Schwartzen Silver (systerff) Kapitel 6 |
(Den kom ganska snabbt ändå, eller? Aja, har lärt mig nu att det stavas Schwarzen Silver, men så dags att ändra det nu? Ni får klara er ändå… Nästa kapitel kommer bli i tredje person (istället för i första) eftersom den här bara drar iväg och blir ALLDELES för lång, med för lite handling… :S)
*konserten (’Vem följer med på efterfest?’)*
/I en bil, på väg till platsen för konserten/
(Ylva)
Lyckligtvis kom Tom upp genom den dörr som jag inte kommit fram. Alltså var det ganska lätt att smita. Jag tror att det där killen, Tom, var en av de sista människorna på jorden jag ville träffa just nu. Smått problematiskt i och med att han sitter i en likadan bil, på väg till samma ställe, femtio meter längre fram. Jag slängde en blick på min syster, hon såg nervös ut. Då menar jag mer än vad hon brukade. Jag rynkade pannan lätt.
”Vad är det?” sa jag hest, svalde stort för att få bort det.
”Jag är hes, jävligt hes!” sa hon lågt, och visst, det hördes ganska tydligt. Jag log lugnande mot henne.
”Hey, inga problem… Vi ändrar låtlistan helt enkelt. Till låtar du kan sjunga,” sa jag glatt, ehm, någorlunda åtminstone. Hon nickade.
”Mhm, men vad ska vi säga har hänt?” frågade hon, lite orolig och frånvarande på samma gång. Min syrra är ganska speciell…
”Skit samma, ett litet tekniskt problem eller något. De kommer att gå på det!” Nu kände jag mig verkligen allvetande eller något, samma sak alltid! Jag avskyr verkligen när det blir så, men nu såg hon åtminstone gladare ut. En hetsig diskussion om Vilka låtar vi faktiskt skulle ha istället bröt ut.
/I en annan likadan bil, på väg till samma ställe, femtio meter längre fram/
(Georg)
Snart. Kommer. Jag. Strypa. Bill. Och. Tom. Nu när de Äntligen slutat bråka, sitter de istället och 50-50 ignorerar varandra – blänger irriterat på den andre. Det skapade en jävligt tryckt stämning, inte bra precis före en konsert… De hade bråkat sedan de kom tillbaka till hotellrummet, där vid halv två, och nu höll de, äntligen, käft.
”Vill ni fortfarande inte berätta vad det där handlade om?” frågade jag försiktigt, men kunde inte dölja irritationen i min röst. Två par ögon blängde argt på mig.
”Okej, okej. Förlåt,” sa jag skeptiskt och satte upp händerna framför mig. De fnös, samtidigt, och tittade sedan ut genom varsitt fönster. Jag lovar och svär, hade kunnat smälla till dem båda två. Tyvärr stannade bilen just då och de gick ut. Trots att jag inte såg Bills ansikte visste jag att han log, kanske inte lika äkta idag som det brukade, men fansen märkte ingen skillnad så… Med hjälp av, säkert 10, poliser kunde vi ta oss fram till huset där konserten skulle äga rum. Det kändes konstigt att det inte fanns någon bakdörr, men just då tilltog skriken i styrka och jag vände mig om för att se orsaken. En till, i princip, likadan bil som vår, hade stannat och ur den kom, först Ylva, sedan Agnes och till sist Mia och Vanja. Fansen var som galna, de klättrade nästan på varandra för att komma fram. Jag kunde inte låta bli att bli liite avundsjuk, när de log och vinkade emot dem och skriken säkert gick upp i 70 decibel (vi har max 95 på våra konserter). Men det var nog inget emot vad Bill blev, trodde jag… När jag tittade på honom, vi hade fortsatt och stod nu inne i huset, såg han helt neutral ut, men aktade sig noga för att inte titta på Tom. Dörren öppnades och de fyra tjejerna kom in.
”Gud, de var ju helt galna!” skrattade Ylva.
”Ja, verkl…. Åh, hej,” sa Agnes, lätt rodnande, när hon såg oss. Ylvas leende dog Direkt när hon såg Tom, men ignorerade honom sedan och satte upp ett nytt. Det nya kändes dock lite… fejk? Och nu tyckte jag faktiskt synd om Tom, hur skulle han klara det här? En av dem hade han faktiskt förtjänat att bli ignorerad av, men vad som hänt mellan honom och Bill kunde jag faktiskt inte svara på. Turligt nog, för oss alla då stämningen var något tryckt, kom Simon in just då.
”Okej, följ med mig!” sa han och tittade sig runt, alla nickade. (Vem vågade annat?)
(Agnes)
Jag=mästare på att skämma ut mig. Kanske borde ha sett att det fanns folk därinne. Och inte vilket folk som helst, gick fortfarande inte att vara riktigt avslappnad i deras närhet. Framförallt inte Bills… Okej, nu rodnar jag, men det ska du inte missuppfatta, förstått? Men det gör du säkert ändå, eller hur? Jaja, vi följde efter Simon i alla fall, mot scenen, antar jag. För soundcheck, vi hade faktiskt komma fram till en låtlista på 15 låtar. Tänker faktiskt inte rabbla upp alla nu, har inte varit så här nervös sen våran första konsert. Jag skulle skämma ut mig totalt! Jag visste inte hur, eller varför, men jag visste det. Ylva skulle säga emot mig om jag berättade det, såklart, men jag var inte på humör för att prata med henne nu. Antingen förstod hon det, eller så behövde hon tänka, troligtvis det sista. Av att döma av hennes ansiktsuttryck då.
