Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Solförmörkning (ta min hand och ta mig härifrån)

Kommer du ihåg hur allt förändrades, hur vi gick sönder och blev två personer igen?
För det gör inte jag.
Jag kommer inte ihåg när du slutade kolla på mig på det där sättet,
Jag vet bara hur det kändes när vi satt på den där trasiga, gamla balkongen, som varit sönder så länge jag minns, och räknade stjärnor, samtidigt som dina läppar snuddade vid min hals, lämnade fjäderlätta avtryck.
Och älskling, de där avtrycken går inte bort så enkelt.

Kanske blev vi helt enkelt fångade i den där grå vardagen?
Även om vi gömde oss bakom våra luggar, håll händer samtidigt som vi föll och lovade varandra att aldrig bli som dem.
Var det kanske precis det
vi blev?

Fast om du vill, kan vi ju alltid förneka det.


Och jag tror att den där känslan som sitter och skriker inom mig kallas frustration.
För jag sitter på första parkett och ser hur du bit för bit, dag för dag, faller lite mer.
Och den här gången faller du ifrån mig.
Men vet du vad som gör mest ont?
Du kommer inte låta mig vara där och ta emot dig. Fast, har jag någonsin lyckats med att ta emot dig? Det är snarare du som lagat mig gång på gång på gång.
Och jag, jag lutade mig mot dig, pressade girigt mina läppar mot dig,
Utan att förstå,
Att jag tog sönder dig.

Egentligen, var det bara simpel mattematik.
Egentligen, hade något räknat ut det här långt före oss.
Multiplicera ett negativ tal med ett positivt,
(min kropp x dina händer)
Och svaret,
Blir ett större negativt tal än du började med.

Och jag vet inte varför din blick blir så tom när min hand stryker längs din rygg, men den gör ont, bränner bort min hand.
Och hur mycket vatten jag än sköljer den i, kommer rester av dig alltid sitta kvar.
Inuti,
Utanpå.

Ssssssh, älskling säg inget.
Inget vi säger spelar ändå någon roll längre. Orden bara fastnar i halsen, raspar upp våra munnar.
Titta, blod.

Och vår tystnad säger ändå så mycket mer.

Kan vi inte bara gömma oss för verkligheten,
Innan allting tar slut?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
sandruskapuska - 30 maj 08 - 04:46- Betyg:
3<3<3
hannasteberg - 20 dec 07 - 21:44- Betyg:
mkt bra skrivet.
Mp3 - 20 dec 07 - 16:27
Jättebra :) <3

Skriven av
sockervaddsmoln
20 dec 07 - 10:45
(Har blivit läst 74 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord