[TH-FF] Never Forget - Kapitel 6 |
Kapitel 6 – Bill
”Men, vad ska vi göra då?” frågar jag försiktigt, efter att vi återigen har suttit tysta i några minuter. Tom suckar, ser omåttligt trött ut. ”Jag vet inte, men… men, vänta! Har inte du mobilen med dig!?” utbrister han, och ser förväntansfullt på mig. Min tur att sucka och känna mig minst lika trött och sliten som Tom nyss såg ut. ”Nej, den är trasig, det vet du ju…” muttrar jag - ”Och du? Du BORDE faktiskt ha med den!” lägger jag till, och ger Tom en nästan förebrående blick. Tom gör en konstig rörelse, någonting mellan axelryckning och huvudskakning. ”Den är… jag tror att…” börjar han fundersamt, men avbryter sig sedan tvekande, börjar rota i fickorna på sin säckiga gråa jacka. ”Nej, fan… den ligger nog kvar i min resväska – i bilen!” mumlar han tillslut, nästan ursäktande, och kastar en skygg blick på det som är synligt av bilen ovanför dikeskanten. ”Men toppen!” muttrar jag, och kan inte hejda min röst från att låta anklagande, som om allt är Toms fel, bara för att han var normal nog att inte kunna förutse att vi skulle vara med om en bilolycka, och bli i strängt behov av en mobiltelefon, när han packade imorse.
”Men, kan du inte…?” börjar jag, ser uppfodrande på honom, men längre hinner jag inte innan Tom avbryter mig skarpt: ”Nej, aldrig i livet! Jag går INTE tillbaka dit!”. Jag suckar, men tjatar inte, vet att det inte ens är någon idé att försöka, ingenting kan få Tom att ändra sig när han använder det där tjurskalliga tonfallet.
Ett plötsligt elektroniskt pipande bortifrån bilen, som inte passar in i naturens övriga ljud, får mig att lystra till. ”Din mobil!” utbrister jag, exakt samtidigt som Tom upphetsat tjuter: ”Min mobil!”. Båda två far upp på fötter och halvt springer, halvt haltar och vacklar bort mot bilen. Tom hasar ner i diket, tar tag i den tillbucklade bakluckan och rycker i den - ingenting händer, luckan sitter fast. ”Hjälp till!” klämmer Tom fram mellan de ansträngt sammanpressade läpparna, medan han fortsätter rycka och slita i luckan. Även jag rutschar ner i diket och tar tag i luckan. Och med ett gemensamt hårt ryck från oss båda, går luckan faktiskt upp. ”Fan, fan, fan…!” mumlar Tom stressat, medan han sliter åt sig sin omkullvälta väska, snabbt drar upp dragkedjan och fumligt börjar rota omkring efter den hysteriskt pipande mobilen.
Och naturligtvis - precis när han äntligen får tag i den, slutar det ringa. ”Jävlar i helvetes fan också!!”, sedan följer en lång ramsa ohälsosamma ord ur min väluppfostrade brors mun. Tom ser ärligt ut som om han helst av allt skulle vilja slänga mobilen i marken och stampa på den tills den bad om nåd (om nu en mobiltelefon kan göra det?).
”Vem var det ifrån?” frågar jag försiktigt. ”Georg” svarar Tom kort, medan han trycker upp ett nytt sms. Jag kikar över hans axel medan han börjar skriva i en rasande fart. ”De har hent en grej, ringer upp sen/T”.
”’Hänt’ stavas med Ä” hör jag mig själv säga, och får nästan lust att slå till mig själv. Men Tom bara ger mig en kort, mordisk blick, innan han återvänder till mobilen. Jag blir nästan förvånad, men kanske min bror också befinner sig i något slags chocktillstånd? För det är nämligen inte alls likt Tom att inte ge igen så fort någon vågar påpeka att han faktiskt inte är världens snyggaste och smartaste supermänniska, utan några som helst fel eller brister. ”Vi behöver hjälp. Men vem ska vi ringa?” frågar han stelt. ”Polisen?” föreslår jag försiktigt. ”Gör det du då”, han håller fram mobilen mot mig. ”Men…?” börjar jag och stirrar förvirrat ner på telefonen i hans hand. Men Tom ger mig bara en talande blick, som tydligt säger att han anser att jag trots allt är bättre på sådant här, men att han aldrig någonsin skulle erkänna det högt, och sedan är det upp till mig om jag vill fatta vinken eller inte.
