[TH-FF] Never Forget - Kapitel 2 |
Kapitel 2 – Bill
”Bill?”, jag blir plötsligt, för andra gången på bara några timmar, medveten om att de tre resterande medlemmarna i Tokio Hotel, som dessutom är min bror och mina två bästa vänner, sitter och betraktar mig med uppfodrande blickar.
”Förlåt…” suckar jag, obehagligt medveten om att jag inte varit särskilt närvarande under hela middagen, ja, egentligen inte under hela dagen. Jag suckar, gnider händerna mot mina värkande tinningar, och ser då att mitt svarta nagellack har börjat flagna.
”Påminn mig att jag måste måla om naglarna sedan…” mumlar jag rakt ut i luften, och kan sedan inte låta bli att börja skratta – deras miner är bara för komiska. Georg ser nästan arg ut, Tom allvarligt oroad, och Gustav bara allmänt förvirrad.
”Uhm… Bill, är du säker på att du mår riktigt bra…?” frågar Tom försiktigt, då jag inte kan sluta skratta. ”Nej, käre bror, jag mår nog inte riktigt bra. Men anledningen till det vet jag inte… Eller jo, det gör jag – drömmen, eller nej – MINNET. Det plågar mig hela tiden, tvingar sig in i mina tankar och tillåter mig inte att tänka på något annat.” tänker jag sarkastiskt, men utan att säga något högt.
”Men ta det lugnt, jag är bara lite trött!” utbrister jag sedan förklarande, då de inte slutar stirra intensivt på mig. Georg och Gustav nickar, och återgår sedan till sin mat. Men Tom låter sig inte luras så lätt, utan ruskar långsamt på huvudet, så att dreadsen flaxar, och ger mig en blick som tydligt säger: ”Du och jag ska ta ett ALLVARLIGT snack sedan”.
Jag ignorerar hans talande gest, och stoppar istället in en pizzabit i munnen, tuggar långsamt.
Jag försöker hålla mig närvarande och uppträda någorlunda normalt under resten av middagen. Men jag är hela tiden starkt medveten om att Tom håller ett ständigt öga på mig, trots att han skrattar och skämtar på som vanligt.
Efter att vi kommit tillbaka till hotellet, skrivit några autografer till klungan av fans som samlats utanför, och sedan fösts in i entrén av en bestämt Saki, så står vi nu alla fyra utanför de stängda hissdörrarna. Jag trycker på knappen, och står sedan och betraktar skylten ovanför hissen som meddelar vilken våning hissen befinner sig på. ”3, 2, 1, 0 - pling”, hissdörrarna öppnas och vi kliver in. ”Vilken våning?” frågar jag med handen redo i luften framför knappdisplayen. ”Fem” svarar Gustav kort, och jag trycker på femman.
”Någon som hänger med och kollar på TV inne hos mig?” frågar Georg förhoppningsfullt då vi står i korridoren utanför rum 481, 482, 483 och 484. ”Nej, jag är som sagt lite trött… Men vi ses imorgon bitti” mumlar jag och försöker se ursäktande ut, men om jag ska vara ärlig så känner jag mig mest av allt lättad över att äntligen få vara lite ifred. Jag kliver in i rum 483 (självklart, att jag skulle få just det rummet…), och stänger dörren bakom mig.
Jag går långsamt fram och sätter mig på sängkanten där täcke och lakan ligger prydligt hopvikta, i väntan på att bli bäddade. Jag suckar, sparkar till min resväska som står nedanför sängen och ser ouppackad ut, och lägger mig sedan bakåt, stirrar upp i de vita takplattorna medan jag dinglar med benen utanför sängkanten. Jag blundar, försöker slappna av medan jag väntar på vad jag vet ska komma. Och efter bara någon minut kommer det – en försynt knackning på dörren. Jag svarar inte, vet att det inte är någon idé, vet att han tänker komma in vad jag än tycker om saken.
Och mycket riktigt – snart öppnas dörren och Tom stiger in, stänger dörren bakom sig och stegar fram och sätter sig i fåtöljen mittemot sängens fotända där jag ligger. ”Jaha…?” säger han dröjande med blicken fäst på mig. Som om det var jag som bjudit in honom, som om det var jag som hade något viktigt att berätta för honom. Och nu verkar han förvänta sig att jag ska anförtro honom en lång harang av inbillade problem, som han sedan kan lösa på en sekund - och sedan ska hela saken vara ur världen, och allt kan fortsätta precis som vanligt igen. Stackars Tom, för att vara tio minuter äldre än mig måste jag säga att han kan vara otroligt naiv ibland.
”Jaha…?” härmar jag neutralt, utan att varken sätta mig upp eller släppa blicken från taket rakt ovanför mig. Tom höjer en aning på ena ögonbrynet, biter sig i läppen och säger sedan långsamt, ungefär som man talar till en bräcklig gamling: ”Berätta, Bill. Vad är problemet?”.
Jag gör ungefär som jag alltid brukar – suckar, och fortsätter sedan stirra upp i det otroligt ointressanta taket, men hellre det än att möta Toms bekymrade blick.
”Det är inget speciellt…” mumlar jag tillslut, då Tom börjar se smått irriterad ut över mitt uppträdande. Han höjer ännu mer på ögonbrynet. ”’Inget speciellt’!? Snälla, gör dig inte dummare än du är! Tror du verkligen inte att jag märker att något är fel? Du går omkring och ser ut som ett lik. Bill, ifall du inte har märkt det, så är jag din tvilling, och…”, jag kan inte låta bli att fnysa till, och Tom ger mig en sur blick. ”Avbryt mig inte, när jag för en gångs skull anstränger mig att försöka säga något viktigt!” snäser han, funderar en stund och fortsätter sedan: ”Vart var jag? Jo, just det… Som sagt, så är jag din tvilling, och jag känner dig ungefär lika bra som jag känner mig själv. Du är min andra hälft, och vi har alltid berättat allt för varandra – vi SKA alltid berätta allt för varandra! Så, kom igen nu, Billie – berätta!” avslutar han, och ser bedjande på mig. Och jag får plötsligt en stor ond klump i magen, en typisk dåligt-samvete-klump. Sakta sätter jag mig upp, möter Toms blick för första gången sedan han kom in i rummet, och suckar tungt. ”Alltså, Tomi…” börjar jag, men hejdar mig sedan tveksamt. Ska jag berätta? Men VAD ska jag isåfall berätta – att jag har råkat ha en ”superläskig mardröm”? Nu när jag tänker efter låter det som ett ganska magert skäl till oro. Och förresten, vad skulle Tom kunna göra åt saken? Nej, just det – ingenting.
Jag suckar igen, sätter armbågarna mot knäna och lutar hakan i händerna medan jag stirrar ner på den mörkröda mattan under mina fötter. Jag känner Toms brännande blick på mig, inser att han väntar på att jag ska sätta igång med förklarandet. ”Det är bara… Jag har haft lite svårt att sova på sista tiden, mycket att tänka på…” mumlar jag, och känner mig faktiskt ganska stolt över att faktiskt ha lyckats säga åtminstone en bit av sanningen. Tom betraktar mig begrundande en stund, som om han försöker räkna ut exakt hur många procent sanning det ligger i mina ord. Sedan ler han snett och frågar:
”Vill du ha en sömntablett?”. Jag kan inte låta bli att skratta till, så typiskt Tom – alltid rakt på sak och med världsenkla lösningar på allt. Jag nickar som svar på hans fråga, och han reser sig hastigt upp, klappar mig lite på mitt nedböjda huvud, och stegar sedan mot dörren. ”Strax tillbaka” meddelar han, innan dörren stängs bakom honom, och jag kan höra hans steg avlägsna sig i korridoren utanför.
Jag ruskar leende på huvudet, reser mig sedan upp och går fram till balkongdörren. Jag vrider på det kalla handtaget, känner kvällskylan slå emot mig då jag öppnar dörren och går ut på balkongen. Jag ställer mig vid räcket, blickar ut över de tusentals små ljusprickar som breder ut sig framför mig. Jag gillar nätter, gillar mörkret. På något sätt tycker jag att man får en annan, mer tänkvärd bild av verkligheten då.
Efter en stund blir jag medveten om att mina bara armar är alldeles knottriga av köld, så jag går in igen, stänger balkongdörren bakom mig och sjunker ner på sängkanten igen. I väntan på att Tom ska komma tillbaka, böjer jag mig fram och drar upp dragkedjan till min svarta resväska. Jag drar fram necessär och en svart t-shirt att sova i. I normala fall brukar jag sova bara i kalsonger, men av någon anledning tror jag att jag skulle känna mig… säkrare, inte så naken och sårbar med något på mig. Som en skyddande rustning mot drömmen, eller något liknande (min tur att vara otroligt naiv då…). Och dessutom har jag faktiskt börjat frysa efter ”balkongbesöket”.
Efter några minuter öppnas dörren till hotellrummet, och Tom klampar in. Han flinar nöjt och slänger en sådan där silvrig karta med avlånga, vita tabletter till mig. ”Varsågod. Med de här sover du garanterat som en klubbad oxe hela natten” informerar han, och ser otroligt nöjd ut med sig själv. ”Tack…” mumlar jag, och känner plötsligt att jag faktiskt är väldigt trött. Inte sådär gäspigt sömnig, så att jag skulle kunna somna så fort jag la huvudet på kudden, utan mer en psykisk, dyster huvudvärkströtthet. ”Såja, nu kan du lägga dig och sussa, så går jag och glor på TV med G och G.” säger Tom. ”Okej, god natt” mumlar jag, medan jag börjar dra av mig kläderna. ”God natt, lillbrorsan!” flinar Tom, och lämnar sedan rummet.
Jag stirrar ner på sömntabletterna i min hand, och kastar dem sedan ifrån mig på golvet, som om de bränt mig. Och snart går också den svartvitrutiga necessären samma öde till mötes. Bara t-shirten behåller jag. Jag drar den fort över huvudet, och bäddar sedan sängen lite hastigt och lustigt, och kryper ner mellan de kalla lakanen. Jag huttrar till, kryper ihop till en liten boll och drar upp täcket enda till näsan.
Okej, jag erkänner – jag är rädd. Ligger och fasar för att somna, ifall minnet ska komma igen, kasta mig in i den onda, obrytbara spiralen. Men jag har alltid haft svårt att stå emot min kropps impulser, så på något sätt verkar jag ändå ha slumrat till. För plötsligt förvandlas mina oroliga, men åtminstone normala drömmar till den välbekanta inledningsscenen i min privata helvetesdröm…
Gul sol, blå himmel, vita moln, grönt gräs, gula maskrosor, gråbrun grusväg. Ligger i gräset, ser på honom, börjat brottas, skrattar, leker. Han skuttar iväg, jag springer efter, skrattar ännu mer, jagar. Skämtar, har kul tillsammans, mår bra - mår för bra.
”Pang!”, oväntat, ofattbart, fruktansvärt hemskt, NEJ! Men jo, det är sant, och återigen ligger han där, livlös, borta – död…
”Bill, Bill! VAKNA!!”. Men jag vill inte vakna, kan inte vakna, är totalfast i minnet, i skräcken, sorgen och den vita fasan. ”BILL!”, någon slår till mig i ansiktet med vad som känns om en rak höger, och jag slår förvirrat upp ögonen. ”Tom?” kraxar jag förvånat, ja, nästan förfärat - som om det var ett spöke som stod böjt över mig, endast iklädd kalsonger, utan keps och med rufsiga dreads.
Jag känner plötsligt hur stel min kropp är, ligger som en spänd fjäder alldeles intrasslad i korvigt täcke och uppslitna lakan.
Jag slår händerna för ansiktet, andas djupt medan jag försöker slappna av igen.
”Är du okej?”, jag blir plötsligt medveten om att Tom fortfarande sitter på sängkanten och ser något bekymrad och trött ut då han ser på mig. ”Ja, jo… det var bara en dröm” mumlar jag och tar bort händerna från ansiktet, ler ansträngt mot honom. ”En mardröm” rättar Tom, och gnider sig på hakan, där jag tydligen slagit till honom i mitt vilt fäktande uppvaknande. ”Förlåt…” viskar jag, och han ler snett. ”Det är lugnt. Vill du att jag ska ligga här resten av natten?”. Jag bara nickar, för tacksam och lättad för att kunna svara. Jag trasslar lite, fixar till de röriga sängkläderna så gott det går, och håller sedan inbjudande upp täcket. Tom flinar igen, och kryper in under det, lägger sig tillrätta bredvid mig. ”Men kom ihåg, inget tafsande!” varnar han, och jag är nära att smälla till honom, men hejdar mig – är trots allt alldeles för glad att han faktiskt lever, och inte ligger livlös framför ett flera ton tungt lastbilsmonster.
”God natt”, viskar jag ömt, men Tom har visst redan somnat. Jag ligger vaken en stund, stirrar ut i det mörka rummet och försöker intensivt att inte tänka på drömmen/minnet. Sedan sluter jag ögonen, beslutar mig envist för att bara, och då menar jag BARA, drömma vackra och lyckliga små drömmar, och inga hotande svarta minnesdrömmar. Och med ett snett leende på läpparna, och till ljudet av Toms trygga snarkningar bredvid mig, somnar jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lillolisen - 1 feb 08 - 17:55- Betyg:  | Har du tänkt på att bli författare?
Asbra värkligen!:D
Men nu måste jag läsa vidare! | | julia_love - 5 jan 08 - 11:32- Betyg: | lastbilsmonster?hahaXD XD
jätte bra!;P | | eddra - 2 jan 08 - 11:03- Betyg: | | Lastbilsmonster XD XD | | EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 16:44- Betyg: | | Skitbra den här delen med! :O ^^ | | Mizzan007 - 31 dec 07 - 18:04- Betyg: | | den är novellen är ju helt enkelt bääst!! <3, ;)(den verkar i alla fall sådan :P) | | loversarelonley - 28 dec 07 - 23:26- Betyg: | | ohh spännande (: | | Mp3 - 27 dec 07 - 01:02 | | Bra, sjukt bra, underbart! <3 Älska :) <3 | | etsigav - 23 dec 07 - 20:37- Betyg: | ååh, den är så himla bra.
"inget tafsande" Haha.
Shiiiet. As braa :D:D | | Solstorm - 23 dec 07 - 18:16- Betyg: | aah :D ttack<33
Men.. det är ju liksom julafton imorron.. så jag tror inte jag har tid att skriva då.
men ska skicka in nästa kapitel så fort jag kan. :) | | M-424 - 23 dec 07 - 17:18- Betyg: | | ÄLSKAAAR DENNA NOVELLEN :D vill läsa fortsättningen :) <33 | | FortessOfTears - 23 dec 07 - 16:45- Betyg: | GAAAH! Jag vill ha mera NU! :D
Jag älskar dina noveller och ditt sätt att skriva <33 ^^ | | Mangasagan - 23 dec 07 - 16:24- Betyg: | Hoppas du är medveten om att du verkligen har talang:D Älskar det du skriver<3<3
Vill ha meeeeer!!!! <3<3<333 |
|
|
|
