2: Erinner dich, an dich und mich (TH FF) |
TVÅ – And who are you?
[Chantelle] Berlin, Tyskland
Simon kändes som en annan person bara efter den dagen. Nu behövde han inte låtsas att han bara ville ha mig som kompis, han var säker på att jag gillade honom lika mycket som han gillade mig. Och det gjorde jag ju också, jag gillade honom jättemycket. Men i början när han tog i mig blev jag stel, tänkte på den där mannens händer som obarmhärtigt tagit på min kropp.
”Are you OK?” frågade Simon oroligt efter att jag förskräckt stelnat till och puttat bort honom. Det hade gått en vecka sedan jag erkänt för honom att han inte var ensam om sina känslor.
”Forgive me”, sa jag tyst. ”I’m just… well, you know.”
“Yes”, log Simon och drog mig saktare intill sig igen. ”So? Is that all right?”
Jag kände mig som ett litet barn när han pratade till mig på det viset, och han höll mig så varsamt att jag nästan skrattade.
”Yeah, it’s fine.”
Simon lät sina läppar snudda vid min hals och när jag inte gjorde motstånd kysste han mig en gång till.
”Simon? Who are the guys you usually meet?” sa jag för att bryta tystnaden.
“Who? Oh, it’s just Daniel and Tim. Sometimes Markus too.”
“Can’t I meet them sometime?”
“Meet?” sa Simon förvånat.
Han höjde lite på ena ögonbrynet, vilket fick mig att dra på munnen. Jag antar att det var det som var meningen också.
”Yes, there’s so much I don’t know about you”, sa jag, då det var det första jag kom på.
”Of course. I’m going to meet them in the park later, they won’t mind if you come too.”
“Yeah, or... maybe”, sa jag, lite tveksamt. ”I have to ask Else first. She doesn’t like me being so often out.”
“And she has good reasons”, resonerade Simon vist.
Jag suckade.
“Do you always have to feel sympathy with me? Can’t you just see me as any other girl?”
Simon såg lite sårad ut. Han släppte taget om mig, men smekte mig sedan lätt längs armen med sina ganska stora fingrar.
”You’re giving me no chance. All the time you remind me of what happened to you...”
“Now again”, snäste jag och drog åt mig armen. Jag satte mig lite besviket på sängkanten och stirrade envist på den blå, luddiga mattan.
”Chantelle?”
”You always find a way to remind me of it! You weren’t there, so you don’t understand! You can’t, so please give up trying”, sa jag, fast jag visste att jag var hemskt orättvist.
”Sorry”, sa Simon försiktigt och satte sig på sängkanten bredvid mig.
När jag märkte att han bara satt helt still, utan att röra mig lutade jag mig mot hans axel. Han tog min hand och tryckte den lätt.
”Sorry”, sa han igen.
”Don’t say so. I’m the one who should apologize, not you.”
[Remy] Frankrike
Remy är alltså Chantelles franska pappa som hon aldrig har träffat. Han vet inte heller om att han har en dotter. Remy har en till dotter – som han är medveten om – som också heter Chantelle. Tänkte bara meddela det så att det inte blir några missförstånd.
Det vita huset som reste sig i mitten av plantagen, togs ofta för en herrgård, men det var egentligen inte logiskt rätt – byggnaden klassades som en stor villa. Massiva träd bildade en allé utmed vägen. Tittade man upp såg man en himmel av gröna löv, där man kunde skymta himlen igenom.
Mobiltelefonens ton gick igång igen, men istället för att svara tryckte jag av den helt. Någon med konstig engelska hade ringt hela dagen, en försäljare kanske, som på något sätt fått tagit i mitt mobilnummer. Under promenaden hade stora moln kommit närmre, och jag fräste förargat till när en regndroppe träffade mig på näsan. Tur att ingen hörde, tänkte jag och rättade till kostymen. Om du är intresserad av att veta är kostym inget vält valt plagg när man tar en promenad på landsbygden.
När jag äntligen kom innanför dörren hängde jag av mig rocken, kastade en nöjd blick på det nypolerade golvet, och gick sedan in till rummet intill.
Kontoret var mitt tillflyktsrum, en plats där jag alltid kände mig hemmastadd. De mörka väggarna slöt in rummet och den dyra mattan på golvet gav det delen av snobbighet som jag behövde för att känna mig nöjd. Jag satte mig vid skrivbordet som stod i bortre delen av det rektangulära rummet. Jag hann knappt slå på datorn och ta fram några papper innan det knackade på dörren.
Chantelle tittade försiktigt in. Jag trivdes av att se hennes vackra ansikte, med blonda lockar runt. Det lite barnsliga ansikte, som trots hennes nästan arton år, inte pryddes av mycket smink. Mitt eget verk förstås, jag ville inte att min dotter skulle se ut som en hora, vilket hon gjorde på varenda fest eller annan tillställning. Hon log lite och frågade om hon stört.
”Givetvis inte”, sa jag, men kastade en blick på dataskärmen, så att hon skulle förstå att det gjorde hon faktiskt.
”En svensk kvinna ringde medan du var ute”, sa Chantelle. ”Hon ville hemskt gärna prata med dig.”
”Rart av dig, gumman, men ringer hon igen så meddela henne att jag inte har tid.”
”Men vem är hon då?” frågade hon lite misstänksamt.
Jag log falskt.
”Jag vet inte säkert, men hon är svensk och säkert en försäljare också. Jag vet inte hur hon fick tag på numret bara. Oroa dig inte över det”, tillade jag när jag såg hennes förbryllade min. ”Du åker ju till skolan imorgon igen, så se till att ha det bra idag.”
Chantelle nickade och stängde långsamt dörren efter sig. Jag försökte genast ta itu med jobbgrejerna, men fick inte in orden i huvudet. Tankarna vandrade genast iväg till den svenska kvinnan. Jag försökte intala mig själv att jag inte visste vem det var, men eftersom jag bara träffat en enda svenska, var hon den jag kom att tänka på.
[Tom] Berlin, Tyskland
”Vi sticker ju imorgon”, sa jag till Georg, som stönade.
”Och det är våran enda lediga kväll den här veckan.”
”Och då borde man sitta i hotellrummet och ta det lugnt”, fortsatte Bill retsamt och slog sig ned på soffkanten.
”Kanske beställa pizza och titta på TV”, avslutade Gustav.
Tre par ögon tittade envist på mig och jag slog ut med händerna.
”Hela veckan…”
”Vilken jäkligt lång tid”, flinade Georg.
”…har jag tänkt att vi skulle dra ut eller nåt ikväll”, fortsatte jag lite surt. ”Typ maskera oss och vara som vanligt folk – gå på stan, kanske käka på nåt kafé och…”
Bill reste sig upp och utan ett ord försvann han in i badrummet. Jag suckade och gick efter.
”Gå till ditt eget hotellrum och gör dig i ordning”, sa han när jag knackade på dörren. ”Vi drar ut om tjugo minuter. Om Gustav och Georg är så jäkla lata kan väl bara du och jag hänga ut för en gångs skull.”
”Jag älskar dig, lillebror!” svarade jag dramatiskt.
Ledsen att det dröjt med del 2: har inte mkt mer försvar än att det är mkt att göra (jullov, dålig ursäkt) nu innan jul och att jag varit hos mamma, och haft det jag skrivit här. Blev inte så långt heller, men jag hinner inte mer just nu - en annan gran att pynta ^^
Men kommentera - kritiskt och konstruktivt :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | RowsahKanin - 31 aug 09 - 15:58- Betyg:  | | Älska, älska, älska O.O * <3 | | _ingen_ - 7 jan 08 - 11:35- Betyg: | | wow! asbra juu! *läsa nästa del nu* (; | | woops - 4 jan 08 - 16:50 | Mp3: Taaack :D <3
prickigthallon: Nytt? Haha, massa tack, fast själv tycker jag att jag skriver konstigt och överdrivet komplicerat xD <3
950329: Taaack :D <3 Hoppas det inte blir för förvirrande bara
lillolisen: Tacksi <3 | lillolisen - 1 jan 08 - 19:02- Betyg:  | | BRA!!!!!!<3 | | 950329 - 31 dec 07 - 21:16- Betyg: | | jag gillar sättet du skriver, och handlningen är riktig bra ;) | | prickigthallon - 31 dec 07 - 20:13- Betyg: | | Helt fantastiskt! Du skriver på ett helt "nytt" sätt. Alltså, ja, det är skitbra, det är det :D <33 | | Mp3 - 27 dec 07 - 00:28- Betyg: | | Myckt bra :) <3<3<3<3<3<3<3<3<3<& lt;3 | | woops - 24 dec 07 - 21:40 | | Tack! Blir jättegad för alla kommentarer :) | | etsigav - 23 dec 07 - 20:18 | | Den är jättebra :D | | Solstorm - 23 dec 07 - 18:40- Betyg: | | himla jättebra :D Håller med Sirius, du beskriver på ett bra sätt, så det blir lätt att leva sig in i berättelsen<3 | | M-424 - 23 dec 07 - 17:31- Betyg: | | Jättebraaaaa:) <33 | | Mangasagan - 23 dec 07 - 17:04- Betyg: | Jättebra:D
Vill ha meeer<3<3 |
|
|
|
