? |
Reva tillbaka tiden min "vän", jag vet inte vad som hände.
Folk kommer och går, folk jag älskar. Jag vill hålla de hårt, men rädlsan att göra dem illa får mig att släppa.
Men då rymmer de, försöker att springa i fatt men hinner inte upp.
Har jag inte haft nog, har jag inte upplevt för mycket?
Ska det börja om igen? Alla säger ; det ordnar sig!
Men allting är kört!
Jag fejkar mina skratt, i min ensamhet gråter jag.
Jag blundar, drömmer mig bort. Till egen plats, där det inte finns smärta.
Stannar hemma ensam,för jag vill inte gå. Tittar upp mot ingenting, stjänorna tindrar på den mörka himmelen.
Säg mig, är det för mycket begärt att vilja ha ett liv?
Folk ser mig skratta, folk ser mig le.
Vi lever en verklighet man inte vill ha, en verklighet. Man ligger på botten och undrar varför detta hände.
Varför känns allt så konstigt, varför känns allt så hopplöst i denna värld?
Gud, lägg av, sluta blås på min låga!
Hatar att inse fakta att jag faktiskt gråter mer än jag skrattar.
Känslan att inte räcka till, känslan att inte hitta ut.
Jag är flickan som vill men inte kan.
Du som läser det här, vet du ens vad jag snackar om?
Eller följer du bara med i mina meningar som jag tvekar för?
Kom fram till mig, berätta vad du ser i mina ögon.
Kärleken till en vän var de som byggde denna arma framtid, jag vill inte låta negativ, men du valde en annan väg och nu har jag ingenting.
Jag går i tomma fotspår, önskar varje dag att du kommer och tar mig i din famn och så flyger vi härifrån.
Men du kommer inte, och jag står kvar på samma ställe.
Jag vet att det här är svårt att förstå.
Tänker över allt, det kanske är dags att släppa?
För många minnen, mitt sinne försvinner.
Blundar jag ser jag alla stunder då det inte fanns saknad.
Jag kommer aldrig kunna släppa, tankar och funderingar som svider i hjärtat.
Liten på insidan, svag och sådär.
Men ingen ska få veta vad som göms bakom min dörr.
|
|
|
|
