12: Me and my uncle |
Julafton borde vara en av de bästa dagarna på året. Man borde vara glad, och det borde kännas som om det inte existerade några som helst problem.
Men det gör det ju.
Och när problemet i fråga är en person som sitter i soffan mitt emot, vet man inte riktigt hur man ska reagera.
Johannes är ovanligt snygg. Stylat håret lite extra med vax och köpt en ny blå skjorta. Skämten kommer ett efter ett och när alla skrattar, gör han en min som det känns som att jag skulle döda för. Ena mungipan lite högre än den andra, hans speciella leende. Ögonen lyser och han ser yngre ut. Lena sitter bredvid honom, medan handen stryker över hans lår och knä. Jag måste erkänna att även hon är väldigt fin. Håret lockat, och så lite mer smink än vanligt. Men hon ser trött ut, och jag inbillar mig att magen har växt mycket mer. Men alltså… det kan den väl inte redan ha gjort?
Jag försöker ignorera den där handen i Johannes knä, försöker att inte titta åt deras håll över huvud taget. Johannes beter sig som om inget hänt, utan frågar sådana frågor som en morbror borde fråga. Jag svarar kort, ler stelt och vet inte hur jag ska bete mig. Till slut känns det så instängt att jag måste gå ut några minuter.
- Det är Kalle Anka om en halvtimme! ropar mormor efter mig. Så se till att komma in innan dess!
- Visst, ler jag och stänger dörren efter mig.
Jag tittar ned på mina ben som är bara nedanför klänningskanten och ryser. Det är vackert ute, fast kallt. Träden ser ut att vara av kristall och att det inte är så mycket snö gör inte något. Det krasar lite när jag går längs trottoaren, den frostklädda marken har nog ett lager snö över ändå, inte så tydligt bara.
Jag hör dörren stängas bakom mig, och förstår att det är Johannes innan jag hör hans röst.
- Susanne?
Jag tittar på honom, drar koftan tätare omkring mig och blickar sedan ned i marken. Johannes skyndar upp bredvid mig och utan att säga något mer går han vid min sida. Vi går i som i en labyrint. Jag är inte säker på vilka gator jag svänger in på, utan tar bara den som känns bäst. Jag ångrar snart att jag inte tagit en jacka, då gåshuden knottrar sig på armarna.
- Alltså, du… hur är det?
Jag rycker på axlarna.
- Okej, antar jag.
- Fast du tycker att jag beter mig som en idiot, eller hur?
Han säger det mer som ett konstaterande än en fråga.
- Ja, svarar jag ärligt.
- Susanne, säger Johannes och tar tag i min arm.
Han stannar mig och vänder mig mot sig. Jag gör inget motstånd, låter mig bara föras lite närmare i hans famn.
- Jag vet inte hur jag ska säga… Jag vet inte ens vad jag vill, viskar han.
- Stanna hos Lena, säger jag, nästan lite fuktig i ögonen.
- Om jag inte vill det då?
- Då kommer du ånga dig.
- Tror du?
- Jag vet inte, säger jag.
Jag gillar inte att titta in i hans uttrycksfulla ögon, så frågande, så… förvirrande. För några sekunder känns han som ett barn, ett barn som behöver tas hand om.
- Om jag säger att jag vill ha dig, och inte vet vad jag känner för Lena…
- Ja?
- Vill du ha mig då också?
Rollerna är ombytta. Felaktiga. Tidigare har jag varit den som tagit initiativen, den som vågat. Nu kommer Johannes fram, och det känns som om han lägger sitt öde i mina händer. Nu är jag filosofisk, jag vet, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
- Jag… jag vet inte, säger jag tveksamt, fast jag egentligen vet.
Greppet om mina bara axlar hårdnar och ögonen blir hårdare.
- Det är ju inte bara jag som är en idiot då, eller hur? Du är också så gott som vuxen, så det är fan inte på mig du ska skylla allt.
Hans plötsligt så hårda röst får mig att vilja bryta ihop. Jag blundar några sekunder, och tänker att kanske är han inte där när jag öppnar ögonen igen. Men det är han, och jag vet inte om det är bra eller inte.
- Vad vill du att jag ska göra? frågar jag sårat. Kan jag ens göra något?
Johannes suckar uppgivet, släpper mig och stryker handen genom håret, som han alltid gör när han är fundersam eller osäker.
- Herregud, viskar han lite mildare. Jag har alltid varit emot otrogna typer och nu är jag en själv… med min systers dotter till och med! Fy fan i helvete!
Ändå ler han lite.
- Du får väl bestämma dig till nyår, säger han.
- Bestämma vad?
- Om du vill ha mig eller inte.
De fåniga orden som kommer ur hans mun, låter inte ens fåniga, utan allvarliga och känsliga. Han böjer sig lätt ned och kysser mig lätt på munnen. Jag kan inte låta bli att ta ett fastare tag om hans nacke och kyssa tillbaka.
- Kom, viskar Johannes och tar min hand. Du får bestämma om det är kärlek eller inte, men vänta tills nyår.
Kort del kanske, men ville få ut en eftersom jag varit lite seg på att skriva :) Kommentera gärna! Helst kritiskt och konstruktivt, och givetvis ärligt ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 20:26- Betyg:  | | uschm bara en del kvr nu ju. =) | | eken102 - 3 jan 08 - 18:31- Betyg: | | meeeeer!!!^^ | | woops - 1 jan 08 - 00:24 | | Tack alla som kommenterat, hade ni inte gjort det hade jag nog slutat med den här novellen för länge sen. Har lite skrivkramp på just den här, jättejobbigt. Men ska försöka få till ett slut ändå, bara förlåt mig för att delar kanske inte kommer lika ofta... | | -Cute - 21 dec 07 - 12:06- Betyg: | superbra :D
älskar den här :P
mer mer | | Moozan - 21 dec 07 - 06:17- Betyg: | | Skiit Bra :D ^^ | Selleberg - 20 dec 07 - 22:05- Betyg:  | | Underbart:) |
|
|
|
