Schwartzen Silver (systerff) Kapitel 4 |
(Okej, nu händer det lite saker!! Förresten vill jag INTE ha kommentarer om att jag mobbar Tom för det är jag jävligt medveten om…)
*EN dålig start, och fyra bra…*
(Georg)
Fick bara känslan av att jag borde ta tag i det här när Simon försvann med ett glatt:
”Auf Wiedersehen, ses imorgon. Bilar står här utanför sju, då Ska ni vara tillbaka!”
Så skulle det hända något, var det upp till mig, tydligen.
”Eh, nån som vill hitta på något speciellt?” sa jag så glatt jag kunde medan jag förbannade mitt ordval. Sju par ögon vändes mot mig, eller sex och ett halvt. Tom kunde verkligen inte släppa den där tjejen med blicken. Ingen av dem såg särskilt glad ut, kanske Gustav, han såg åtminstone inte lika skeptisk eller irriterad ut som de andra.
”Okej… inte. Vi kanske skulle presentera oss för varandra?” Den sittande tjejen, börjar bli irriterande att inte kunna hennes namn, gav mig en dräpande blick som sade något i stil med:
’Vi vet redan vad ni heter, dumhuvud.’ Inte helt säker på det sista, men det kändes så.
”Eheh, vi vet ju redan vad ni heter..” sa en ganska kort, svarthårig tjej nervöst. ”Men jag heter Vanja, spelar bas,” fortsatte hon och log försiktigt mot mig. Sporrad av henne, antar jag i alla fall, rätade en lång, mörkbrunhårig tjej på sig.
”Agnes, sjunger,” sa hon och lekte nervöst med sin läppiercing, som var förvånande lik Toms.
”Mia, trummor,” sa den kortaste tjejen, hon som blivit mest chockad innan. Jag log, nog mest för att min idé fungerat. De tre tjejerna tittade förebrående på tjejen på stolen som suckade uppgivet.
”Ylva, gitarr…” sa hon stelt och blängde på tjejen som tydligen hette Agnes. Jag kunde inte låta bli att reagera på de namnen.
”Ni är inte tyskar, eller?” sa jag, vänd mot båda två. Ylva gav mig en fullständigt iskall blick och tittade sedan bort. Agnes blängde på mig med, nästan, lika kalla ögon.
”Jo, det är vi…” svarade hon kallt. Jag och min stora mun alltså.
(Bill)
Kunde inte låta bli att bli imponerad av Georgs tappra försök, men den tjejen var, och förblev, sur. Tom däremot, som studerat henne ett tag, verkade ha kommit på något. För han flinade sådär segervisst och öppnade munnen.
”Frukost, någon?” sa han glatt och tittade med sina bruna ögon på sur-tjejen, Ylva. Det verkade faktiskt fungera för hon tittade upp och såg rakt in i Toms ögon, haha vad glad han blev, och reste sig smidigt, jag kunde se hans blick följa hennes kropp.
”Bra idé,” sa hon långsamt, där fanns en intressant brytning som jag inte reagerat på tidigare. Vem försökte dem lura, den reaktionen, de namnen och den brytningen. Klart dem inte var tyskar. I alla fall, tjejen, Ylva var inte den enda som reagerat på ordet frukost. Jag kan faktiskt inte hjälpa att min mage styr mig. Tom såg på mig och flinade.
”Frukost var det?” sa han glatt och såg sig om. Alla nickade och vi började gå mot utgången.
/En halvtimme senare/
(Ylva)
Okej, okej! Men jag ville faktiskt inte gå runt och vara sur hela dagen. Så när ’herr irriterande’ (även kallad Tom Kaulitz) föreslog frukost tackade jag ja, direkt. Jag insåg mitt misstag direkt, att titta rakt in i hans ögon när jag svarade, nu trodde han tydligen att jag börjat flirta tillbaka. Men jag gör alltid så, tror faktiskt inte att jag flirtat medvetet, på riktigt, nån gång i mitt artonåriga liv. Nu satt vi i alla fall här, åtta personer, alla mer eller mindre kända, och åt frukost på en restaurang. Hade aldrig varit i Nürnberg förut, men måste säga att det faktiskt var ganska fint där (och jag är KRÄSEN när det kommer till sånt). Restaurangen, eller caféet kanske jag borde kalla det, var mysigt och hade god mat. Eller god Frukost åtminstone, själva maten visste jag ju inte så mycket om. Det är faktiskt förvånande lätt att ignorera en flirtande kille som sitter bredvid en, då har jag visserligen fått träning i många år, men ändå! (Trodde aldrig att jag skulle göra det här, men tack Jeppe…) Tom hade ju, naturligtvis, satt sig ner bredvid mig och var inte sen med att börja flirta. Jag har aldrig varit bra på att se om folk flörtar med mig eller inte, men här var det så uppenbart! När han för femte gången stötte till min hand med sin och LÄT DEN LIGGA PÅ MIN blängde jag irriterat/iskallt på honom och drog bort handen snabbt.
(Tom)
Jag gjorde det! Fick henne att reagera på mig (positivt alltså). Och sen förstörde jag det igen, jag som brukar kallas ’flirtkungen’ (åtminstone av mig själv). Borde jag inte ha insett att det var FEL tillfälle att flirta så uppenbart? Svar: Jo, det borde jag. Och Bills flinande sade mig att han tyckte samma sak. Jag blängde irriterat på honom och tog en tugga av min våffla. Hans blick var fäst vid mig ett tag, och jag visste att han tyckte att det här var jätteroligt. Jag tittade upp på honom och skulle precis säga något dräpande, jag vet inte vad. Sådant brukar min mun komma på av sig själv. Men han hade börjat prata med en av de andra tjejerna, Agnes tror jag att hon hette. När jag såg mig runt bordet insåg jag att jag och Ylva var de enda som inte pratade. Hon verkade dock vara med i diskussionen mellan Gustav, Georg och de två sista tjejerna, Mia och Vanja. Den något utmobbade personen Tom, även kallad mig själv, tog en tugga till av våfflan och var tyst. Tror inte att jag har varit så tyst sedan jag tappade rösten för en månad sedan. Gud vad roligt Bill skulle ha åt det här senare. Jag kunde nästan urskilja ett flin i hans ansikte, men det visste jag var bara paranoia.
(Agnes)
Det var faktiskt ganska svårt att förstå, jag satt på ett café i Nürnberg och åt frukost med TOKIO HOTEL. På min högra sida satt Bill och pratade med mig, MIG! Inte Ylva som jag hade trott, ursäkta mig för att hon är äldre och brukar locka till sig killar. En snabb blick på henne sa mig att hon faktiskt hade gjort det, men hon såg inte direkt glad ut över Toms flirtförsök. Sedan vände jag mig tillbaka mot Bill, inte särskilt intresserad av vad som hände mellan de två, åtminstone inte för tillfället.
”Är det du som skriver låtarna också?” frågade han leende och drog mig tillbaka till verkligen. Jag log och skakade på huvudet.
”Nein, det är Ylva…” sa jag med en blick åt hennes håll,” sa jag med en nick åt hennes håll. Hon hade börjat ignorera Tom och deltog istället i de andras diskussion. Det är en sak som är förbluffande med henne, nämn en sak som INTE är förbluffande med henne tack. Hur hon kan delta i ett samtal utan att säga något. Bill nickade sakta.
”Okej…” sa han och log stort, hans tindrande ögon fick mig att smälta och jag hoppades att han inte lagt märkte till det.
(Bill)
Mein gott, jag smälte av hennes leende och de vackra grå-blå ögonen. De där stora läpparna som jag bara ville kyssa och det finurliga uttryck hon fick när hon lekte med sin läppiercing, precis som Tom. I ett desperat försök att inte bli galen av att bara titta på henne frågade jag henne om hon skrev låtarna också. Vadå också? Hur dum får man bli? Vilken fråga, hon verkade inte ta illa upp i alla fall. Däremot hade jag svårt att se den hårda Ylva skriva alla deras mer känslosamma låtar. Okej, jag erkänner, jag lyssnar på dem. Jag tycker dem är bra, so what? Och vad visste jag om hur Ylva var, förresten? Så tidigt på morgonen, och så det bemötandet (Det var ordet jag letade efter innan, *flin*). Hon såg åtminstone gladare ut nu och jag vände mig mot Agnes igen. Hennes glada ögon mötte mina och jag kunde känna hur jag svajade till. Jag svalde och log mot henne.
”Så, eh, har ni turnerat nåt innan?” Jag kunde ha smällt till mig själv, var nära att göra det också. Vad FAN var det för fråga? Lyckligtvis blev jag räddad av Gustav.
”Om alla är klara kanske vi kunde gå någonstans?” frågade han glatt. Alla nickade och reste sig.
(Gustav)
Okej, där var jag snäll mot Bill. Det måste finnas någon, som kan rädda honom, i närheten när han ska prata med tjejer. Annars händer sånt där, det var visserligen frestande att låta det vara och se vad som hade hänt. Men eftersom jag är en snäll människa (och inte Tom) så… Lilla Billieboy, säger jag bara. Lär dig prata med tjejer! Jag tror att till och med Jag är bättre på det än honom, och Han ska föreställa den mest känslosamme i bandet. Det är mycket möjligt att han inte ens förstod att jag gjorde honom en tjänst som räddade honom. Men nu kom Tom in i bilden igen, han hade varit förvånande tyst under hela frukosten, nästan så att man börjar undra om han tappat rösten igen.
”Finns det inte ett tivoli här i närheten?” frågade han glatt, och jag kunde inte undgå att lägga märke till det flin han gav Bill. Georg nickade.
”Jo, det gör det. Vi borde kunna gå dit,” sade han och pekade på toppen av en skyhög bergodalbana. Tom, Agnes och Mia blev överentusiastiska, till skillnad från oss andra. Jag, Georg och Vanja såg nog helt nollställda ut, Bill och Ylva däremot. De verkade helt vettskrämda. Bill gav Georg och Tom en mördande blick medan Ylva stod och, tror jag, försökte lugna sig själv.
(Ylva)
Nein, dålig idé! Ett tivoli med den bergodalbanan kunde inte båda gott. Jag var för uppstressad själv för att märka att jag inte var själv om att ha reagerat såhär.
”Aldrig. I. Livet,” hörde jag en sammanbiten röst bakom mig, Bill. Han såg, om möjligt, ännu räddare ut än vad jag måste ha gjort.
”Är du rädd lilla Billie?” flinade Tom, Bill såg ut som om han skulle kunnat mörda honom.
”Agnes…” väste jag, hon reagerade och kom närmre. ”Jag åker INTE i det där,” sa jag lågt, med blicken fastspänd i henne.
”Mes…” sa hon och himlade med ögonen. Jag fnös åt henne.
”Men Ursäkta mig för att jag inte vill bryta nacken eller nåt när den kraschar!” sa jag, något, eheh, överdramatiskt. När sex par ögon vändes mot mig insåg jag att jag nog pratat liite för högt.
”Du gillar inte heller bergodalbanor?” frågade Bill fundersamt, jag skakade på huvudet.
”Nej…” sa jag och såg vart detta höll på att ta vägen, han log.
”Bra, då kan du och jag stanna på marken och överleva,” sa han glatt. Jag rynkade pannan försiktigt.
”Visst, hade jag tänkt göra ändå så…” jag tittade honom rakt in i ögonen innan jag insåg att det var ett misstag jag kanske inte borde göra om. Mina ögon har en förmåga att bita sig fast i andras ögon, Inte positivt. Bill nickade glatt och vi började gå mot tivolit, alla hade ’parat ihop sig’ och gick tillsammans.
Bill och Agnes (seriöst, dom såg Redan förälskade ut…)
Georg och Mia (ganska, eh, intressant kombination)
Gustav och Vanja (allvar, till och med Vanja var längre än honom)
Och, tja du har väl redan fattat att det bara var jag och Tom kvar. Men jag kan LOVA dig att jag inte pratade med honom. Jag tror att han led mer av det än vad jag gjorde, jag hade fortfarande inte blivit helt av med morgonhumöret och tyckte bara det var skönt att få gå ifred. Han, däremot, såg ganska dyster ut, och det vore lögn att säga att jag tyckte synd om honom. Det var säkert inget, större, fel på Tom, men vi hade fått en dålig start och jag var på dåligt humör så…
Det var kortare än jag först trott till tivolit och jag kände klumpen i magen växa. När vi kom fram visade det sig att jag hade trott rätt om en sak åtminstone. I princip ALLA karusellerna var halvt livsfarliga, och så var det småbarnskarusellerna. Bill såg ungefär lika skrämd ut som jag borde göra och kom fram till mig.
”Vi, eh, låter dem dö ifred, eller hur?” sa han lågt. Jag visste inte om det var för att han inte ville bli mobbad av Tom eller för att rösten var svag av rädsla. Jag nickade långsamt, smått vettskrämd av de gigantiska stålkonstruktionerna framför sig, som såg ut som om de skulle kollapsa när som helst.
/På varsitt hotellrum, kl. 19.45. Ska snart ner och äta middag/
(Tom)
Uppenbart hade Bill fått en, något, bättre start bland tjejerna än vad jag gjort. För första (OCH SISTA) gången i våra liv. Men jag antar att Georg hade rätt när han påpekade att jag inte ens försökt prata med de andra tjejerna. Så otroligt långsint jag var egentligen, till och med på tivolit hade jag surat, tyckte Georg och Gustav i alla fall. Bill däremot, hade gått omkring på stan med Ylva (som nyss grovdissat mig) och SHOPPAT! Den killen har seriöst inget annat i huvudet. Jag antar att han skulle säga samma sak om mig och tjejer, men det är faktiskt inte sant! (ehm, *host*, inte sant alls…) I alla fall, nu står han och väljer vilken av sina TRE nya tröjor han ska ha på sig, och jag lovar att det inte är för Ylvas skull. Okej, det där lät lite elakt, men det var inte så jag menade. Jag kan se på min brorsa om man han är kär (inte ofta…), och jag kan lova att han bara ser henne som en kompis. Hennes syrra däremot, jag höll på att få en skrattattack vid frukosten (om jag inte varit på så dåligt humör) när jag såg dem, se ut sådär efter typ två timmar. Undrar vad som kommer att hända där…
(vet, den blev skitlång. MEN KOMMENTERA!!!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | svartiris - 22 dec 07 - 22:31 | | Tack för den... du vet att JAG ÄR YLVA!!!!! xD | M-424 - 22 dec 07 - 14:26- Betyg:  | | Bill och Ylva däremot. De verkade helt vettskrämda. Haha guud vad jag garvaa haha:D vill ha meer ! <33 | | HannahKarlsson - 22 dec 07 - 12:18- Betyg: | | Goodie Gooddiie :) | | svartiris - 22 dec 07 - 00:22 | Hehe danke schön-schön :D
Finns en femma nu :P | | Mangasagan - 22 dec 07 - 00:05- Betyg: | Skitlång och skitbra:D Vill ha meeeeeer!!
Gillar ditt sätt att skriva:D<3<3 |
|
|
|