”Okej…” mumlar jag, och tar emot mobilen, knappar sakta, tveksamt in numret till larmcentralen. Tom vänder sig bort, börjar klumpigt ta sig upp ur diket igen. ”Men… vart är vi då? Jag menar, de kan ju knappast komma och rädda oss om vi inte ens själva vet vart vi är…” ropar jag efter honom, samtidigt som jag nervöst håller upp mobilen mot örat. ”I någon jävla skog någonstans” muttrar Tom, utan att vare sig stanna eller vända sig om. ”Och då förstår de ju verkligen
JÄTTEBRA vart vi är också…” muttrar jag sarkastiskt. ”Men inte fan vet jag, någonstans i närheten av Hamburg?”, säger Tom, i samma trumpna tonfall. ”Jaha, men va…” börjar jag, men tystnar sedan tvärt då en sval kvinnoröst svarar i luren.
En stund senare sjunker jag ner, sätter mig tillrätta på en mossbetäckt sten bredvid Tom, som sitter på en murken stubbe och stirrar ner på sina skor som om han aldrig sett dem förr. ”Jaha?” han sneglar frågande upp på mig. ”Ja, de trodde åtminstone att de visste på ett ungefär vart vi befinner oss, så de kommer så fort de kan…” svarar jag lamt. Tom fnyser högljutt. ”’Trodde’, ’på ett ungefär’, jo fan, det låter ju väldigt säkert och bra” muttrar han föraktfullt. ”Håller med, men vi kan nog inte göra så mycket åt saken” suckar jag, medan jag oroligt börjar pilla och dra i tröjärmarna, en dum ovana jag har. Tom grymtar något som skulle ha kunnat vara ett instämmande, men som lika gärna skulle kunna vara en protest, och sparkar sedan surmulet till en grankotte, som ligger och försöker se oskyldig ut, vilket inte lyckas få den att undkomma Toms spark.
Det kan ju tyckas att jag och Tom borde ha massor att prata om och diskutera efter det som har hänt, men så är det alltså inte, snarare tvärtom faktiskt. För återigen blir det alldeles tyst och stilla, bara vinden som susar i träden, våra andetag och mitt nervösa pillande med tröjärmarna.
”Bill, SNÄLLA! Kan du lägga av med det där, innan jag ärligt blir galen!?” utbrister Tom tillslut, och jag hejdar mig tvärt, precis då jag ska testa hur långt det går att töja ut ena ärmen innan tyget strejkar. ”Visst, förlåt. Men jag är EN ANING orolig – tänk om de inte kommer? Tänk om vi får sitta här i flera dagar innan någon ens kommer förbi? Tänk om det finns vargar och sådant i skogen? Tänk om …”. ”Tänk om Saki’s lik plötsligt får liv och börjar spöka för oss!” avbryter Tom skarpt. ”Bill, lugn! Jag vet av erfarenhet att det hursomhelst inte är någon idé att inbilla och förvänta sig en massa saker i förväg, för det blir ändå aldrig som man har tänkt säg” lägger han till, en aning lugnare, och med stark övertygelse i rösten. Jag suckar, nickar lite, och ska precis återuppta mitt nervösa pillande, då Tom ger mig en trött blick. Jag suckar igen, ännu tyngre, och släpper sedan ner armarna, låter de hänga ned längs sidorna istället.
”Tomi, får jag sitta hos dig?” frågar jag försiktigt efter en stund. Tom ser en aning förvånat på mig, men nickar sedan frånvarande. Jag hasar ner från stenen, sätter mig med ryggen mot den, och lägger mitt huvud mot hans axel. Tom tvekar lite, men lägger sedan stadigt armen om mig. ”Ta det lugnt, allt kommer…” börjar han tröstande, men jag avbryter honom. ”Sch! Du skulle ju inte säga det där!”. Tom flinar till, ruskar lite på huvudet. ”Just det. Sorry, lillbrorsan. Men jag står fortfarande fast vid det” säger han bestämt.
”Bill, lyssna! - Hör du?”. Jag sätter mig hastigt upp vid Toms plötsligt ivriga röst. Och när jag lyssnar, tycker även jag mig höra motorljud, och mycket riktigt - snart syns även något blåvitt mellan träden, på väg mot oss. ”Yes! Sa ju att allt skulle ordna sig, lillbrorsan!” tjoar Tom, och far glatt upp på fötter, grimaserar lite då hans mörbultade kropp tydligen protesterar mot den hastiga rörelsen den tvingas göra. Det är fyra bilar som kommer, två polisbilar, en ambulans och en bärgningsbil. Polisbilarna och ambulansen kör upp på ängen på andra sidan vägen och parkerar där, antagligen för att ge plats åt bärgningsbilen att köra upp intill vårt kraschade bilvrak. Fyra poliser hoppar ur bilarna, och två av dem närmar sig oss med långa, myndiga poliskliv. ”Hejsan. Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan? Det har visst hänt en liten olycka?” hälsar den ena polisen, som är en kort, kraftig man i fyrtiofemårsåldern, med glest spretande mustasch och det mörka håret kammat bakåt över en begynnande flint. Både jag och Tom nickar stumt till svar, och Tom ger mig en blick som tydligt säger ”Vadå ’LITEN olycka’!?”. Polisen ler vänligt, och sträcker fram handen mot Tom, förbi mig. ”Ja, Hej, som sagt. Mitt namn är Rikard Braune”. ”Tom” mumlar Tom, och skakar hand med polisen, som tydligen heter Rikard. ”Ja, Hej på dig med” lägger han till, och vänder sig liksom i förbifarten mot mig, och även vi skakar hand, och jag presenterar mig som Bill. Jag kan inte låta bli att lägga märke till att både Rikard och den smala, glasögonprydda kollegan som står lite i bakgrunden, ser något ogillande ut då de ser på mig. Men, den reaktionen (och dessutom många värre) har jag mött ett antal gånger vid det här laget, så jag antar att man kan säga att jag är van, men det gör inte bemötandet lättare att ta emot för det.
”Är någon skadad? Behövs ambulans?” frågar den glasögonpolisen, som ännu inte pressenterat sig. ”Ja, Saki, vår chaufför alltså, han…” börjar jag, men hur mycket jag än försöker, så lyckas jag inte förmå mig själv att säga det. ”Ja?” han ger mig en otålig, och fortfarande lika ogillande blick. ”…är död” avslutar Tom min mening, då han märker mina plötsligt akuta talsvårigheter.
”Åh, jag förstår, beklagar verkligen. Och ni?” säger han, utan att låta det minsta beklagande, eller ens berörd överhuvudtaget. ”Det är okej med oss” svarar Tom, och ger mig ännu en talande, ironisk blick, som verkar säga ”Jo, tack, vi är också oerhört döda, ser du väl!?”. Jag ler, och sedan blir mitt leende till ett brett flin då jag ser blicken glasögonpolisen ger mig, innan han bestämt vänder sig bort och stegar efter Rikard bort mot bilen i diket, där ett tiotal män nu är fullt sysselsatta med att fästa några slags krokar i den, för att sedan kunna lyfta upp den på bärgningsbilens flak.
