På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Nach dir kommt nichts {Kap 1}

Kap 1- Hat unser Ende angefangen, egal wir sind ja noch zusamm'

Jag vaknar morgonen därpå av att Bill smäller i sin dörr, och ett par sekunder senare hör man mamma svära nere i köket. Det är faktiskt ganska ovanligt att dom bråkar. Det är alltid jag som bråkar med mamma och Bill som försöker att lugna ner oss. Eller tvärt om. Men mamma och Bill bråkar aldrig, nästan i alla fall. Jag går upp ur sängen och slänger på mig en vit t-shirt och ett par mjukisbyxor och smyger sedan in på Bills rum.
– Bill, vad var det där om? Frågar jag och sätter mig i hans säng.
– Inget, vi har bara en väldigt irriterande mamma. Säger han irriterat och slänger sig bredvid mig i sängen.
– Vad då?
– Jag får inte tatuera mig mer innan jag fyller arton! Muttrar han surt.
– Men Bill, det är om två månader! Säger jag och skrattar till lite.
– Men jag vill göra det nu!
Jag bara suckar åt hans barnsliga humör och lägger mig ner i sängen.
Sängen luktar Bill. Jag tar ett djupt andetag och andas in lukten av parfym och … Tja, Bill.
Bill vänder huvudet och mitt håll och höjer på ögonbrynet.
– Vad håller du på med?
Jag flinar och sticker ner huvudet i täcket igen.
Han bara suckar uppgivet åt mitt konstiga beteende och ställer sig upp för att kolla sig i spegeln. Han står framför spegeln och vänder och vrider på sig, hur kan man se sig så mycket i spegeln? När jag ska någonstans kollar jag mig snabbt i spegeln om jag råkar gå förbi en, och så är jag nöjd. Och nu ska han inte ens på intervju eller något sånt. Fast det kanske är jobbigare om man sminkar sig och måste fixa håret så mycket. Jag har ju rastaflätor så det är nog inte riktigt samma sak. Efter en stund tröttnar han på att spegla sig och förflyttar sig till skrivbordet istället och börjar klottra lite på ett papper, där han förmodligen har han börjat på någon ny låttext. Jag ställer mig upp och går in på mitt rum och hämtar min gitarr och går sedan in på Bills rum igen och börjar spela på ”Moonson”. Han kollar förvånat upp men börjar endå sjunga med. Det är det som är så speciellt med honom, vi behöver inga ord för att prata. Bara när vi bråkar, annars säger vi allt med ögonen. Eller som nu, genom musiken. Det är nog det sättet vi kommunicerar bäst på. Plötsligt ställer han sig upp och sätter sig bredvid mig och kramar om mig. Jag rycker till av smärtan i magen och slutar tvärt spela.
– Vad är det? Frågar han och slänger en orolig blick mot min mage, där han tidigare hade sina händer.
– Det är inget. Mumlar jag och vänder bort blicken.
– Tror du på fullt allvar att jag är dum? Jag ser ju att du har ont.
Jag svarar inte utan låter istället tankarna flyga iväg till kvällen innan. Slagen var inte det värsta. Nej, det var den sista meningen som klibbade fast i mitt minne. Någon vill döda mig, och jag vet inte ens varför eller vem.
– Tom! Säger Bill en aning irriterat men mest oroligt och avbryter mina tankar.
Utan att jag har märkt något har han dragit upp min tröja och sitter nu och glor på de stora, rödsvarta märken jag har på tre ställen av magen. Jag sväljer och tar ett djupt andetag för att berätta allt.
När jag har berättat färdigt ser jag upp i Bills ögon, Bills vackra mörkbruna ögon som nu bara speglades av rädsla och oro. En tår rinner ner för hans kind och han slänger sig runt halsen om mig.
– Eh, Bill? Det är väl jag som ska gråta nu? Säger jag förvirrat och han snyftar till.
– Men jag är orolig över dig. Tänk om dom menar allvar?! Säger han och kramar om mig ännu hårdare.
Jag svarar inte. Vad ska man svara på det? Tänk om mitt liv faktiskt står på spel, eller tänk om dom står utanför huset och bara väntar på en chans att skjuta mig i skallen? Jag lägger armarna runt Bill och pillar lite i hans hår. För saken är den, att jag inte lider speciellt mycket om jag dör. Det är Bill som får ta den skiten. Det är Bill som kommer att förlora sin bror och tvingas leva med det. Jag känner hur ilskan börjar bubbla i mig och jag biter mig i läppen. För tänk om, jag säger inte att det kommer att hända, men TÄNK OM. Tänk om dom får för sig att skada Bill? Ilskan byts snabbt ut till oro och jag kramar om Bill hårdare. Jag ska aldrig låta något skada honom. Isåfall vore det det sista dom gjorde.

Kommentarer? (A) Minst fem innan jag fortsätter :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

SiberianHusky96 - 17 jan 08 - 07:59- Betyg: