[TH-FF] Never Forget - Kapitel 1 |
Kapitel 1 – Bill
”Kom igen, Bill – tio minuter kvar!” hojtar Tom och bultar menande på dörren. ”Jaja, jag kommer” suckar jag, utan att släppa blicken från spegelbilden framför mig. Jag målar hastigt på ett extra lager svart ögonskugga, fluffar till håret en sista gång, och låser sedan upp dörren. Jag kommer ut till de andra precis lagom för att se Saki dyka upp i dörröppningen. ”Då var det dags, grabbar!”, han vinkar åt oss att följa med, och stegar sedan iväg genom korridoren med långa, målmedvetna kliv. Först Tom, sedan Georg, sedan jag, och sist Gustav, följer vi efter honom i en lång rad.
”Lycka till nu då” Saki flinar och gör tummen upp mot oss, innan han drar igen dörren efter sig, och lämnar oss ensamma. Vi befinner oss i det lilla rummet alldeles bakom scenen, där vi ska vänta tills det är dags att komma upp på scen. Jag sätter mig på en gammal högtalare som står i ett hörn och ser bortglömd ut. Tom och Georg slänger sig båda i en av de två beigea sofforna (självklart är de tvungna att välja samma soffa, trots att det finns så de kan få varsin), och Gustav blir villrådigt stående mitt på golvet med ett något vilset ansiktsuttryck.
”Åh, kolla – godis!” tjoar Tom lyckligt, och sliter åt sig en näve ur skålen som står på ett runt litet bord som är placerat vid Toms sida av soffan. ”Ey, ge hit!” Georg sträcker befallande fram handen, och Tom langar flinande över skålen till honom. Jag och Gustav kastar menande blickar först på dem, och sedan på varandra, och jag kan inte låta bli att le.
”Du-dunk, du-dunk”. Alla fyra rycker vi till, som av en gemensam elektrisk stöt, då de inspelade hjärtslagen börjar ljuda. Plötsligt släcks alla lampor, och ett upphetsat sorl stiger ute i konsertsalen. ”Bäst du gör dig beredd, Gusti” kraxar jag nervöst. Han nickar och går och hämtar sina trumpinnar från ett bord, trummar lite prövande med dem mot låren. Hjärtslagen tystnar - allting tystnar, i spänd förväntan. Gustav höjer ena handen mot oss, innan han rusar ut på scenen. ”Ett, två, tre!” räknar Tom och Georg i kör, sedan springer även de ut, med gitarr och bas i högsta hugg. Jag hör hur ljudnivån genast stiger avsevärt där ute då de första tonerna till ”Übers Ende Der Welt” hörs. Jag sitter kvar där jag sitter, räknar tyst för mig själv medan jag nervöst pillar med händerna i knäet. Sedan höjer jag mikrofonen mot munnen och börjar sjunga:
”Wir sind durch die Stadt gerannt,
ham keinen Ort mehr erkannt,
an dem wir nicht schon einmal waren...”
Skriken ökar ännu mer, och jag ler för mig själv medan jag reser mig upp och går fram så att jag står precis innanför dörren ut mot scenen. När refrängen kommer, släpper jag alla hämningar och bara rusar ut, tar några skuttande ”danssteg” medan jag sjunger. Och jag varken kan eller vill hejda ett lyckligt leende från att sprida sig över hela mitt ansikte, då fansen skriker som galningar och börjar hoppa upp och ner då de får syn på mig. Jag vill inte ta åt mig hela äran, vill absolut inte vara någon ”skrytmåns”, eftersom jag själv hatar när folk skryter. Så därför säger vi att publikens plötsligt stigande entusiasm inte beror enbart på mig, utan på att mitt uppdykande bara fullbordar antalet medlemmar i Tokio Hotel, och att vi allihop äntligen är samlade på scen (redo att skrikas åt).
När låten är slut, stannar jag till mitt på scenen och blickar ut över havet av ansikten, som alla är vända mot oss. ”God eftermiddag, och välkomna hit allihop!” ropar jag i mikrofonen, får ett enstämmigt vrål till svar från publikhavet.
”Mår alla bra?”, jag sätter handen över ögonen för att bättre urskilja enskilda ansikten i massan. Återigen får jag ett ljungande bifallsrop till svar, och återigen kan jag inte låta bli att le brett. ”Här är ’Heilig’!”. Jag sneglar åt sidan på Tom när jag meddelar det, får lust att skratta högt då jag ser hur han står och vinkar ivrigt mot publiken med ett fånigt flin över hala ansiktet. Han ser ut som om han ärligt tror att alla dessa människor har kommit hit bara för hans skull. Så typiskt Tom.
Sedan flyter allting på, låt efter låt passerar, utan några större missöden (förutom att jag snubblade över en sladd, och var otroligt nära att stå på näsan inför allas blickar, men lyckades som tur var räta upp mig i sista ögonblicket. Så förmodligen såg det bara ut som ett av mina vanliga, något udda dansnummer).
Det är alltid så, precis likadant varenda gång vi ska uppträda. Innan vi ska upp på scen är jag så nervös att jag håller på att kissa på mig, och måste ha minst två timmar på mig för att först göra mig i ordning, och sedan försäkra mig själv om att jag verkligen är tillräckligt iordninggjord.
Men så fort jag kommer upp på scen släpper det, och hela jag uppfylls av den där nästan magiska känslan. Vet inte hur jag ska beskriva den, men man känner sig… oslagbar. Det är så fantastiskt att tusentals människor kommer dit för vår skull, för att de älskar oss, älskar det vi gör. Det får en verkligen att känna sig älskad.
Men sedan måste jag såklart erkänna att det finns nackdelar med att vara kändis också. Med alla kameror, intervjuer, vakter, skrikande fans m.m. Vi kan praktiskt taget inte gå någonstans eller göra någonting utan att folk känner igen oss och blir som tokiga. Sådant är jag ärligt talat ganska trött på vid det här laget.
Men uppe på en scen, med ett hav av strålande, hänförda ansikten vända mot sig, med tusentals människor som sjunger med i våra låtar, då ångrar jag inte för en sekund kändisskapet. Den känslan, det ögonblicket, är kort sagt något av DET BÄSTA SOM FINNS.
”Tack ska ni ha!” ropar jag en sista gång, vinkar och skickar iväg en slängkyss mot den jublande publiken, innan vi lämnar scenen och återvänder till det lilla rummet. Saki och två andra vakter iklädda svart overall står innanför den öppna dörren och pratar. ”Det där gick ju fint, grabbar!” utbrister han då vi dyker upp. ”Som alltid” flinar Tom nöjt.
”Som alltid” nickar Saki, men växlar sedan till en något allvarligare min. ”Tyvärr verkar chauffören som ska skjutsa er till hotellet ha fastnat i en bilkö på andra sidan stan, så det kan dröja ett tag innan ni kommer härifrån. Men sätt er bara ner och ta det lugnt en stund, så ska vi lämna er ifred” fortsätter han, och de andra vakterna nickar instämmande.
”Fastnat? I en bilkö? På andra sidan stan? Jaha, ja… så synd” säger Tom och försöker se beklagande ut. Men enligt min mening ser han inte ut att tycka att det är särskilt synd, då han återigen slänger sig i den beigea soffan och nöjt stoppar i sig en näva ur godisskålen, som tydligen har blivit påfylld.
Vakterna bara nickar bekräftande, och går sedan mot dörren. Men innan Saki går ut stannar han till och lägger en stor näve på min axel, ser på mig med en outgrundlig blick i de mörkgrå ögonen. Kanske den innehåller oro? Medlidande? Eller bara en stum fråga?
Sedan lämnar han också rummet, och oss, och jag blir handfallet stående mitt på golvet medan jag försöker begripa vad Saki menat. Men jag kommer inte fram till något bra svar på den frågan. För, jag är ju inte sjuk? Det borde inte finnas någon anledning för honom att vara orolig för min skull, för… det är väl inget fel på mig? Eller…?
”Hörru, Bill, din sparris – kom och sätt dig, vettja!” hojtar Tom, med munnen full av godis. ”Sparris?” jag glor oförstående på honom. ”Ja, sparris. – Lång, smal, trådig och TRÅKIG!” förklarar han glatt, och tydligen ska det föreställa vara otroligt roligt, för han brister ut i världens gapskratt, och är nära att spotta ut godis över hela rummet. Men jag skrattar inte, står bara med min enorma humor och stirrar på min bror, som nu, kiknande av skratt, halvligger fram över bordet och flämtar efter luft medan han muntert betraktar mig.
Georg och Gustav sitter i den andra soffan och flinar som två idioter på fyra ben (med skillnaden att de bara har två, var). Men de verkar snarare tycka att det roliga ligger i Toms uppträdande, och inte i själva ”skämtet”. Jag suckar trött, och går fram och sätter mig på en stel, hård, ful och otroligt tråkig stol som rakryggat står i givakt mot ena väggen.
Tillslut lyckas Tom ändå sluta skratta, men bara för att kunna fylla munnen med godis igen, och det antagligen inte är så lätt att både skratta och äta godis samtidigt. Och tydligen är godiset viktigare.
Jag lutar huvudet bakåt mot stenväggen, sluter ögonen om det skarpa ljuset, medan jag lojt lyssnar till de andras surrande röster. Efter varje konsert brukar vi alltid sitta uppe efteråt och prata, ofta halva nätterna. Men den här gången känner jag ingen som helst lust att vara social överhuvudtaget. Kanske det beror på tröttheten, på den ständigt malande huvudvärken som håller på att göra mig tokig. Jag har haft ont i huvudet i flera decennier nu (d.v.s. några dagar).
Jag är inte sjuk, nej, det är nog bara sömnbrist. Den där förbaskade drömmen förföljer mig, och jag förstår inte ens varför? Och vad jag inte heller förstår är hur jag kan vara så säker på att det är ett minne, och inte bara en helt vanlig dröm?
Men, det är ju klart – en vanlig dröm brukar man inte ha flera nätter i sträck, totalt levande och nästan exakt likadan varenda gång. Det är något skumt med det hela, något som jag definitivt inte gillar.
”Hallå? Jorden anropar Bill – är det någon hemma!?”. Jag blir plötsligt medveten om att Tom står framför mig och viftar fram och tillbaka med ena handen framför min näsa.
”Vah?” jag ser förvirrat från honom, till de andra två som sitter och stirrar på mig med en blandning av oro och irritation.
Tom suckar tungt och himlar med ögongen. ”Bill, är du medveten om att jag har pratat med dig i säkert två minuter nu?” frågar han trött.
”Nej?” mumlar jag, och känner mig som en ovanligt dum och korkad typ.
”Så du har inte hört någonting av vad jag har sagt?”, Tom ser plågad ut, som om han bara inte står ut med tanken på att behöva upprepa allt.
”Nej” upprepar jag förvirrat.
Tom suckar igen, och utväxlar en, för mig totalt obegriplig, blick med Gustav och Georg. ”Jo, vi andra, normalt sociala människor i det här rummet, satt precis och diskuterade snabbmat. Jag tycker att pizza är godast, och…”, ”Hamburgare!” avbryter Georg bestämt Toms förklarande. ”Pizza!” fortsätter Tom, med en sur blick åt Georgs håll. ”Och vi kan inte bestämma om vi ska äta pizza eller hamburgare till middag idag. Så, därför frågar vi dig, Bill – ska vi äta pizza eller hamburgare?”, förklarar Tom, och ger mig en blick som tydligt säger ”Nu är det bäst för dig att du svarar Pizza, annars……!”.
”Uhm… Vad tycker Gustav då?” frågar jag, mest för att slippa ifrån det oerhört svåra val jag står inför. ”Han säger att det inte spelar någon roll. Så nu hänger det på dig, Billie.” svarar Tom (som om inte Gustav kan svara för sig själv? Ibland blir jag nästan arg, för ja, jag vet att Gustav inte är den pratglada typen. Men ofta är det som om folk tar för givet att han inte kan prata överhuvudtaget, så de svarar i hans ställe. Otroligt störande, enligt mig – och vad ska då inte Gustav själv tycka om saken? – Fattar inte hur han står ut!).
”Jamen… Då kan vi väl bara gå till något ställe där det finns både och, så får man välja själv…” mumlar jag tillslut, då jag inte står ut med deras pockande blickar längre. ”Men GRATTIS! Ibland lyckas du faktiskt vara lite smart, lillbrorsan!” utbrister Tom och dunkar mig glatt på axeln, innan han flinande brer ut sig i soffan igen, i väntan på att chauffören ska komma.
Jag suckar, lutar huvudet mot den hårda väggen bakom mig igen. Jag låter säkert otroligt tjatig, bortskämd och missnöjd nu, men jag måste bara säga en till sak som irriterar mig något alldeles förskräckligt mycket. – Folks förmåga att bara bry sig om… oviktiga saker, sådant som egentligen inte spelar någon roll. Som t.ex. precis det som just hände – som om det vore jordens totala undergång om vi råkade få pizza istället för hamburgare (eller tvärtom) till middag. Det finns ju för fan tusentals människor som dör i svält varje dag!
Herreguuuuud, säger jag bara. Men, antagligen är jag inte mycket bättre själv heller. Fast det hindrar inte att jag tycker att det är så otroligt FEL av oss att bete oss så. Ena bortskämda små lata idioter, är vad vi är, *suck*.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Solstorm - 30 jan 08 - 19:10- Betyg:  | tack<3
Ey, kom ihåg att Tom faktiskt inte dör på riktigt, so take it easyy! ^^ | | lillolisen - 30 jan 08 - 14:29- Betyg: | DEN VAR ASBRA MEN JAG TÄNKER HELA TIDEN PÅ ATT TOM SKA DÖ!:(
:) | | Zandy - 8 jan 08 - 20:58- Betyg: | Jättebra!!
Ska absolut läsa alla "avsnitten"! | | julia_love - 5 jan 08 - 11:26- Betyg: | | skit bra!!=D | | eddra - 2 jan 08 - 10:49- Betyg: | | skitbra =D | | Solstorm - 1 jan 08 - 21:49- Betyg: | | ttack, igen^^<3 | Fanny_love_95 - 1 jan 08 - 21:35- Betyg:  | | Bra.. | | EmelieCarlsson - 1 jan 08 - 16:35- Betyg: | | Skitbra! :O | | loversarelonley - 28 dec 07 - 21:00- Betyg: | | åhh jätte bra (: ska genast läsa dom andra delarna (: | | Mp3 - 27 dec 07 - 00:55 | | Jättebra, und jag tyckte att sparris var roligt ^^ x'D :D <3 | | Solstorm - 23 dec 07 - 11:09- Betyg: | | ttack<3 | | FortessOfTears - 22 dec 07 - 17:14- Betyg: | Helt UNDERBART!! :D
Vill ha mera nuu ^^ Och sparris?!
Hahaha, faan vad jag flabbade xD <333 | | M-424 - 22 dec 07 - 14:44- Betyg: | | Sparris? Hahahaha vilkeen humooor :D Vill ha meer ! <33 | | Solstorm - 21 dec 07 - 23:34- Betyg: | eheh, jaa, Bill=sparris, fattar väl vem som helst^^ *äckligt nöjd över min påhittarförmåga* (inte för att JAG tycker han är tråkig, men.. Tomi kan ju tycka det xD)
TACKTACKTACK<33 Kul att du gillar den! Har börjat skriva på kapitel 2.. men har fått hjärnsläpp, så jag skriver klart sen.. imorron, typ xD
tack igen<33 | | Mangasagan - 21 dec 07 - 21:33- Betyg: | Fy vad bäst man kan va då:P Älskar det du skriver, man liksom ser allt framför sig:D
”Hörru, Bill, din sparris – kom och sätt dig, vettja!” hojtar Tom, med munnen full av godis. ”Sparris?” jag glor oförstående på honom. ”Ja, sparris. – Lång, smal, trådig och TRÅKIG!” förklarar han glatt, och tydligen ska det föreställa vara otroligt roligt, för han brister ut i världens gapskratt, och är nära att spotta ut godis över hela rummet.
Shit va jag skrattade xD Sparris? OMG!! HAhahaa xD "Lång, smal, trådig och TRÅKIG!" Hahaha Är Bill trådig?? Hahahahahghahahahahhahahaaagaahhahaha ahahahahahhahaha hahahahahahahahahhaahhahahahah.... Fy va rolig du är xD
Meeeeeer NUUUUU!!! :D ÄLSKA<3<3<3<3<333 |
|
|
|
