[TH-FF] Never Forget - Kapitel 3 |
Kapitel 3 – Bill
Nästa morgon vaknar jag med en konstigt tom känsla i magen (och det är inte hunger). Jag fnyser irriterat och stryker bort några av Toms dreads som hamnat i ansiktet på mig, och puttar honom sedan prövande i sidan. Men Tom bara stönar, grymtar något obegripligt och vänder sig bort, drar av mig min halva av täcket. Jag huttrar till och gör ett försök att dra tillbaka täcket över mig, men Tom håller fast det som om det vore hans käraste ägodel i livet, som han aldrig frivilligt skulle släppa.
Så jag ger upp, sätter mig istället gäspande upp på sängkanten med armarna om mig själv, medan jag försöker komma underfund med vad tomhetskänslan inom mig kan betyda.
Men det enda min morgontrötta hjärna lyckas komma fram till är att det var fredag igår, och alltså borde vara lördag idag, och att jag är övertygad om att det ska hända någonting idag… men vad?
Återigen blir jag tvungen att ge upp – har inte den blekaste aning. Jag reser mig upp och rotar fram lite kläder ur resväskan, samtidigt som jag försöker kväva en enorm gäspning. Jag kastar en road, och ganska avundsjuk blick på Tom, som ligger och snarkar förnöjt under mitt täcke. Sedan går jag in i badrummet, släpper kläderna i en hög på golvet. Jag skruvar på duschvattnet, och kliver sömnigt in i duschen. ”AUUH!” tjuter jag, och hoppar chockat baklänges då det iskalla vattnet kommer i kontakt med min morgonvarma hud. Jag hör hur Tom muttrar där ute vid mitt skrik, något om att: ”Men vad nu då? Det brinner väl inte NU IGEN!?… Inte klokt vilka dåliga brandvarnare de har överallt, som varnar varje gång det INTE brinner… *mutter, mutter*”. Jag kan inte låta bli att le, och stiger sedan tacksamt in i duschen igen, där vattnet nu har blivit underbart varmt.
Jag tvålar in mig och schamponerar håret. Låter sedan de heta vattenstålarna smeka min kropp, få håret att lägga sig platt ner över axlarna och ryggen.
Jag kliver ur duschen, torkar mig hastigt med en fluffig vit handduk, och lindar den sedan runt midjan medan jag torkar håret med en exakt likadan handduk. Sedan drar jag på mig kläderna; ett par tajta jeans och en svart t-shirt med något oläsligt silvertryck fram på bröstet. Och sedan till sminkningen, som får bli ungefär som vanligt (dålig fantasi?) – svart mascara, svart kajal och svart ögonskugga.
Och jag antar att det är nu jag borde ta fram hårsprayen och börja fixa håret? Men plötsligt känner jag att duschen inte lyckats pigga upp mig särskilt mycket ändå - vilket betyder att jag är alldeles för trött och lat för att orka fixa något jädrans hår. Alltså drar jag bara slarvigt en borste genom det, och tar sedan på en stickad svart mössa över hela härligheten. Sedan klampar jag ut i hotellrummet igen, ställer mig vid sängkanten och tittar ner på min fridfullt snarkande bror. ”Tomi” jag puttar lite prövande på honom – utan någon som helst reaktion från Toms sida. ”TOM!” jag tar i lite mer, ruskar honom, så att han lealöst far fram och tillbaka i sängen. Men han bara stönar, smackar med läpparna och vänder sig bort. Jag suckar högt och ljudligt, funderar på om jag verkligen ska vara så elak? Men jo, det ska jag *elakt flin*. Så, alltså tar jag i allt jag kan, och knuffar honom ur sängen. Han landar med en duns på golvet på andra sidan sängen. Men om jag förväntat mig att det skulle hjälpa, så hade jag grundligt fel. Han bara mumlar sömnigt, sträcker upp en hand och drar ner kudden från sängen, stoppar in den under huvudet och fortsätter sedan förnöjt att snarka. Jag slår uppgivet ut med armarna, kliver över min resväska och går runt sängen, slår mig ner på Toms mage. Han hummar och huffar lite, gör ett lamt försök att putta bort mig, men verkar sedan bestämma sig för att det trots allt går bra att sova med mig ovanpå magen också.
”Men SNÄLLA! Vem av oss två är det som borde vara trött, egentligen!?” muttrar jag argt, och understryker detta genom att hoppa lite upp och ner på Toms mage. Tom muttrar, stönar irriterat igen och skrynklar ihop ansiktet till en sur grimas. Han ser ut att tycka att han både borde, och faktiskt ÄR tröttast av oss, och dessutom anser sig ha all rätt till att vara det.
Jag böjer mig ner, tar tag med en hand på varje sida om hans ansikte, och sätter min egen näsa bara några ynka millimeter ifrån hans. ”BU!” tjuter jag, i ett försök att låta läskigt spöklik, vilket jag misslyckas totalt med. Men någon slags effekt lyckas jag i alla fall åstadkomma, för Tom slår sömnigt upp ögonen och ser hyperförskräckt ut vid åsynen av mina svartsminkade ögon så när hans egna. ”MAMMA, ETT MONSTER!” tjuter han och försöker förfärat rygga bort från mig, vilket inte lyckas så bra eftersom han ligger platt på golvet med mig ovanpå – ingen flyktväg. Jag flinar ondskefullt, hoppar lite mer upp och ner på hans mage. Tom stönar, försöker förgäves putta bort mig. ”Åååååh, snälla nån, Bill! Fatta att jag är alldeles för grymt jättetrött för sådant här…!” stönar han plågat, och gör en tyck-synd-om-mig-min.
”Jaja, okej. Men BARA för att jag är världens snällaste tvillingbror” flinar jag, och reser mig upp, sträcker ner en hand och hjälper även honom upp på fötter.
”Visst, visst” muttrar Tom, utan att låta särskilt övertygad. Han gäspar stort och gnider sig surt på sin mörbultade, bara mage, innan han kastar en blick på digitalklockan som står på nattduksbordet. ”Men ÅÅÅÅÅH! Klockan är ju bara nio!” stönar han, efter att ha stått en stund och försökt förmå sina trötta springor till ögon att urskilja siffrorna. ”Vaaad är det för feeel på diig, Billie? Du brukar ju alltiiid se till att sova minst en timme längre än du får/har tid till!”, lägger han till, och ser uppfodrande på mig medan han slänger sig ner i den obäddade sängen igen. ”Jo, jag vet… Men för det första, så fick jag inte ha mitt älskade täcke ifred för min älskade bror. Och för det andra, så kändes det som om…” börjar jag förklara, men avbryter mig sedan, kliar mig fundersamt på näsan. ”Tomi, vad är det för speciellt som händer idag, som jag har lyckats missa?” frågar jag sedan uppfodrande.
Även Tom ser förvirrat tankfull ut en stund, men sedan spricker han upp i ett brett leende. ”Lediga, Bill – vår semester börjar idag!”. Och DÅ minns jag. – Idag är första dagen på den två veckor långa semester Tokio Hotel lyckats klämma in i schemat.
Gustav och Georg har bestämt sig för att åka hem och umgås med sina familjer, medan jag och Tom har fått lov (eller lov och lov, vi bestämmer ju trots allt själva nu!) att hyra ett hus ute vid kusten, där bara vi två ska spendera ledigheten.
”Just det – ledigaaa!” utbrister jag, och skuttar glatt upp i sängen bredvid Tom.
Men sedan blir jag plötsligt allvarlig. ”Men vänta… vilken tid skulle vi åka?” frågar jag oroligt. ”Saki skulle komma och hämta oss direkt efter frukost, tror jag…” mumlar Tom ointresserat, och utan att titta upp från kudden han har huvudet nedborrat i. ”Direkt efter frukost!? OH, HERRE JÄVLAR!” utbrister jag, och far förfärat upp ur sängen igen. ”Ja, vadårå?”, Tom sneglar oförstående upp på mig där jag rusar omkring som en yr höna i rummet. ”Men, efter frukost, EFTER FRUKOST!” stammar jag förvirrat, och fortsätter min planlösa framfart, samtidigt som jag stressat kränger på mig en svart, långärmad tröja över t-shirten. ”Bill, lugn – andas!” beordrar Tom, och jag stannar upp mitt i en rörelse. ”Men, efter frukost… Frukost är ju typ NU, och vi har inte ens ätit den förbaskade frukosten än!!” förklarar jag. Tom suckar och himlar trött med ögonen. ”Bill, lugn!” upprepar han bestämt, ”Kom och sätt dig”. Jag lyder, går fram och sjunker ner på sängkanten bredvid honom. ”Med ’direkt efter frukost’, menas antagligen direkt EFTER att vi faktiskt HAR ätit frukost. Och eftersom vi tydligen inte har gjort det än, så kan det omöjligt vara ’direkt efter frukost’ nu!” förklarar Tom tålmodigt, med blicken stadigt fäst vid min. ”Men, men…” börjar jag, och ska precis resa mig upp och återuppta mitt stressade flängande, då Tom tar tag i min arm och bestämt drar ner mig på sängen igen. ”Lyssna, Bill – LYSSNA! Du behöver faktiskt inte uppföra dig som en iller med AD/HD! Du har ingen anledning att stressa överhuvudtaget, eftersom Saki antagligen väntar tills vi är klara innan vi åker! Eller tror du att han bara klampar in och släpar med sig oss ut mot vår vilja?” ryter han. ”Uhm, nej, men…” börjar jag förvirrat. ”Nej, just det! Så ta det bara jävligt lugnt!” avbryter Tom, och ger mig en sträng blick, innan han reser sig upp och börjar gå mot dörren. ”Nu går jag och gör mig i ordning” informerar han över axeln, innan han klampar ut i korridoren, fortfarande endast iklädd kalsonger. Jag sitter kvar där jag sitter och stirrar dumt efter honom. ”Ingen anledning att stressa, ingen anledning att vara orolig, ingen anledning att vara rädd…” mumlar jag för mig själv, utan att känna mig särskilt lugnad.
Men en halvtimme senare har jag, trots allt, lyckats packa ner alla mina grejer och släpat ner väskorna till receptionen, där jag lämnat dem till hotellpersonalen tills vidare.
Och just nu sitter jag och, en något piggare Tom och äter frukost i hotellrestaurangen. Av någon anledning har stressen och oron inte gått ur kroppen på mig än, så jag sitter och pillar nervöst med tröjärmarna, medan jag stirrar ner på den fullastade frukostbrickan framför mig. Min annars så enorma aptit verkar ha gått i ide eller något, för jag känner mig mest av allt äcklad då jag ser all mat. Och det blir inte bättre av att tvingas se Tom sitta på andra sidan bordet och sleva i sig som om det gällde livet. Men, jag lyckas peta i mig en tallrik mjölk och cornflakes i alla fall.
”Är ni färdiga att åka, grabbar?”, både jag och Tom tittar överraskat upp då Saki plötsligt står bredvid bordet och tittar ner på oss. Jag nickar och reser mig lättat upp. Tom mumlar något om att ”Ska bara … först”, innan han pular in en halv macka i munnen på en gång, och även han reser sig upp.
Vi säger hastigt Hej Då till G och G, skriver några ofrånkomliga autografer till några ofrånkomliga fans, och tar sedan vårt pick och pack, och följer efter Saki ut i dagsljuset.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | | Solstorm - 1 feb 08 - 22:08 | | ttack <3 | lillolisen - 1 feb 08 - 18:13- Betyg:  | Good!so good!
Fortsätt så!xD | julia_love - 5 jan 08 - 11:38- Betyg:  | I like it!!
;P du skriver riktigt bra! | | eddra - 2 jan 08 - 11:23- Betyg: | | gillar verkligen den här :) | | EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 16:54- Betyg: | | Haha! ^^ Skitbra! Tom e säkert precis sådär på morgonen! xD Skitbra verkligen! :D | | FortessOfTears - 27 dec 07 - 02:14 | Jag har ju missat massa ju !!
Bah, nu ska jag läsa resten också ^^
Underbart <33 | | Mp3 - 27 dec 07 - 01:09 | | Jättebra! ÄLSKA!!! und jag tror att jag höll på att skratta ihjäl mig, först när Bill försökte väcka Tom (vem tycker inte att det e kul ? xD) sedan det där med illern xD pAHAHAHAH x'D :D! <3<3<3<3 | | Solstorm - 25 dec 07 - 18:49- Betyg: | tack till allihopa (allihopen, som min spanska-lärare säger xD) <3
Har inte hunnit skriva nåt igår/idag, men ska försöka börja på nästa kapitel nu. :) | | Mangasagan - 25 dec 07 - 18:21- Betyg: | JätteBÄSTIG<3<3 :D
"Lyssna, Bill – LYSSNA! Du behöver faktiskt inte uppföra dig som en iller med AD/HD!"
Haha xD Vill ha fortsättning<3<3 | | M-424 - 24 dec 07 - 20:22- Betyg: | | Hehe gryyymt! :D:D <33 | | etsigav - 24 dec 07 - 13:38- Betyg: | Hahaha, jättebra :D
"ååh vi har ju inte ens ätit den förbaskade frukosten en"
hahahaha. längtar efter fortsättning. :D | | LoverOlivia - 24 dec 07 - 12:43 | Så braa :D Spännande liksom XD muwahaha,,
skynda på att skriva lollå :D |
|
|
|
