På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Lillasyster

Det var en solig höstmorgon i början av oktober som vi skulle säga hejdå. Jag stod vid vårt stora vardagsrumsfösnter och tittade ut över vår baksida. Det blev imma på fönstret och jag ritade ett hjärta. En vind rev tag i de två björkarna på gräsmattan och de gula löven singlade ner som guldslantar. Agnes började kalla de två träden för Agnes och Wilma för några år sedan. De var systerträd enligt henne. Precis som vi två var. Bortanför den vidsträckta gräsmattan täckte en lila matta av ljung marken mellan tallarna. Ett av Agnes många intressen var att dra av ljungens lila små bollar och sedan sprida dem runt sig. En höst kastade hon dem i mitt hår och jag blev tokig. Jag jagade henne runt runt medan hon tjöt av skratt. Snorungen. Idag låg skogen tyst och öde, bara vinden viskade.
'Wilma, är du klar? Vi åker nu.' Pappa lade handen på min axel och vi gick ut till bilen. Mamma satt redan där. I framsätet med Agnes gamla nallebjörn som hon hade hittat häromdagen.
'Det är klart att Agnes ska ha med sig den,' hade mamma sagt och fingrat på den grådaskiga björnen som en gång i världen hade varit ljusblå. det ena ögat var borta och det vänstra örat hängde löst.
'Jag tror att Agnes har vuxit ifrån den faktiskt,' sa pappa med ett förvrängt leende och backade utifrån våran uppfart. Jag skrapade bort en osynlig fläck med tumnageln från den svarta kjolen. Om några veckor skulle jag fylla 15. Jag fyllde sist i familjen. Pappa och Agnes först. Det skiljde bara tre dagar emellan dem. På Agnes tionde födelsedag hade hon fått ett målarset av mig. Hon blev överlycklig. Agnes var verkligen duktig på att måla, precis som mamma.
Tio minuter senare stannade vi på parkeringen. Mormor och morfar var redan där. Morfar hade hatt och nyputsade skor. Mormor hade en näsduk med broderade initialer. Tysta gick vi uppför den knarrande grusgången. Hela min bröstkorg värkte och mitt huvud höll på att sprängas. Det här hände inte...

Jag grät aldrig på min lillasysters begravning.
Hela situationen upplevdes som bisarr. Där satt vi på första bänkraden med prästens ord ekande i den stora kyrkan. Det här hände inte. Kunde inte hända. Fick inte hända. Ett par meter framför mig låg min lilla syster. Sara Agnes Elisabeth. Blek, kall och overklig i en vit kista med ofantliga blomsterkransar ovanpå. Där låg hon i sin finaste klänning och med det tjocka, mörkblonda håret utspritt över kudden. De stora bruna ögonen för alltid stängda. Jag ville gråta. Mer än något annat. De andra trodde säkert att jag inte saknade henne. Men jag hade helt enkelt inga tårar kvar. Jag var tom.

När vi kom ut kunde jag äntligen andas. Men tanken på att Agnes skulle firas ned i marken var skrämmande. Flera meter under jord skulle hon ligga och bara ruttna bort. Hennes späda lilla kropp skulle bara bli till jord. "... till stoft skall du åter varda." Mina tankar for till mannen. Den mannen som hade gjort att vi befann oss här. Han som körde bilen rätt på Agnes. 70 km/h förbi övergångsstället vid skolan. Agnes dog omedelbart hade polisen sagt. Men mannen med den splitternya BMWn hade klarat sig undan med några skråmor. Det borde vara han som begravdes under tung, fuktig jord.

När Agnes och hennes kista väl befann sig på botten av graven kastade mamma ner nallebjörnen. Mamma och pappa backade ett par steg. Jag stod kvar vid kanten och såg ner på den ensamma nallen som hade blivit nerkastad.
’Jag önskade mig en lillasyster mest av allt innan du fanns. Bara så du vet,’ viskade jag tyst. ’Sköt om dig… Eller nåt.’ Jag blundade och drog för andan. ’Hejdå Agnes…’ Sedan vände jag mig om och det gjorde så fruktansvärt ont där mitt hjärta en gång suttit.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

loppan24 - 7 aug 07 - 15:33- Betyg: