Vatten döljer tårarna (del3) |
Mötet
Kalle gick sakta fram mot grindarna.
Sofia stod redan där och läst i någon bok.
Hon såg sakta upp. "hej" sa hon och pillade lite i luggen.
När kalle inte svarade så fortsatte hon.
"Jag måste prata om en alvarlig sak".
"okej" sa kalle i ett försök att låta oberörd.
Det lyckades inte , han lät skakig och kalle kände hur
ögonen fylldes med tårar
"Är det sant sa han sedan med gråten i halsen.
Och hoppades av hela sitt hjärta att hon skulle säga nej.
"kalle!" började hon försiktigt och tog tag i hanns händer.
"Är det han" undrade kalle stilla.
"vem?" undrade Sofia .
"Jocke!!" sa Kalle ganska högt för han viste inte hur
länge han skulle stå ut med att inte veta säkert.
"mm" viskade Sofia nästan Ohörligt.
"VA" skrek nu Kalle.
"ja" sa Sofia lite högre.
"men vi hade ju varit tillsammans i tre år,
jag älskade verkligen dig!!" Skrek kalle med tårarna
sprutande ner för kinderna.
" hur länge har ni varit ihop då" undrade han sedan
med tårarna rinnande.
"en vecka" svarade Sofia lite skamset.
"utan att säga nått "sa kalle med en besviken röst medan
tårarna bara ökade.
Sen bara vände han på klacken och gick till mopeden.
Väl inne i lägenheten så sparkade kalle av sig skorna.
Helt förblindad av tårarna.
Sen sprang kalle in i bad rummet och kastade av sig
kläderna och tog en dusch. Han ville aldrig mer se Sofia.
Sen bara stod han där och grät.
Tårarna blev vatten och vattnet tårar.
När han tillslut kom ut ur duschen så var klockan
redan fem .
Han tog på sig en stor vit t-shirt och ett par stora jeans.
Sen slängde sig han på sängen och grät.
Grät tills inga tårar fanns kvar.
Då tårna va slut så tog ilskan över.
Varför hade ingen sagt något till honom tidigare .
Han hade faktiskt varit tillsammans med henne i tre år.
Och hon och Jocke hade bara varit ihop i en vecka.
Han gick ut i hallen. men när han gick ner för trappan
så bara föll han ner.
Det var mer känslor än han kunde ta på samma gång.
med en duns så slog han i golvet.
Då svartnade allt.
"Hallå , han lever inte" sa en röst som kalle inte
kände igen.
Ett finger petade han hårt i armen.
Kalle stönade lite och rörde på sig en aning.
"Du lever skrek killen igen som Kalle nu förstod var Erik.
Och kastade sig om han och kramade han.
"Han kan inte andas!" sa en tjej röst bestört.
Det var Eriks tjej.
Erik släppte Kalle och ställde sig för att stirra på honom.
Kalle kände sig dum när han satt där på golvet.
Så han försökte resa sig upp men fall bara ihop igen.
Men denna gången fångade Eriks tjej honom i fallet.
"Jag hörde om Sofia" viskade hon sakta och tog honom om
axeln Erik anslöt sig genast till dom och tog tag i Kalles
andra axel. Så tillsammans så nästan släpade dom honom upp
för trappan.
När dom väl hade lagt honom i sängen så undrade Kalle
"men hur fan kom ni in?". "Dörren var ju inte låst dummer.
Och det är tur för anas så vet jag inte hur länge du
hade luggigt här!" skrattade Erik fram lite nervöst
medan både han och hans tjej stod och tittade på honom.
"Hur mår du då?" undrade hans tjej som tydligen heter
Marian.
Det stod det på hennes armband.
" Har aldrig mått bättre!" sa kalle sarkastiskt.
Erik skrattade till lite nervöst men log inte.
"Men alvarligt hur mår du?" .
" jag kommer väll över det" sa Kalle och tittade bort.
"Vi kanske ska gå?!" sa Marian.
När kalle inte svarade så gick dom ut
"hejdå" ropade Erik upp till honom.
"hejdå" viskade kalle sen vände han sig om och somnade.
min och min kusins novell.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Horse_Power - 28 dec 07 - 20:32- Betyg:  | | JÄÄÄÄÄTTEBRAAAAAA!! MER!? :D <3 |
|
|
|
