Satanic Sinner ( del 10 ) |
Det kommer förekomma blodiga, sexuella och brutala delar i den här novellen, ja, största delen faktiskt. Jag varnar er som är lite känsliga.
Det var mörkt, blött och varmt. Kroppen lydde inte, utan hängde livlös. Sakta öppnade han de tunga ögonlocken. Det smärtade i ögonen då ljus trängde sig igenom dimman. Först var de skarpa ljus, men efter lite blinkningar, och efter att ha vant sig, blev det ett ganska behagligt ljus.
Dimman för synen tog dock mycket lång tid på sig att försvinna, men han kunde urskilja en suddig skugga svepa av och an framför honom. Hörseln var det inget fel på, han kunde höra skvalpandet och droppandet av vatten, sprakandet från en eldstad och så de tunga andetagen. Det var dem som var värst. Som flämtande när man kommer upp på för höga höjder, eller i för kall luft. Han kunde inte röra på kroppen överhuvudtaget, inte ens en liten
ansiktsmuskel eller ett finger. Allt var som bedövat. Men istället för att drabbas av panik så höll han sig lugn. Ögonen kunde däremot irra runt bäst de ville, och han kunde se hur han var uppressad mot en tegelvägg, fasthållen i järnbojor. Kanske var det därför han inte kunde röra sig, eller så hade han fått något gift. Andetagen kom närmre, så nära att han kunde höra rosslandet i halsen på personen, men inte se denne. Snart tydde han även ett lågt mummel som kom ut med utandningarna. En svag röst på ett okänt språk, men en röst och ett språk som ingav så mycket skräckslagen respekt att han fick samma känsla en fluglarv måste känna sig mot en buffel.
Väldigt värdelös och patetisk. Någonting snärtade ilsket över hans mage och smärtan när skinn slets loss från köttet fick hela hans värld att skaka. Synen klarnade sakta, och nu kunde han nästan tyda gestalten som gick fram och tillbaka framför honom med en lång läderpiska släpandes efter sig. I det lilla källarrummet vars golv var fyllt med vatten som gick en upp till vristerna, vandrade en svartkappad figur. Ett brinnande minne om en förvrängd värld kom tillbaka till Dannys inre. Den var så verklig och så nära att det gjorde honom illamående. Gestalten stannade upp. Kraniumet som var gråtonat täckte vem det nu än vars ansikte. Det bolmade ut rök ur kraniumets näshålor då varelsen andades ut sina långdragna andetag. Så talade den återigen, på samma språk, men nu förstod Danny vad den sa.
”Avkomling till smutsig människa, inte gillar du världens framtid, inte?” Danny stirrade in i de svarta ögonhålorna. Så bilderna han sett, det var framtiden? Han måste ha gått och blivit galen. En föraktfull grymtning lämnade varelsen.
”Så varför hjälper du då den som kommer att skapa den… lydnaden?” För inte hade bilderna visat oråd, utan snarare perfekt lydnad och gråhet i vardagen, utan de minsta frestelser eller begär. Men Danny förstod inte vad den som bar kraniumet menade. För sin dumhet blev han bestraffad med fler piskrapp över magen. Smärta kunde han känna men inte kunde han röra kroppen. Det skrämde honom nästan mer än den som stod framför honom. Denna i vilket fall, gick upp närmre. Stanken av rutten fisk fyllde hans näsborrar och om han kunnat hade han gjort en grimas.
”Idiotiska valp. Har inte käraste Azrael berättat för dig än att du och de andra två hundarna ska slakta Beliaal, Lucifer och… Mig? Eller hade han inte tänkt ta det för er än? Vad säger du valp? Förstår du inte?” Orden fnystes fram och långa klor grävde sig in i Dannys kinder då han grep tag om hans käke. Huvudet hade frysts av skräck, av blotta närvaron av denne trevliga typ som stank unken sjö.
”När hade han tänkt berätta om att du ska vara med och förgöra det djuriska begäret kallat Satan i Bibeln?” Sakta började bitarna falla på plats. Azrael ville förgöra Satan. Men varför? Då skulle han väll inte gå runt och bränna in felvända kors på folk? Snarare skulle han väll gå och mässa ur bibeln? Leviathan. Det var bara en tanke, men han var säker på att demonen framför honom inte behövde höra ord för att veta. För visst var det en demon, Azrael hade ju tidigare nämnt honom.
”O ja, Leviathan, kommen ur djupet när Gud manade fram syndafloden. Härskare över havet och en av de starkaste demonerna. Det är jag, och du är Daniel.” Sedan gjorde Leviathan några konstiga, groteska ljud så det rann slem och lödder ut mellan tänderna på kraniet och blommade het rök ur näshålorna.
”Daniel, Mikael och Gabriel.” Ljöd rösten ihåligt. ”Azrael drar till sig gamla fränder.” Dannys pupiller blev små av förskräckelse när han insåg den lilla detaljen. Ärkeänglar. Men Azrael, vem är han? Leviathan svarade på den frågan utan att Danny riktigt ställde den.
”Olärda avskum som vandrar jorden. Azrael är dödsängeln som håller balansen mellan liv och död. Men hans intresse för Lucifers makt har ökat de senaste millennierna. Han vill döda kraften ni kallar Satan för han tror det är någonting han kan styra. Om han lyckas, kommer jorden bli en ofruktbar plats där ingen drivkraft finns. Ingen passion, inget begär, inga frestelser, ingen njutning och ingen ambition. Ingenting fula äckliga valp, för du hade tänkt hjälpa honom!” Då den talade växte sig rösten högre och hotfullare hela tiden och meningen avslutades med att Leviathan rev upp sår över Dannys kinder och snurrade runt med ryggen mot honom. De rosslande andetagen och droppandet av vatten fyllde ut tystnaden. För övrigt var det tyst en lång stund, innan Leviathan långsamt vände sig till Danny igen.
”Men det förstås om du väljer att gå med mig istället, ger jag dig ditt liv tillbaka.” Danny blev konfunderad. Inte förstod han att Astarots ena kula hade träffat honom i huvudet och hans kropp var död. Leviathan verkade förstå hans förvirring, och förklarade tålmodigt.
”Azrael skiljer själen från kroppen. Det har han inte gjort med dig. Jag undrar verkligen varför på den frågan.” Egendomliga ljud lämnade Leviathan igen.
”Så länge din själ är kvar, känner du smärta men kan inte röra dig. Det är bara din kropp som är död, inte ditt medvetande.” Danny glodde envist in i ögonhålorna, lite nyvunnet mod hade han, varifrån det kom visste han inte.
”Åå…” Småskrattade Leviathan fram, ett skratt som liknandes vid ljudet när höga vågor krossas mot klippor. ”Du ska absolut inte göra någonting. Ingenting som Azrael säger åt dig att göra.” En lång stund gick med endast de högljudda andetagen från Leviathan och droppandet från vattnet som ljud. Lång tid gick utan att någonting hände, och en betraktare skulle nog ha trott att världen stannat. Efter den stunden, slöt Danny sina ögon, och i en tyst överenskommelse, plockade Leviathan ned honom från stenväggen. Att få livet tillbaka är inte alls så trevligt som alla tror. Att man känner sig fräsch och ny. Talesättet att bli på nytt född borde vara om något väldigt smärtsamt, för det var det verkligen. Danny hade blivit totalt utslagen och hade ingen aning om att han blivit förd tillbaka till hotellrummet. Nu stod Michael och stirrade på Leviathan som stod vid dörren, stilla som en docka. Gabriella stod en bit ifrån Michael och såg orolig ut. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Ibland bad hon Leviathan att gå, för inte ens hon som gillade vrickade saker, kunde stå ut med den onda atmosfären han bar med sig. Michael hade börjat kallsvettas, men hon kunde inte få honom att se bort från de svarta ögonhålorna. Ungefär samtidigt som Azrael slog upp hotellrummets dörr, sprang Michael iväg mot toaletten med draget vapen.
Gabriella såg förvånat efter honom, sedan lite osäkert på de två andra. Efter att ha sett Azraels reaktion, sprang hon mot toaletten. Azrael, hade kastat sig bakåt det första han gjorde när Leviathan vänt kraniet mot hans håll.
”Du!” Fräste han fram på det språk tidigare yttrat till Danny. ”Vad gör DU här!?” Azrael krökte upp överläppen i förakt och skräck. Leviathan gick förbi honom ut genom dörren.
”Oroa dig inte över Astarot och Asmodeus längre. Deras tjänster behövs inte längre” Så slog dörren igen med en hög smäll, och ett skarpt pistolskott.
”MICHAEL!” Skrek Gabriella högt och började förtvivlat slita i toalettdörren. Azrael såg åt den franska horans håll, sedan välte han argt den närmaste byrån och svor högt på demonernas fruktansvärda tungomål. Danny, som låg i en av sängarna, öppnade ögonen vid all tumull. I ena mungipan letade sig ett snett, nöjt leende fram.
-----
Nu åker jag bort och det kommer antagligen ingen ny del förrän den 2 januari :D Håll till godo med denna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | darkestnemesis - 30 dec 07 - 22:04 | | så bra! | Mangasagan - 29 dec 07 - 20:43- Betyg:  | | Jättebra<3 Men jag undrar hur jag ska kunna överleva tills den 2 januari utan fortsättning:S | | Lora - 29 dec 07 - 20:16 | | iiii braaa!!!! måste få veta hur det går!!!!!!!!!:| | | Mp3 - 27 dec 07 - 21:47- Betyg: | | Myckt bra! HAr jag väl sagt att jag älskar denna novell ? :) <3<3 väldigt annorlunda om man jämnför mot vad jag brukar läsa, men jag gillar den verkligen :D ! <3<3 Meeen, inte kommer jag att överleva tills den 2 januari heller, du måste ju skicka in minst en del till, snälla (A) :_) <3<3 | | zeenzan - 27 dec 07 - 21:27- Betyg: | men herre guud :O NÄE NU ÄR DE DU SOM SKRIVER DEL 11 innan
du åker! sååläänge!? :O HERRE MIN SKAPARE! | | SoakedInLuxury_ - 27 dec 07 - 19:43- Betyg: | | Du skriver jätte bra! & det är en intressant.. Men endå känns de inge bra o läsa.. Kanske för att jag är troende? .. Äsch ingen tvingar mig o läsa! Men det är verkligen jätte bra skrivet, du är verkligen jätte duktig! | | SUiCiDEPiLLS - 27 dec 07 - 19:07- Betyg: | | Ja precis ...Fast nu får du skriva MER fatt du åker bort XD | | hanochhon - 27 dec 07 - 18:07 | Omen!!:@ den var ju skit bra:D måste du åka bort?:P jag vill
ju höra fortsättningen... xD |
|
|
|
