Ryttarinnan i is |
De frusna isbitarna i granarna hänger ner som för att sticka närmaste gröna, solen är på väg ner och ger bara ett svagt ljus stråle in i skogens täta väg, i en glänta står en flicka, en sisådär rätt ung flicka, som tittar ut, gläntan är inte stor men den rymmer dock flickan och sin häst, under dem ligger en undervattens sjö, täckt av is, som inte brister ens när värmen kommer, flickan känner igen trakten där hon bor, lever, föddes, därför står hon fast på den säkra isen, hon tittar in på en mörk stig som ingen avslöjar, vädrar efter ljud därinifrån, där ingen nånsin vågat sig in, ett svagt gnägg från hästen som ett varnings tecken, den har en lång vit man, men är svart som kol, den enda hästen i trakten som är svart,. Den tillkallar faror sägs det, men samma sägs om flickan, flickan med silverhåret som lyser genom mörkret, men svarta ögon som sot, hon som aldrig ler som aldrig gråter, aldrig skrattar och aldrig förlåter, hon sägs vara tom, men alla undrar var hon kommer ifrån, hon verkar inte ha någon familj, men har ändå alltid varit där, bara funnits, inte i urminnes tider, hon är bara sisådär 15 vintrar, hon lämnade byn för att leta efter sanningen sa hon, det var de enda ord hon nånsin yttrat i hela sitt liv bland dem, men ändå hade hon en röst som klang som ljusaste klocka i ett högt torn, men så ljus och kall som inte ens en snöflinga var. Hon letar sig runt med blicken, söker nåt, hon står i en lång trasig klänning. Vit. Eller ljusblå, ingen vet vilket, men den ses som svart i en främling ögon, och vinröd i en väns, och ljus grå i kärlekens, kärleken som aldrig funnit för henne, men hennes djupa blick stannar upp och blir allt mer uppenbar vad hon ser, en skugga, och någon strimma ljus där inne, ser hon sin egen själ lämna henne? Hon tar ett fast steg fram, men livet sviker henne, hon känner sig kvar i gläntan ändå, den försvinner sakta o allt blir mörkt igen, hon inser inte förrän då att hon såg sin vän försvinna, ta sin egen väg, lämna henne kvar, hon reser sig upp från fallet och hoppar upp på hästen, i galopp rider hon in i skogen, det var en vägvisare som fick henne ta modet att gå sin egen väg, precis som vännen min.
|
|
|
|
