när sanningen vill fram /5/ |
När sanningen vill fram /5/
Som ett nyläkt sår som just rivits upp… Jag hade just läkt mig från den brutala brytningen från Oskar förra vintern och nu är han tillbaka för att dra upp samma historia en gång till. Ibland tror jag att jag lever i någon slag parodi på ett fantasiliv där allt bara går fel. Ena sekunden har jag allt, andra förlorar jag det.
Mina lungor känns tunga och jag börjar bli yr. Kylan ilar längst min bara kropp och luften som håller mig uppe, håller jag sakta på att blåsa ut. Mitt medvetande börjar svikta och för några sekunder vet jag inte vart jag är. Men jag vill inte, inte än. Jag sätter mig upp i det kantfyllda badkaret och börjar kippa efter luft.
“ Nej, jag tänker inte ta livet av mig, jag vill bara prova att verkligen rymma från verkligheten en gång”
- Hade du det bra hos Anders och Marie, undrar mamma exalterat när vi tillsammans sitter familjen samlad första gången på flera dagar och äter middag.
- Det var väl… helt okej, mumlar jag och ser ner i den bruna sörjliknande köttsoppan nedanför mig, Förvånad över mammas plötsliga intresse för mitt liv.
Den här dagen har känts oändligt lång och timmarna har bara dragit ut på smärtan. Först det smärtsamma skiljningen från Samuel i morse, hockeymatchen med Oskar som var tvungen att förstöra allt, och samtalet som jag fick av johan just innan mitt bad. Han berättade att han saknade mig och att han inte ville sätta pres på mig.
“Vad fan förväntar han sig? Han tvingar mig nästan tillsammans med honom”
Jag känner mig dum som står utanför Hannes dörr kl. 9 på kvällen men jag kände inget annat val. Jag sätter pekfingret mot den lilla ringklockan som kylts ner av det kalla klimatet och trycker. Jag väntar i någon minut och känner kylan växa upp längst benen på mig. “Dom är väl inte hemma, eller så struntar dom i mig, precis som resten av världen” Jag känner hoppet om en öppen dörr försvinna, så jag vänder mig om och börjar gå. Jag hinner precis till staketet när jag hör en vänlig röst bakom mig.
- Hej, söker du någon speciell?
Jag vänder mig om och ser Hannes mamma som uppenbarligen är någon slags affärskvinna med tanke på hennes utstyrsel.
- Jo, är Hannes hemma? Svarar jag och går mot bron. Jag försöker låta så vänlig jag kan, men det är svårt när köldskadorna börjat sprida sig mot halsen
- Jo vänta, mumlar hon och drar handen trött igenom sitt guldblonda hår., som faller ner exakt som motsatsen till mitt liv. Felfritt och perfekt.
Hon vänder sig om och ropar upp för trappen som går till vänster efter hallen.
- Hannes, kom ner !
Jag hör trappsteg och ner kommer en brunhårig normalbyggd kille, välklädd med uppknäppt skjorta och mörka jeans.
- eh… hej Hannah, mumlar Hannes en aning förvånad över att se mig i hans hall.
Hans mamma ger mig en menande blick och sedan mot Hannes för att sedan gå in i köket utan ett ord.
- Jag vill inte verka oartig, men vad gör du här? Flinar Hannes och lutar mot trappräcket .
- Alltså, det här kommer låta jättedumt, men jag behöver någon att snacka med…
Vi sitter ensamma i vardagsrummet inlindade i varsin filt, och pappersstjärnorna ger ett svagt ljus från det annars kolsvarta mörkret. Det är första gången jag sett Hannes såhär koncentrerad på min röst och mina ord. Han lyssnar och kommer med uppmuntrande ord mellanåt.
- Hannes, varför har inte vi snackat såhär förut? Jag menar vi har gått tillsammans sen 2an… mumlar jag och ser på Hannes som lugn sitter och gunger lite fram och tillbaka med foten.
- För alla trodde alltid att jag var med gängen på skolan, att jag höll på dricka, snusa och röka…
- Vadå, gör du inte det? Frågar jag chockat och ser förundrat på Hannes.
- Nej, jag har aldrig druckit eller nåt i hela mitt liv, jag kanske var dum nog att se på utan att hindra dom men jag drack aldrig själv,
Jag blir chockad av den sida jag nyss sett hos Hannes. Men för att hålla mig på den säkra sidan frågar jag skämtsamt:
- Men du har väl inga känslor för mig va? Skrattar jag och ler ärligt för första gången på hela dagen.
- Det måste jag fundera över, skrattar han och hoppar på mig.
Han tar tag i mina händer och när jag försöker kämpa emot, kittlar han mig på magen. Jag skriker av skratt och gör allt för att kämpa emot. Tyvärr har Hannes alla hockeyträningar som målvakt gjort han ganska stark i armarna.
När vi lekt ett tag bestämmer jag mig för att fråga även om han råkar vara kompis med Oscar.
- Hannes, vet du om Oscars känslor är på riktigt eller om det bara är något sjukt spel han spelar?
- Jag ska vara helt ärlig, dom där känslorna är från hans hjärta till fullo. Du ska höra vad han gnällt om dig den senaste tiden och han verkar ångra att han var otrogen mot dig förra gången ni var tillsammans… Han är en schyst kille Hannah, han förtjänar en andra chans?
För att försäkra mig om att han talar sanning ser jag djupt in i hans ljusblå ögon. Det är nästan så jag faller död ner baklänges. Jag ser det jag aldrig trodde jag skulle få se i hans ögon. Medkänsla och tårar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ThisIsJustMe - 6 jan 08 - 14:15- Betyg:  | | men gud så underbart du skriver!!!!!!! | | tjoh - 26 dec 07 - 21:56 | | jeeeey så bra :D:D | | Horse_Power - 25 dec 07 - 20:19- Betyg: | | GAH, Ge mej mer!! :D Så J*vla braaaa!! <3<33 | | Mydecember - 25 dec 07 - 18:10- Betyg: | | asså snälla skriv mer det här är riktigt jävla bra hannah!!! det ska du veta!!! |
|
|
|
