbt och jag ville inte att mina föräldrar skulle hitta mig sovandes i köket eller något. Nästa morgon vaknade jag av att någon stod i mitt rum och skrek. När jag tittade upp såg jag att det var min pappa.
”Varför är du alltid så svår att väcka nuförtiden?” Mumlade han när han märkt att jag vaknat innan han gick ut ur rummet. Nu när jag tog sömntabletter varje natt blev jag svårare att väcka och min pappa fick skrika på mig varje morgon. Jag gick upp ur sängen och in i duschen. När strålarna landade på mig vaknade jag på riktigt. Jag skyndade mig att bli klar och drog på mig kläderna jag tagit fram dagen innan. Jag hade ansträngt mig lite mer för att vara snygg än jag brukar, jag skulle ju ändå träffa mina idoler. Jag borstade igenom håret så att det blev rakt, så slapp jag platta det. Men såklart var något tvunget att gå fel denna morgon så när min pappa kom in i köket där jag satt och åt rufsade han mig i håret.
”PAPPA!” skrek jag medan jag försökte platta till det och sprang iväg efter en borste.
”Vad är det? Gjorde jag något?” Undrade han medan han hällde upp fil i sin tallrik.
”JA! Du rufsade till mitt hår! Nu måste jag platta det!” Suckade jag när jag märkte att det inte gick att fixa med en borste eftersom det redan hade torkat en del. Jag suckade igen och började föna håret medan platt tången värmdes. När det var helt platt och sneluggen låg som den skulle, över ena ögat, drog jag ut sladden och tog fram min sminkväska. Täckstiftet var snart slut eftersom jag behövde en hel del till att täcka mina svarta ringar under ögonen. Sen tog jag bara lite där jag var röd. Sen Foundation, puder, ögonskugga, kajal och mascara. Sen lite lipsyl på läpparna. Kajalen var viktigast, den var som en dal av min identitet. När jag var nöjd med resultatet tog jag två klämmor med rosa och vita rosetter och satte dom i håret. Jag tog ett steg tillbaka och betraktade min spegelbild. Det såg ganska bra ut. Visst, jag har ju sett bättre ut, men helt okej. Jag hämtade skolväskan på mitt rum innan jag gick ut i hallen och drog på mig dom knallrosa conversen och skinnjackan. Jag gick mot busshåll platsen medan jag satte på min Ipod.

'n ganz normaler Tag
Die Straße wird zum Grab
Die Spuren sind verwischt
'ne Suche gab es nicht
Kalt ist die Nacht
wer friert ist zu schwach
Niemand wird sie zählen
niemand hat sie gesehen

Einsam und verloren
unsichtbar geboren
Beim ersten Schrei erfroren
vergessene Kinder
Name unbekannt
endlos weggerannt
aus der Welt verbannt
vergessene Kinder

Sie sehen
sie fühlen
verstehen
genau wie wir
Sie lachen
und weinen
wollen leben
genau wie wir

Augen ohne Glück
alle Träume wurden erstickt
Panik, vor dem Licht
und Angst vor jedem Gesicht
Schuld, die keinen trifft
Die Zeit heilt nicht

Einsam und verloren
unsichtbar geboren
Beim ersten Schrei erfroren
vergessene Kinder
Name unbekannt
endlos weggerannt
aus der Welt verbannt
vergessene Kinder

Sie sehen
sie fühlen
verstehen
genau wie wir
Sie lachen
und weinen
wollen leben
genau wie wir

Alles sollte anders sein
alles sollte anders sein

Wir sehen
wir fühlen
verstehen
genau wie ihr
Wir lachen
und weinen
wollen leben
Wir sehen
wir fühlen
verstehen
genau wie ihr
Wir lachen
und weinen
wollen leben
genau wie ihr

Jag satte mig längst bak i bussen, som vanligt, och tittade ut genom fönstret. Nu hann jag äntligen tänka igenom allt. Halv 11 skulle jag bli hämtad och körd till hotellet där TH bodde. Där skulle vi bestämma lite saker angående konserten. Det var ju 3 månader kvar men vi behövde nog öva en hel del, så det var bra att ha allt bestämt. När bussen stannade utanför skolan var det bara på grund av att min kompis, Ida, sa åt mig som jag märkte att vi var framme. Hon visste vad som skulle hända idag men hon kunde inte riktigt förstå hur jag kände, hon hade inte riktigt någon idol. PÅ lektionerna hörde jag ingenting, jag bara satt och tittade ut genom fönstret. De flesta brydde sig inte men min tyska lärare, som var väldigt otrevlig, ställde frågor till mig hela tiden så att jag skulle få skämmas. Men jag brydde mig inte. När klockan var runt kvart över tio knuffade Ida till mig med armbågen. Jag ryckte till och tittade på klockan. Sen ställde jag mig upp och tog mina saker medan de andra tittade på mig.
”Just det, du skulle gå nu. Vad var du skulle göra?” Sa min lärare.
”Jag ska träffa Tokio Hotel” svarade jag och några fnittrade. De trodde mig inte, men de skulle få se. Konserten skulle nämligen sändas på tv.
”Okej… Ha så trevligt då, så ses vi imorgon.” Sa min lärare och försökte få klassens uppmärksamhet igen medan jag gick ut. Jag la in böckerna i mitt skåp och tog mina saker. Ute på parkeringen fick jag vänta ett tag innan en bil kom. En man gick ut ur bilen och fram till mig.
”Är det du som är Martina?” Frågade han, jag kan inte riktigt förklara hur han lät. Inte direkt sur men inte glad heller.
”Ja” svarade jag osäkert och då öppnade han en av dörrarna åt mig så jag kunde hoppa in. Han körde bort från skolan och vidare genom stan. Han stannade utanför ett hotell och jag klev ut. Hotellet var väldigt imponerande med en stor glasdörr och säkert 20 våningar. När han också gått ur bilen följde jag efter honom in på hotellet och mot hissen. Vi stannade på våning 14 fortsatte ut i korridoren. Vi stannade utanför rummet längst bort, nummer 483, och han knackade. Jag undrade om han kunde höra mina hjärtslag. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Plötsligt öppnades dörren långsamt och där stod min stora idol, Bill Kaulitz.

hoppas ni gillar den. jag kanske lägger in nästa del idag annars blir det på onsdag för jag ska åka bort.
kommentera gärna :D

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 28 apr 08 - 16:44- Betyg: