5: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
FEM – TRUTH
[Bill] Madgeburg, Tyskland
”Hur reagerade ni när ni fick reda på att ni är en av favoriterna i den här galan?” fråga kvinnan.
Under den första delen av intervjun hade hon lett oavbrutet och tindrat löjligt med ögonen. Jag kunde inte annat än titta en aning irriterat på henne – hon måste vara över trettio, och då kunde väl inte ens Tom… jag vred på huvudet, såg Toms blick, som verkade vara inställd på flörtläge, och höll in en suck.
”Besvikna så klart”, skämtade Tom, och det verkade gå hem hos intervjuaren. Vad var det hon hette nu igen? Liese, just det. ”Nej, jag skämtade bara, vi blev… det är ju ganska sjukt egentligen, för vi är ju inte alls lika erfarna som de andra nominerade. Vi har ju varit ute mycket nu, men det är så mycket mer än bara stå på scen det handlar om. Alla verkar tro att så fort vi kommer till Berlin ska vi bara tigga röster, och det är ju alldeles fel!”
”Är det fel att tigga röster, eller är påståendet fel?”
”Alltså… för det första så känns det fel att tigga röster, men det är vad alla förväntar sig att vi ska göra, så jag vet inte riktigt hur det blir… Det beror väl på vad tigga innebär.”
”Jo, det förstås. Hur är det med era privatliv, spelar det stor roll i det här spektaklet?”
”På vilket sätt menar du?” frågade jag.
”Är det viktigt för er att ha kontakt med familjen under den här tiden, eller kommer ni bara vara i Berlin, där alla minitävlingar och liknande händer?”
”Vi håller hela tiden kontakten med vänner och familj, men kommer nog inte ha så stor möjlighet att åka hem på besök”, sa Georg.
”Det stämmer, vi har väldigt mycket uppbokat”, inflikade Gustav.
”När beger ni er till Berlin då? Alla väntar och väntar, men ingen verkar ha någon koll. Har ni ens bestämt datum?”
”Vi åker på onsdag”, sa Tom.
”Och vad är det, fyra dagar till dess? Ah, då kommer vi ta det ledigt och ladda upp i lugn och ro”, sa jag och svarade tydligen på nästa fråga.
Liese log (igen) och satte sig till rätta i stolen, för kjolen verkade ha veckat sig i kanten.
”Hur ser det ut när ni slappnar av då?”
”Sova”, flinade jag.
”Äta”, sa Tom.
”Och TV”, avslutade Gustav.
”Helst allt samtidigt”, sa Gustav och Liese skrattade förtjust.
”Ni verkar ha blivit storfavoriter hos tonårstjejer speciellt. Vad tycker ni om det?”
”Alltså, det är rätt gött”, sa Tom, och Liese fnittrade igen.
”Men ni är alla singlar, eller hur?”
”Ingen har något stadigt förhållande om det är det du menar”, sa jag och pekade på Tom, som slog ut med händerna.
”Stadigt förhållande och Tom är nog motsatsord”, påpekade Georg.
”Jag har bara inte hittat den rätta än, som du alltid tjatar om Bill.”
Jag blev lite varm om kinderna, för Tom fick det att låta så larvigt. Men jag visste att han skämtade och inte menade något elakt.
”Är det så?” sa Liese intresserat. ”Är du den som tror på kärlek, Bill?”
”Öhm, så skulle man nog kunna säga det. Jag och Tom är helt olika när det gäller den saken.”
”Ja, ni verkar inte så lika faktiskt. Är det något problem när det gäller er relation?”
”Nej, nej”, skyndade jag mig att säga. ”Tvärtom. Min svaghet är Toms styrka, så tillsammans skulle man kunna säga att vi klarar allt.”
Jag fick en road blick från Tom, som talade om för mig att jag var oerhört filosofisk för tillfället, men på ett bra sätt.
[Chantelle] Berlin, Tyskland
Corinn, Markus, Tim och Daniel hade nästan kommit mig nära under den gångna månaden. Jag säger nästan, för den enda som kommit mig mer än nästan nära var Simon. Han var som en klippa att luta sig mot, en hand att gripa tag i, ett stöd. Jag förtjänade honom inte. Det försökte jag förklara för honom, men han vägrade lyssna.
För tillfället satt vi i Corinns rum, där väggarna var ännu rödare än hennes hår. Simon och jag hade lagt beslag på sängen. Han satt upp och fingrade med mitt hår, då mitt huvud vilade i hans knä. Själv låg jag utsträckt och nedanför mina fötter satt Markus.
Markus var en person som jag aldrig kunde förstå. Han hade egna tankar om precis allting och jag kunde komma på honom med att liksom stirra på mig, fast han var tillsammans med Corinn. Jag funderade inte längre på om det var kärlek mellan dem, Corinn hade gjort klart för mig att det var det inte. De var tillsammans, men var lika mycket med andra killar och tjejer.
Tim hade fått för sig att vi skulle köra Sanning eller konsekvens, och det hade tagit honom en kvart att förklara vad han menade. ”You know, you ask a question or you have to do something”, sa han och ingen förstod ett skit av vad han menade. Sen berättade han för de andra på tyska, men så tog det evigheter för dem att få mig att första också.
Jag låg spänt och oroade mig för frågan som jag antog skulle komma. Simon kände min nervositet och fortsatte smeka mig varsamt över håret.
När det blev Corinns tur vände hon sig genast till mig.
”What happened to you in Sweden? Why are you here?”
När jag inte visste vad jag skulle svara tog Simon min hand.
”That’s not a fair question”, protesterade han och jag tryckte tacksamt hans hand som svar.
”Oh, come on, we want to know!” sa Tim, samtidigt som hans mobil ringde. Han reste sig upp och tog fram mobilen, fråga mig inte varför han reste sig upp. ”It’s my mum”, klagade han och svarade sen.
Han pratade inte länge, och satte sig med en suck i hörnfåtöljen. ”She wants me to be home before nine, we’re having guests. But now, Chantelle, tell us your secret.”
”Yes, please do”, sa Daniel.
“We’ll tell you everything you want to know about us then”, försökte Corinn.
Markus som satt med ryggen mot sängkanten, lutade nu bak huvudet mot mina fötter. Han flinade och tittade som upp och ned på mig.
”Come on, Chantelle, we’re your friends.”
“It’s up to you to decide”, sa Simon.
“OK, OK, I will!” sa jag lite surt och satte mig upp, för att sedan falla bakåt i Simons famn.
Han lindade armarna om mig som för att ge mig det mod jag saknade.
”I lived with my mum”, började jag stapplande. ”I’ve never met my dad, I just know he’s french. They met and... I don’t think he knows about me. Mum never had a real job, you see, and maybe that’s why I’m here too. If we had it better I would have stayed. Problably...” Nu blev det svårt igen, men eftersom de andra inte avbröt kunde jag ta tid att hitta rätt ord. ”There was a guy, who I was in love with. I thought I loved him and I thought he loved me. He was my hero, I would have done everything for him. But love’s foolish, love’s not true.” Simons armar om mig släppte sitt hårda tag, men när jag lade min hand på hans slappnade han av igen. Han förstod nog. ”I was only fifteen and he, he was called Alex by the way, he said he was eighteen, and I believed him. And of course all he wanted was sex. One day when I went to his home, he was drunk and not like he used to be. And well, you may understand what happened next.” Rösten stockade sig i halsen, och jag blinkade några gånger. ”I got pregnant and…”
”Wait! Do you mean he raped you?” avbröt Markus bestört.
“I guess. He keeped following me and he... he raped me more than once, and I was so afraid... I didn’t dare to tell mum, and so I got worried if I’d became pregnant, and... I had to tell her and she went to the police direclty. It showed up, that Alex was twentyfour, and I felt so stupid! Why did I believe him? He was a fake, all through. And well, that’s it, I guess.”
“But... you didn’t become pregnant, uh?” frågade Markus och än en gång förvånade han mig genom att vara mest intresserad.
Jag visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle säga och Markus verkade förstå eftersom jag höll tyst.
”Shit… but you, you didn’t keep the baby, right?”
“No. I didn’t want to do the same mistake as my mum.”
“It wasn’t a mistake”, mumlade Simon i mitt öra.
Varken Corinn, Tim eller Daniel sa något, de bara stirrade på mig, vilket fick mig att känna mig som ett missfoster eller något. Medvetet hade jag utelämnat vissa delar, som att vi hade jävligt ont om pengar och att mamma hade haft en period då hon bara drack. Och aborten ville jag helst inte prata om. Det hade varit hemskt att behöva bära skulden till att ett liv bara… dog liksom.
Leken verkade vara glömd nu. Vi talade bara fritt om allt och inget, och det kändes på något konstigt sätt som om vi förstod varandra bättre nu. Alla hade vi någon hemlighet eller svaghet, som vi rubbade sanningen på lite, och berättade lite mildare än vad det var – eller så berättade vi inte alls.
När jag kom hem sparkade jag som vanligt bara av mig skorna, utan att ställa de på skohyllan som Else alltid tjatade om, kastade en blick i spegeln och förundrades över att mitt hår såg näst intill snyggt ut. De bruna testerna var fortfarande raka, och det var inte lika burrigt som det kunde envisas att vara.
Först kände jag inte igen kvinnan som satt vid köksbordet, mitt emot Else. Med stora ögon och ett svagt leende mötte hon min blick. Jag fick inte fram ett ord först, utan försökte förstå vem det var. Nyfärgat brunt hår i lockar till axlarna, ovanligt mycket smink, faktiskt fräscha kläder och mer levande ögon – men det var samma människa som det alltid varit.
”Mamma?”
”Hej, Chantelle”, log hon nervöst. ”Förlåt för att jag bara kommer såhär, jag borde ha ringt, jag vet och…”
”Vad gör du här?” frågade jag misstänksamt.
”Ja… allså, jag hade tänkt hälsa på och… men jag förstår om det inte passar så…”
”Du skickar iväg mig till Tyskland, trots att du vet att jag hatade det”, sa jag med medvetet hat i rösten. ”Och nu kommer du hit för att hälsa på. Men nya kläder, nytt allt, och… Det är väl klart som fan att det inte är okej!”
”Chantelle!” avbröt Elsa. ”Lugna ned dig nu, Desirée hade något viktigt att berätta. Ge henne en chans är du snäll.”
”Snälla, raringen”, försökte mamma.
När jag fortsatte att bara stirra på mig, reste hon sig och tog ett tveksamt steg mot mig. Ögonen var fuktiga och hon bet sig i den såriga läppen.
”Vad gör du här?” frågade jag, samtidigt som jag backade undan från henne.
”Jag… jag har försökt ringa Remy en tid nu och…”
”Du försökte ringa honom? Ringa? Är du dum i huvudet eller? Han vill inte veta av varken dig eller mig, han vet inte ens att jag finns!” nästan skrek jag.
Det kändes som om någonting pressade mot bröstet och jag fick inte luft.
”Han… han vet nu. Han har gått med på att donera en del pengar…” sa mamma med samma svaga röst som tidigare.
”Donera? Skänka? Som om vi vore urfattiga eller?” fräste jag.
”Vaddå då? Om det nu är så att jag är urfattig, skulle du bry dig då?” väste hon. Ögonen var smala som springor och jag kände hur jag kröp ihop framför henne.
”Är du det?” undrade jag tyst.
Mamma nickade. ”Vi kommer ha gott om tid att prata igenom det här”, sa hon. ”Jag stannar i början av sommaren i alla fall, så får vi se om du flyttar tillbaka med mig sen. Jag trodde att du skulle bli glad, förstår du. Att få flytta hem till Sverige igen. Och tack vare Remy klarar vi oss utan att bli vräkta. Vi kanske till och med kan skaffa oss en större lägenhet i utkanten av stan eller så…”
”Jag har ett annat liv nu”, sa jag efter att ha tänkt efter. ”Jag vet inte om jag klarar av att komma hem igen. Men det är väl kul att du är här ändå.”
Jag försökte le lite och fick ett lika tveksamt leende tillbaka.
Att krama sin mamma borde inte vara århundradets lycka, men för mig kändes det nästan så.
Hoppas att det inte bev en för förvirrande del, men som jag skrev i del 4, så är det här en månad efter... ah, efter det som var innan xD
Har fortfarande inte fått in något ut Simons perspektiv *skäms*, men ska försöka ha det i nästa ;)
Sätt igång och kommentera nu - inga smygläsare ;D Och när vi (ehm, jag) pratar om kommentarer, så kan jag väl nämna att konstruktiva kommentarer uppskattas mest, så jag vet vad som kan göras bättre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | RowsahKanin - 31 aug 09 - 16:35- Betyg:  | | Bra :D | | sandruskapuska - 1 jun 08 - 21:38- Betyg: | | Jättebra <3<3<3<3<3 | | woops - 2 jan 08 - 19:55 | prickigthallon: fruktsallad, mein gott så smaskigt ;) Und danke ^^
950329: Vielen Dank :D
lillolisen: otur, han är med i nästa del >.< Haha, har två slut och välja mellan, vet inte om det blir det lyckliga eller olyckliga xD men bitte, döda mich nicht ^^ | lillolisen - 1 jan 08 - 19:36- Betyg:  | Bra!:D
Jag tycker inte att du ska ha med simon blir för mycket då!
lycka till med fortsättningen!xD(lyckligt slut annars!!):) | | 950329 - 31 dec 07 - 21:50- Betyg: | | jättebra som vanligt, har inget att klaga på och tkr inte att dt är ngt stort problem med att du inte har skrivit ur denne simons perspektiv. har nog inget att säga som är dåligt med denna novell, så jaa... XD | | prickigthallon - 31 dec 07 - 20:55- Betyg: | *går och äter fruktsallad*
*läser allt igen*
Åh, så underbart! PRECIS som vanligt ;D | | woops - 31 dec 07 - 16:52 | | Danke schön alle, ska försöka få ned nåt ur Simons persp. nu :D | | HilfMirFliegen - 29 dec 07 - 17:04- Betyg: | | Jag vill ha mer! Jag är beroende! JA jag skulle också vilja ser mer ur simons perspektiv annars är det inget =) | | M-424 - 29 dec 07 - 17:02- Betyg: | | Jättebraaa :) . Vill läsa meer :) <33 | | Mp3 - 29 dec 07 - 04:35 | Jättebra :) <3<3 Gillar verkligen den här novellen :) <3
Und du vill ha kritik, hmm ska se vad jag kan hitta.. *funderar und funderar* Jo nu vet jag ! Den enda dåliga är att du inte fått något ur Simons perspektiv xD (det ända som jag kom på ^^) Men men mycket bra novell iaf 8D .D! <3<3<3<3<3 fortsättning snart tack :D ! <33 | | Mangasagan - 28 dec 07 - 21:11- Betyg: | Jag har inte heller något at klaga över, du skriver jättebra:D<3<3<3
Vill ha fortsättning:D | | woops - 28 dec 07 - 20:33 | | Solstorm: Alltid en speciell känsla att vara först xD Haha, tack så mkt, tar helt och hållet åt mig av dina fina (haha, det rimmade) kommentarer ^;D | | Solstorm - 28 dec 07 - 20:31- Betyg: | | YAAAY, jag kommenterade fööööörst *stolt* xD | | Solstorm - 28 dec 07 - 20:30- Betyg: | | Ja, öhm.. jag har (tyvärr?) inget att klaga på, eller som jag tycker du kan göra bättre eller så.. Du skriver bara så himla bra ju :D <3 |
|
|
|
