Nu eller aldrig |
Epilog i min berättelse Blixtrande minnen 3 - Nu eller aldrig
I alla filmer talar alla alltid om att man kan förändras…
Vad du än gjort fel kan du förändra dig, du kan få en andra chans… Men existerar andra chansen ?? Och är det sant med att man kan förändras ??
Man föds, man lever, man dör, förkortar man det, sedan kan man beskriva första sekunden i timtals läsning…
När jag föddes öppnade jag ögonen och såg mina föräldrar… så brukar man säga… Mina blå baby ögon … himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små… så går låten med Teddan, men kan ett barn vara oskyldigt…?
Jag menar… tror du på ödet?
Ja, det gör du nog, mer eller mindre, tänk om man upplever hela sitt liv sekunden man öppnar ögonen, man vet exakt allt som skall hända, sedan när man föds rinner det av en. Så fort luften rör ens läppar silas det av som en tår…
Om en brottsling föds kanske i denna sekunden… Hur kan han vara oskyldig då om det finns så hemska saker han kommer göra, hjärnan och hjärtat förändras ju inte, och det är det som senare kommer leda till besluten att mörda, stjäla, hata och det mest fruktade av alla… älska…
Men det är ju klart, en person kan förändras… men varför säger alla till det bättre om vi var oskyldiga sötnosar som barn och sedan växer upp till en brottsling?
Jag visste inte vad som skulle hända mig när det första jag såg var (efter min mamma då) ett stort mumintroll som trycktes upp i ansiktet på mig. Det var en blandning av muminmamman och Snorkfröken, för den hade Snorkfrökens gyllene hår och muminmammans förklädde, men annars såg den faktiskt ut som mumintrollet han själv…
Inte visste jag när jag låg där och såg på mumintrollet (som var större än mig) och på alla andra gigantiska varelser, att jag skulle sluta såhär vid fjorton jordsnurr, snart femton. Att bli en förlorad stjäl… Inte heller visste jag att jag skulle bli förälskad så hjärtat gjorde ont i ett år, och skulle kanske fortsätta… eller att sorgen skulle fyllas med en ny längtan? Eller visste jag det? Om jag hade vetat det hade jag antagligen hållit mig fast i navelsträngen och gömt mig för alla skrämmande människor där ute som genom kärlek fått mig till liv… Hur kan dom göra något sådant? Jag menar, att jag sedan fick stå ut med denna smärta har inte direkt hjälpt… Istället har jag börjat tänka mer… Vilket ger mig en rättighet till allt det här, men nu gör jag dig nog snurrig… Jag skall ta allt från början…
När jag växte upp så levde jag rätt okej, fast, just då var jag lite ensam i staden, kände mig nog lite utanför. När vi flyttade till radhusområdet blev allt lite bättre, kanske för att jag kom närmare till naturen och djuren, så jag kunde fortsätta att teckna, tänka, fantisera och sjunga som innan. Att få leva. När jag började i prickarna (förskolan) upptäckte dom mina sinnen för att skapa en bild inom mig, att teckna, sjunga, fantisera, det var allt ett otroligt byggjobb inuti mitt lilla blonda huvud (inte ett blondinskämt till tack). Därför var det nästan självklart att jag tog efter min skrivkunskap. Där i kunde jag beskriva mina vildaste fantasier i ord och bilda otroliga äventyr och fördjupningar som betydde mer än livet för mig.
Jag borde tacka mina föräldrar för det måste ha varit dom som lärde mig att älska böcker. Redan sedan vaggan läste dom böcker för mig och sig själva, som fick min fantasi att blomstra och jag lyckades föreställa mig saker. Det fanns vissa saker som jag aldrig glömmer, och en av dem var när jag frågade pappa efter en godnattsaga, vad jag skulle tänka på om jag inte kunde somna. Han sade alltid, Liseberg eller julafton, och det fick mig att sova gott. Och även om jag skulle kunna förmana mig det själv så ville jag att just pappa skulle säga det.
Även om jag var duktig i skolan så var jag lite retad, antagligen för att jag var mig själv. Men då visste jag inte vad som håller på att hända med mig. Att jag skulle ha två delar som ville olika saker… Jag vet att man brukar säga vågade vara mig själv, men det säger jag inte. Det var så lite jag vågade att det knappt tåls att förklara.
När jag var nio år så läste jag första Harry Potter boken (för ni få där ute som inte har läst den handlar det om en pojke vars föräldrar blir dödade vid hans första år på jorden. Han blir flyttad till hans mosters familj där han hatas och får bo i ett skrymsle under en trappa, men sedan kommer ett brev som berättar för honom att han är trollkarl och han skall börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom… läs den !!). Och även om jag redan hade hunnit till det tredje boken när jag var elva så önskade jag att jag skulle få en uggla med inskriften på ett tjockt pergament med giftgrönt bläck…
Men, brevet kom aldrig. Sedan dess har jag levt lite innanför mig själv. När jag och mina tre kompisar, Lilli, Sia och Ellen.S ( Sia hade precis kommit i femman ) bestämde oss för att tillbringa år sex på en ny skola var jag så orolig. Men när jag väl kom dit, och Ellen och Lilli vände sig till varandra när vi skulle jobba i par så mötte jag den vackraste jag någonsin skådat, fast det visste jag inte just då… Men hans leende lugnade ner mig och djupet i dom mörkbruna valpögonen fick mig att fokusera.
Vi talade knappt med varandra den dagen, men en kille som han hamnat med hade väldigt stora kanintänder, (senare mer känd som Magne) var han väldigt trevlig och varnade mig för.
- Akta dig för den farliga kaninen !! Jag vet att det låter som det löjligaste, men det fick mig på något konstigt sätt att känna mig trygg. Därför kanske det inte var så konstigt att jag blev förälskad i honom när han berömde mig över något när jag var osäker. Men Angelina bekräftade mina åsikter, en söt tjej som fick mig att inse att jag älskade Olle.
När jag fick så många andra nära vänner som inte brydde sig om mitt utseende utan vem jag var så blev jag så rörd, dom fick mig att inse att …:
- Utan utbildning kanske du inte kommer någonstans i livet, men utan vänner har du inte ens ett liv! Kanske var det också därför som mitt öde sköts upp soppas länge. Men efter alla dom dagar jag föralltid skulle minnas så bröt DOM det…
Min mamma och pappa … Jag kom tillbaka med mina gamla klasskamrater, och efter det föll allt ihop. Jag var tvungen att lämna Olle för gott, jag tappade kontakten med nästan alla mina vänner, jag blev ovän med Angelina, en av mina andra absoluta bästisar, Ellen.L fick en annan som hon såg upp till, vi som haft det bäst, jag hamnade med totala självfreak, Teatern som jag gick i ställdes in i ett halvår och vi förlorade vår lärare… Dom ända jag hade kvar var släkten, katten och Lilli, som först bestämt sig att byta skola… Jag var den enda som stått emot och nu var mitt liv förstört så det gjorde sjuhelsike ont. Det allra värsta var…
Hur mycket jag än försökte glömma Olle gick det inte, saken var nog den… jag kunde inte, och ville helt enkelt inte… livet suger, huh? Och nu skulle min allra bästa dag återupprepas med en ny skola. Vi skulle göra exakt samma sak och hur mycket jag än visste att jag skulle gråta, skaka av gråt faktiskt, så var jag tvungen att försöka. Antingen var jag redo eller inte, om jag inte var det, skulle jag chansa, det var dags att återvända till Sunne!
Förresten, livet. Mitt liv har förändrats föralltid när sorgen grep tag i mig. Jag har aldrig märkt det vilda i mig, det har bara visat sig några få gånger, men det hjälpte mig. Tänk efter en gång…
Det verkar alltid kretsa runt män… Tänk på ordet människor… dela upp det och fundera på hur länge det ordet har funnits… i tusentals år? Sedan vikingatiden, sten, brons åldern?
Vem vet, men män i skor + ett n, då ?? Den som kom på namnet kunde nog bara inte stava så bra, men jag visste inte att gympadojor fanns på stenåldern. Chockerande va? Tänk på en varg då, varulv. Det betyder också man och varg, men man, står för människa, och vem vill kallas det? Jag föredrar att gå under namnet Månstjärna, inte något annat. Att min längtan att få löpa fritt i skogen blir starkare för var dag jag är utan honom hjälper inte. Jag känner att förvandlingen är på väg. Jag har vetat det hela tiden utan att tänka på det. Mitt öde har äntligen hunnit i kapp mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Inte heller om jag hade blivit galen eller klokare än någonsin. Allt jag visste var att tårarna rann av lycka blandat med sorg nerför kinderna, alla smärtor vill jag vråla ut, men det har väntat. Snart är det dags, det känns i hela kroppen. Blodet kokar i mig. Snart är det dags att börja LEVA…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 8 feb 07 - 02:04- Betyg:  | | jättebraa!! | | Erika_bruden - 5 feb 06 - 22:27- Betyg: | | den va rbra gör fler noveller snälla den berör enda in i själen.. |
|
|
|
