när sanningen vill fram /4/ |
När sanningen vill fram /4/
Vi sitter fortfarande på golvet lutandes mot Samuels säng, när vi hör ljud utanför dörren. För första gången på hela kvällen, ser jag uttryck i Samuels ansikte.
- Hjälp, Anders och Marie är hemma, vi kan inte synas tillsammans Hannah, inför dom… det vet du va ? Mumlar han oroligt och reser sig tyst upp.
Han lägger sig i sin säng och vänder sig mot mig.
- Ta med täcket och kom upp hit till mig, fort !
Utan att protestera gör jag som han säger och ger han täcket.
- Hannah, du måste komma och gömma dig, lägg dig här, muttrar han och visar mig en plats bredvid han längst väggen.
Jag gör som han säger utan klagomål, men han verkar inte överförtjust i idén. Men när jag lägger mig bredvid honom verkar han njuta av min närhet igen. Jag dyker ner under täcket och kan känna värmen från Samuel när han ligger några millimeter från mina bara armar. Plötsligt hör jag hur dörren öppnas och viskning hörs från Anders och Marie.
- Jag tror dom sover, viskar Maries röst tyst innan hon stänger dörren.
När jag är helt säker på att dörren är stängd kryper jag sakta fram mot Samuels ansikte. Jag ser rakt in i hans ögon när våra läppar ligger några centimeter från varann. Hellre än allt annat vill jag komma han närmare och kyssa han och glömma allt jag gjort.
- Jag vet vad du tänker, men det är inte så enkelt… viskar han tillgivet.
- Vad menar du ?
- Hannah, när jag såg dig kyssa Johan visste jag inte vem du var, jag vet inte fortfarande inte, men jag vet inte om jag är villig att ta risken att bli sårad… Hannah, du är två år yngre än mig och du verkar väldigt osäker på vad kärlek egentligen är, men jag lovar att när du tar reda på det så kommer jag vara där och vänta på dig,
Och på några sekunder töms alla mina känslor och jag ligger helt kall ner. Tyst försöker jag fundera ut vad Samuel egentligen betyder för mig, om han har rätt i det han säger och varför i hela friden jag kysste Johan från början.
Jag känner hur Samuel vänder sig om med ryggen mot mig och mumlar något ohörbart.
- Samuel, när jag kysste Johan visste jag inte vem jag själv var, när jag såg din reaktion i trappan, visste jag direkt vad kärlek var. Det gjorde ont, ren smärta när dina tårar rann ner för din kind när du stod där. Jag ville vara axeln du lutar mot och handen som torkar dina tårar, du är min kärlek Samuel… viskar jag ömt och kysser han lätt på kinden fast han har huvudet vänt bort.
Aldrig i hela mitt liv har jag menat något så mycket som nu. När jag för första gången sagt vad jag egentligen tycker till någon. Jag tar jag ett djupt andetag och orden jag nyss talat, bränner som ett tomt hål i bröstet på mig. Aldrig har jag vart så allvarligt, aldrig har jag vågat drömma om att säga så till en pojke. Men här låg jag och öppnade mitt hjärta för Samuel, som verkar vara den enda som förstår utan ord.
- Menar du det där? Frågar han tyst och vänder sig om så att han än en gång ligger bara några rörelser från att röra mig.
- Ja, svarar jag kort och ler förväntansfullt mot Samuel som verkar vara helt uttryckslös i ansiktet.
Utan ett ord tar han mig närmare hans varma kropp och kysser mig sakta.
- Men vad ska vi göra åt imorg… börjar jag och får ett par fingrar över mina läppar.
- Våga inte ens tänka på framtiden nu, ler han och kysser mig igen.
Aldrig kan det vara riktigt bra, aldrig kan jag få tänka mig tillsammans med någon annan, innan det tar slut.
- Lova att ringa, viskar jag i Samuels öra och kramar om honom hårt.
- Skulle aldrig släppa tanken på dig, nånsin, viskar han tillbaka och kramar hårt tillbaka.
Som i en film, men detta är verklighet. Vi står i hallen och jag är beredd på ordet, hejdå men jag är inte redo att säga det… inte än… Hela familjen Andersson ser på oss när vi står och dramatiskt nog tar ett hej då.
- Kommer du att stanna några dagar här innan du far till Umeå igen ? Mumlar jag och tar ett krampaktigt tag om honom.
- Jag vet inte, ingenting är bestämt än, men den 7 januari måste jag vara hemma, allt beror på när vi åker från byn…
Jag vet att jag borde gråta nu, men det känns inte som slutet, och att gråta i onödan känns tomt.
Det är fullt med folk i hallen och nu verkar allas blickar ligga på mig och Samuel. Såklart råder absolut tystnad.
- Vi bör åka nu om vi ska slippa jultrafiken, för jag kan lova, vi är inte dom enda som ska bort, skrattar Johannas farmor och bryter den enorma tystnaden.
Alla ler nervöst och nickar som svar.
- Tack föresten för att jag fick bo här, under dom närmsta 3 dagarna, ler jag mot Anders som svarar med ett leende.
- Det är helt lugnt, det har vart roligt, även om jag och Marie inte vart hemma så mycket. Har dina föräldrar kommit hem från Stockholm än ?
- Jo dom kom hem i natt, så dom kommer och hämtar mig snart.
Anders nickar till svar och vänder sig för alla för att börja en peppning till folksamlingen.
- Då börjar vi bära ut sakerna ! Ropar Andres och börjar bära ut Samuels snowboard och hjälm.
Samuel tar mig i handen och sin väska i andra och så går vi ut.
Efter regn kommer sol eller hur ? Men vad kommer efter ett brustet hjärta? Det känns inte direkt som att den går att laga, för sekunder känns allt som mitt fel. Alla krig, alla bråk och alla misstag… Mitt hjärta är delat i två och den andra vet att Samuel kommer tillbaka, den andra gråter för att Johan blev sårad.
- Så, hur känner du dig? Frågar Oskar och tittar förstummande på mig
- Som om hela min värld just fallit ihop i småbitar och sakta försvunnit ut till tomma intet.
- Hannah, jag vet inte vad jag kan säga som får dig att känna dig bättre…
Han tar min hand om kramar den hårt…
- Ja, vi kan försöka att tänka på hockeymatchen som pågår ett tag i alla fall, snyftar jag och pressar fram ett leende.
Vi sitter tysta och koncentrerar oss på matchen mellan Frölunda och Luleå hockey i ishallen. Oskar hade ringt mig några timmar innan och ville fråga hur jag mådde, han hade hört om Samuel vilket förvånade mig. Så bjöd han mig på hockeymatch med mitt favoritlag Luleå hockey. Men jag tror att alla nätters sena sömn tog ut sin rätt nu, när jag började bli allt tyngre i kroppen.
Plötsligt vänder sig Oskar om mot mig och ser tvivlande ut.
- Jag tror… att jag har känslor kvar för dig, Hannah… mumlar Oskar och ser bedjande på mig.
“ SKÄMTAR HAN MED MIG?!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ThisIsJustMe - 6 jan 08 - 14:11- Betyg:  | | haahhahahaha xD hon har då inte lite killar att välja på!!! men hon m¨åste ju ta samuel!!!!! skit bra skrivet btw!!! | | Horse_Power - 25 dec 07 - 20:11- Betyg: | | SHIIIIT VABRAAAAA!! <33<3 Älskar den här! <3 FORTSÄTT :D<3<3<33 | | Mydecember - 25 dec 07 - 16:02- Betyg: | god människa du skriver juh förfaan som en jag vet inte vad! men bra är det i alla fall!
ÄLskade människa fortsätt skriv for god sake! |
|
|
|
