Hilf Mir Fliegen - Prolog |
Min novell som jag skrev för säkert en månad sen, och som jag la upp här på dikta, men tog bort den för att jag ändrade ngt enormt mkt på den... hoppas ni gillar den und kommentera, und då menar jag att ni ska vara ärliga om vad ni tkr om den inte bara ge mig en massa komplimanger fastän ni egentligen tkr att den suger.
Men meningen med den här novellen är att den ska vara en fanfiction om Tokio Hotel, men prologen känns inte som ngt som har med de att göra egentligen, eller vad tkr ni? o_O
Prolog
Den vita massan faller sakta ner från himlen och nuddar den blöta asfalten med dess dystra färger av en nyans i grått.
Endast några fåtal dagar in på oktober faller snön och färgar staden med dess vita och trevliga ljus, dock det faktum att dess snöflingor för med sig sin kyla och minusgraderna sakta sjunker ner till en frusenhet som kryper sig ända in i märgen på en.
Snöflingorna bildar sakta ett täcke av tjockt snö där mina steg bildar små avtryck där jag går längs den tomma gatan, med endast några fåtal alkisar med sina utrop liggande på marken trots dess kyla.
Jag ökar på takten, väl medveten om att mamma vilken sekund som helst ringer hem och inser att jag är utomhus trots tidpunkten så här sent på året, då mörkret sakta omfamnar mig med den svarta natthimlen.
Men så småningom saktar jag in då jag kommer fram till den gamla musikaffären med sitt ljus fortfarande strömmande ut från de enorma skyltfönstren.
Min spegelbild reflekterar sig och jag kan se omgivningen som även den syns som ett svagt sken mot det dammiga fönstret.
Men trots det faller min uppmärksamhet istället på saken som ligger innanför dessa skylfönster och inte på omgivningen.
Gitarren som jag så länge har suktat efter, som jag så många gånger gått förbi, som jag så många gånger sett ligga där utom räckhåll för mig, ligger där och dammar innanför dessa skyltfönster.
Ett litet plingande hörs och dörren in till butiken öppnas och släpper ut den bekanta och en aning kvava lukten ifrån butiken.
”Visst är den fin?”
Trots att jag vet att någon måste ha öppnat dörren hoppar jag till en aning av skräck då jag hör butiksägarens bekanta röst.
Jag nickar på huvudet utan att kunna förmå mig att släppa blicken från gitarren.
”Butiken är fortfarande öppen några minuter”, säger han i ett försök att få mig att vilja köpa gitarren, och jag ser ur ögonvrån hur han kollar på sitt armbandsur.
Jag tvekar en aning, ”mamma skulle aldrig låta mig…”, mumlar jag halvhögt trots att jag vet att det knappast kan motstå frestelsen.
Min blick vandrar ner mot prislappen, ”… och dessutom är den alldeles för dyr”, säger jag och känner hur tyngden av en depression lägger sig på mina axlar.
”Om vi säger så här”, hör jag hur butiksägaren, vars namn är Kurt, säga, ”med tanke på att du har hjälpt mig rätt mycket de senaste månaderna kan du få den för ett extra billigt pris”.
Jag släpper blicken från gitarren och kollar exalterat på Kurt och märker först nu att ögonen som vanligtvis är fyllda med en sådan iver saknar dess livsgnista och är en aning dolda bakom ansiktet som har ökat på sina rynkor.
”Hur blir det med gitarren då?” Frågar Kurt efter ett tag då jag inte säger något.
Jag känner hur en ivrig längtan efter att få hålla i den välbekanta gitarren sprider sig i kroppen på mig, trots att jag är väl medveten om att mamma inte skulle bli något vidare glad hindrar det mig inte från att le och till slut kommer orden ut av sig själva.
”Hur mycket blir det?”
Kurt ler med hela ansiktet och ögonens saknad av livsgnistan får tillbaka den för ett litet ögonblick.
”Kom med här”, säger han och jag följer med honom in i den lilla lokalen som är fylld med instrument ända till brädden.
Trots att instrumenten ser nya ut, kan jag inte undvika det tunna dammlagret som bildats ända sedan jag för första gången klev in här.
Jag går med osäkra steg längre in i butiken och små vattenavtryck lämnas på det nötta trägolvet efter mig.
Blicken vandrar sig upp till väggarna, vars gula färg börjar sakta genom åren att tyna bort, stora bilder av olika kända bassister, saxofonister och massa andra kända folk sitter uppe på väggarna.
”Har du råd förresten?” Kurts plötsliga fråga får mig att vända mig mot honom där han står bakom disken med gitarren ovanför den.
Jag kollar tvekande på honom och inser först nu att jag har tänkt använda de pengar mamma lämnade till mig för att klara mig själv under de få dagar då hon tänker vara borta.
”Ja… det har jag”, säger jag och känner av någon anledning att jag ljuger för honom.
Kurt kollar misstänksamt på mig innan han kollar ner på gitarren som väldigt snart kommer ägas av mig.
”Hur mycket blir det förresten?” Frågar jag igen och går fram till disken.
”Du får ett extrabilligt pris”, säger han och ler, ”vi säger att det är en del av din belöning för att ha hjälpt mig, med tanke på att din lön inte var en speciellt stor summa…”.
”Tillräckligt mycket för att en ungdom i dagens samhälle ska klara sig”, avbryter jag i ett försök att skämta bort det men Kurt visar inte det minsta glädje då jag säger det.
”Priset får väl bli… 2500:-”, säger Kurt ett tag efter att jag tystnat, ”du får fodralet på köpet och allt annat du kan tänkas behöva”.
Sakta stoppar jag in handen i fickan och hoppas innerligt att jag glömt pengarna i ett försök att hindra det faktum, att jag köper gitarren utan mammas tillåtelse och inte nog med det med hennes pengar också, från att hända så att jag slipper leva med det.
Men jag känner de kalla papperna som krusar sig mot varandra då jag rör vid dem.
Sakta och obeslutsamt drar jag ut de ur min jackficka, väl medveten om att jag på vilken sekund som helst kan ångra mig.
Men händelsen inträffar inte utan jag ser istället den silvriga randen på varje hundralapp skimra i ljuset från butikens många lampor.
Med en skakande hand räcker jag fram de till Kurt som lika tvekande som mig tar emot de, förmodligen medveten om att något inte är rätt.
Men han ifrågasätter inte mig utan börjar istället knappa in en massa saker i sin gråa apparat, föreställande en kassa, och lådan som nästan är tom på pengar sånär som några fåtal enkronor och tjugolappar åker med ett plingande ljud ut.
Ett prasslande ljud utbryter under den tiden då Kurt räknar pengarna, men det upphör så småningom då han stoppar ner pengarna i lådan och ger ett par fåtal tjugor i växel till mig tillsammans med ett kvitto.
Kurt slinker in i ett rum strax bakom disken och drar med sig gitarren.
I väntan på att han ska komma tillbaka trummar jag exalterat på den smutsiga disken, som Kurt efter en stund ställer ett gitarrfodral på.
”Här”, säger han och jag rycker till vid ljudet av hans plötsliga närvaro.
En aning motvilligt tar jag emot den och känner dess tyngd i handen.
”Tack”, säger jag av ren tacksamhet.
På väg mot dörren skakar jag fodralet för att vara på den säkra sidan och hör det skramlande ljudet från gitarren som slår mot dess fodral.
Min gitarr.
Well, well vad tkr ni om den då ?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | gwenii - 29 dec 07 - 17:11- Betyg:  | | Åh, helt underbart bra, ja, du vet ju redan vad jag tycker ;) <3 | | tjoh - 26 dec 07 - 23:08- Betyg: | jag tycker att den verkar superbra ! :) verkligen välskriven och genomtänkt, helt wonderbra :D hoppas nästa del kommer ut snart så att man får veta hur mamman reagerar ;o
den verkar viserligen inet ha så mkt att göra med TH , men det gör absolut ingenting, finns redan så många :p å andra sidan, en till kan ju aldrig skada. Särskilt inte om den är sähär bra ! :D:D | | sockervaddsmoln - 26 dec 07 - 23:06 | | oj, riktigt bra hörru! den var otroligtotroligt välskriven, väldigt annorlunda mot många andra noveller som skrivs, din verkade så...jag vet inte. jag kommer iaf lugnt att läsa om du skriver fortsättning :) | woops - 26 dec 07 - 22:18- Betyg:  | + Det är jättebra och välskrivet - man får en jättemysig känsla. Läser gärna fortsättning :)
- Något som min förra lärare tjatade massa på mig - använda titta/såg eller liknande istället för kolla, men alltså... det enda jag kunde komma på, så det var nte så viktigt xD
Övr: Tycker verkligen det är synd att inte fler ger din novell en chans. Det är så ganska ofta tyvärr, att välskrivna noveller inte får så många läsare. Men keep up the good work, I want more :D | | Solstorm - 26 dec 07 - 14:16 | Nej, än så länge verkar den inte ha så mkt med Tokio Hotel att göra, men det kommer väl?
Jag tycker att du skriver.. speciellt, vuxet på något sätt. Du beskriver allt jättenoga och bra.. så jag vill gärna läsa fortsättning på denna! :) |
|
|
|