”Bry dig inte, Billie. Du kan ju trots allt inte hjälpa att vissa idioter till människor råkar ha allvarliga problem” säger Tom tyst, och ger mig en tröstande klapp på axeln. Jag bara nickar, vet att han har rätt, att jag inte kan göra någonting åt deras motvilja mot mig. Jag trivs med att klä, sminka mig, och se ut så här, och sedan om folk vill döma mig för mitt utseende, så visst, då får de göra det. Sådana ytliga människor orkar jag i alla fall inte bekymra mig om. Även om jag måste erkänna att det svider till varje gång folk betraktar mig med nedlåtande, och ibland till och med äcklade blickar, och fäller spydiga kommentarer bakom ryggen på mig. Men, vid dessa tillfällen har jag alltid Tom som stöttar mig, vilket känns skönt. Hans rappa tunga kan vara väldigt bra att ha som försvar vid sådana tillfällen.
Vi står en stund och betraktar bärgningsarbetet, men när de ska till att få ut Saki’s kropp ur det tillbucklade framsätet, känner jag hur jag blir illamående, och vänder snabbt bort blicken.
”Hej igen, killar”, hörs plötsligt en röst bakom oss, och när vi vänder oss om står Rikard där med ett påklistrat leende. ”Hej…” mumlar jag, samtidigt som jag ger Tom en blick som säger ”Hur många gånger tror du inte Rikard Braune hälsar varje dag – några miljoner, eller fler?”. Tom ger mig en road svarsblick, innan vi båda vänder uppmärksamheten mot den förvirrade polismannen bredvid oss igen. ”Jo, eftersom ni nu inte verkar vara allvarligt skadade och behöver någon sjukhusvård, så har vi ordnat en taxi, så att ni kan få skjuts till… vart ni nu ska” förklarar Rikard. ”Mycket vänligt av er” nickar Tom myndigt, men tråkigt nog så verkar inte Rikard lägga märke till ironin i hans röst, utan han bara nickar och ler, och nickar, och ler lite till, extra falskt. ”Så, vi fortsätter med bärgningsarbetet, så kan ni bara vara så vänliga och vänta här tills er taxi kommer” säger han, och höjer sedan handen i en avskedshälsning och börjar gå därifrån. ”Jodå, vi ska vara SÅ vänliga så, och BARA stanna EXAKT här, precis som ers kungliga idiothet behagar, eller snarare beordrar” muttrar Tom sarkastiskt efter honom, och jag kan inte låta bli att skratta.
Jag är inte helt säker på hur mycket senare det är, tiden verkar ha fått fnatt och går på något sätt i små ryckiga hopp, för min utmattade hjärna verkar det åtminstone så. Men ungefär en timme senare, skulle jag tro, sitter jag och Tom i tryggt förvar i ett pösigt baksäte i en taxi, på väg mot vårt tidigare mål – hyrhuset vid kusten. Jag vet inte hur Tom känner det, men själv sitter jag som på nålar, är ärligt talat totalt livrädd. Jag vet, chansen att vi ska vara med om två bilolyckor på en och samma dag, är knappast särskilt stor, men rädslan är snarast instinktiv, och jag kan inte göra någonting åt den.
Men, om Tom är nervös, så visar han det åtminstone inte. Han verkar snarare uppspelt, om du frågar mig. Min käre bror sitter nämligen bredvid mig i sätet, med mobilen tryckt mot örat, och redogör upphetsat, och med många tillagda detaljer och grova överdrifter, för Georg om bilolyckan.
Ärligt talat så förstår jag inte hur han kan vara så … avspänd, och glad?
Själv känner jag mig, för det första helt utpumpad, lika slutkörd som om jag deltagit i en brottningsmatch som pågått i en vecka i sträck. Och för det andra, så … tja, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan inom mig – men tom, kanske stämmer ganska bra?
Jag har precis varit med om en bilolycka, där både Tom och jag själv mycket väl kunde ha dött, men nu överlevde vi, och Saki dog. Det känns så konstigt, hemskt, överväldigande och nästan skrattretande på samma gång. Och på något sätt verkar alla känslor krocka med varandra, så det blir total kortslutning i hjärnan – och vips, så känner jag mig bara… tom.
Saki är död, jag och Tom lever, och nu är vi på väg mot vår tvåveckorssemester, och jag känner ingen, och då menar jag verkligen INGEN som helst glädje eller förväntan inför ledigheten. Just nu känner jag mig faktiskt bara… ja, just det – tom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Solstorm - 1 feb 08 - 22:10 | | åhh, tack<3 Blir rörd av alla vackra kommentarer också x) <33 | lillolisen - 1 feb 08 - 21:23- Betyg:  | Du är ju inte mänsklig knappt!xD SÅ "pip" BRA!!!!!8D
Jag måste få din atograf!Alvarligt du skriver med en sån
känsla att man blir rörd när man läser just som jag aldrig
lyckas skriva!:S
Lycka till i framtiden!:D | | Solstorm - 5 jan 08 - 12:20- Betyg: | | hahaha, TACK <3 *überstolt av allt beröm* xD <333 | | julia_love - 5 jan 08 - 12:01- Betyg: | eddra du måste skriva mera snällt!!
(vi är kusiner!)
så hära:
du skriver så himla bra du beskriver mycket bra och är
helt gudomligt bra på att skriva noveller!!
;P XD =D :D ;P | | eddra - 2 jan 08 - 11:55- Betyg: | | du skriver bra !! | | EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 17:15- Betyg: | | Bra ^^ | | Solstorm - 30 dec 07 - 11:59 | ttack!
Ehm, joo... lite orealistiskt kanske att de inte åkta till sjukhus? Men, jah.. jag tyckte att det skulle bli så utdraget och krångligt att skriva om det, såå... då sket jag i det xD
men jah, TACK igen!<3333 | | woops - 30 dec 07 - 11:19- Betyg: | "Båda två far upp på fötter och halvt springer, halvt haltar och vacklar bort mot bilen. Tom hasar ner i diket, tar tag i den tillbucklade bakluckan och rycker i den - ingenting händer, luckan sitter fast. ”Hjälp till!” klämmer Tom fram mellan de ansträngt sammanpressade läpparna, medan han fortsätter rycka och slita i luckan. Även jag rutschar ner i diket och tar tag i luckan. Och med ett gemensamt hårt ryck från oss båda, går luckan faktiskt upp. ”Fan, fan, fan…!” mumlar Tom stressat, medan han sliter åt sig sin omkullvälta väska, snabbt drar upp dragkedjan och fumligt börjar rota omkring efter den hysteriskt pipande mobilen."
Jäkla film, fyfan vad bra du är xD Skulle kunna ösa lovord till dig i över en timme, ´men tänkte ägna några rader åt lite konstruktivare kritik. Öhm, vänta, jag måste komma på något först... Lalala, hm... öööh, eh? Jag får känslan av att Tom nästan är glad och inte bryr sig så mkt över sakis död? Fast det stämmer inte heller, för... ååh, vet inte >.< Okej, det som inte var hundra procent realistiskt var kanske att de bara fortsatte åka i taxin. Borde de inte ha åkt till sjukhuset och typ snackat med nån psykolog? o.O Låtsas som om jag inte sa det där - du har säkert en tanke med att de åker vidare och... ffan, nu måste jag läsa nästa del jue :O *PANIK* | | M-424 - 29 dec 07 - 18:30- Betyg: | | Jättebraa:) Älskaar handlingen:) <33 | | loversarelonley - 29 dec 07 - 15:29- Betyg: | | ohh jätte bra (: fortsätt!! | | Solstorm - 29 dec 07 - 12:26 | | ttack till allihopa :D Kul att ni gillar den^^. <3 | | Mp3 - 29 dec 07 - 04:19 | | Jättebra! JAg tycker verkligen att den härnovellen är bra :) <3<33< Fortsättning snart ? (A) | | Sorgsen_varelse_ - 28 dec 07 - 23:57- Betyg: | | braaaA! | | Mangasagan - 28 dec 07 - 23:39- Betyg: | Gahhhhhh va bra!!! Stackars Bill, han känner sig tom xD
Vill ha meeeeer!!<3<3 | | etsigav - 28 dec 07 - 23:30 | ååh, GOshc va bra :D
älskar den. |
|
|
|