/Konserten, Schwartzen Silvers sista låt/
(Bill)
Jag stod utanför, när som helst skulle jag börja sjunga. Hade egentligen velat gå in nu, det såg så äkta ut när hon sjöng, det skulle inte bli svårt att sjunga med inlevelse. Hon såg ut som om hon verkligen skulle hoppa vilken sekund som helst (vet dock inte hur…), och jag ville stoppa henne!
”That’s why I’ll jump!” Hennes röst fick ett abrupt slut, ingen uthållning här inte. Ett, två, ut!
”No! Don’t! I don’t wanna lose you!” Strålkastarna vändes mot mig och för första gången var det knäpptyst när jag kom ut på scen. ”Please tell me what’s wrong, so that I can help you.” Visste faktiskt inte exakt vad jag sjöng, men det var något om att stoppa henne från att hoppa. Jag gick närmare henne och såg henne rakt in i ögonen. Hennes röst var låg och sorgset hes när hon började sjunga igen.
”I didn’t need to turn around, to realize it was you. And with tears in my eyes, so I open my mouth…”
(Tom)
Där jag stod, på hennes sida, kunde jag inte undgå att märka tårarna i hennes ögon under de tre sista låtarna. The Night (som Agnes sjöng själv), Dirty Inside (som Bill sjöng med i) och Never Ever (som Bill spelade med i). Jag har svårt att tro att det bara var hennes systers röst som gjorde det. Hon har ju skrivit alla låtarna och visste väl vad de egentligen betydde. Kanske betydde de mer för henne än vad det verkade om man bara hörde texten. Mina tankar avbröts snabbt av de öronbedövande applåderna. Nu hade även Agnes (tror att hon fick det tidigare) och Bill tårar i ögonen. Men samtidigt såg de ganska glada ut medan de tog emot applåderna efter sista låten, Never Ever. Samtidigt kom jag, Gustav och Georg ut på scen. Tjejerna, även Agnes, försvann helt omärkligt och snart var publiken uppslukad av oss.
/ca 1 timme senare/
(Ylva)
Agnes var riktigt bra idag. Den hesa, vackra rösten som darrade fram Dirty Inside, Never Ever, A different fairytale osv. Tänkte göra det själv, innan jag hörde Mia säga det. Att hon borde fortsätta sjunga med hes röst, alltså. Hon såg glad ut, och skrattade på det sättet hon alltid gör när hon får beröm. När de andra, TH, kom in ca 50 minuter senare, hade hon precis kommit ur sin, jag tror det var tredje, flumattack. Hon rodnade lätt och samlade sig, hon är så söt! Inga missuppfattningar? Bra, i alla fall… Bill gick fram till henne och sa något som jag Tror var:
”Bra du var ikväll…” eller något liknande. Sedan hörde jag inte mer, inte så att jag ville tjuvlyssna. Men hade hellre lyssnat på dem än blivit trakasserad av Tom igen. Jag hade precis tagit upp min mobil, i ett desperat försök att se upptagen ut, och börjat knappa in ett SMS till mamma. När han satte sig på det andra armstödet, vid mina fötter.
”Bra det gick ikväll,” sa han glatt, lite desperat. Utan att ägna honom en blick mm:ade jag och fortsatte skriva. När jag skickat iväg messet började jag spela ett av mina ’jätteroliga’ mobilspel i brist på annat att göra. Toms blick dröjde sig länge vid mig, sedan reste han på sig.
”Har händer ju inget…” suckade han, liite teatraliskt. ”Vem hänger med på fest eller nåt?” fortsatte han, nu med en dramatiskt lockande ton. Agnes rätade snabbt på sig och log.
”Jag,” sa hon glatt och tittade bedjande på mig med den där blicken som jag aldrig kan stå emot. Jag suckade.
”Okej då, jag följer med…” sa jag med en mördande blick på Agnes, fortfarande ignorerandes Tom. Uppfattade inte så mycket mer, jag var faktiskt trött(!), men alla följde med.
(Nästa del blir festen, kan bara säga att det kommer hända en del :P)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | svartiris - 30 dec 07 - 14:57 | | jadå... | prickigthallon - 30 dec 07 - 00:58- Betyg:  | Oh <3333
Denna är ju jättebra :) (jag har läst alla delarna nu)
Mera :)
Kan du skicka ett meddelande till mig när nästa del är färdig?
Kram Annie :) | | svartiris - 29 dec 07 - 19:40 | | eh, kan nog ta ett tag :P | | M-424 - 29 dec 07 - 18:20- Betyg: | | Jätjäeebraaaw:) Ser fram emot nästa del :):) <33 | | svartiris - 29 dec 07 - 18:12 | danke schön (båda)
Btw anki... kmr fler :D | | knowyouhateme - 28 dec 07 - 22:45- Betyg: | | haha så du fick med mina flumattacker :P riktigt bra :D | | Mangasagan - 28 dec 07 - 22:33- Betyg: | Jättebra:D Ser fram emot nästa del då:D (som alltid xD)
Du skriver helt fantastiskt<3 |
|
|
|
