På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[FF]En ny verklighet, del 10

Nina
Nina skrev upp Georgs nummer på en lapp och la den i sin plånbok. Hon såg på sin mobil och undrade om hon hade tagit rätt beslut nu. Skulle den här planen verkligen fungera? Hon ryckte på axlarna och tänkte att det knappast kunde bli värre i alla fall. Markus hade förstört det liv hon hade. Hans händer hade smekt bort allt det som varit fint hos henne. Han hade ersatt det med äckel, tvivel, panik, ångest och självförakt. Nina skulle aldrig kunna se varken honom eller de andra i gänget i ögonen. Det var ju sant som han hade sagt: Vem skulle tro en horas ord? Han hade gjort henne till en slampa som ingen kunde tro på. Som tur var hade han inte tagit hennes oskuld i alla fall. Den hade hon hunnit ge till Kalle, en kille som hon varit tillsammans med ett tag. Markus hade bara tagit hennes liv och inget mera.
Nina gick till garderoben och letade fram en väska. Sedan slängde hon ner en massa kläder och saker i den. Med en sista blick konstaterade hon att hon hade allt hon behövde. Med jackan på, väskan i ena handen och plånboken i fickan gick hon sedan ut i natten och tänkte aldrig mer komma tillbaka igen.
Gatorna var inte så befolkade vid den här tiden på dygnet och det kände skönt. Hon ville inte behöva möta mer folk än nödvändigt. Ingen skulle ju veta vart Nina tog vägen, utan hon skulle bara försvinna in i natten. Hennes tur varade ända tills hon nådde centrum och ett av de populärare uteställena. Redan på håll kände hon igen gruppen som stod där utanför. Med tvekande steg gick hon vidare. Ninas mage knöt sig när hon såg att Klara stod med Markus armar omkring sig.
– Men hej Nina! skrek Klara.
Hon svor till inombords. Ina hade hoppats på att gänget inte skulle se henne. Rädslan att de skulle hindra henne från att lämna den värld hon kände till växte inom henne.
– Hej, sa hon tyst.
– Jag försökte få tag på dig innan, men du varken svarade i telefon eller öppnade dörren, sa Klara och vinglade till.
Hon hade uppenbarligen fått i sig alldeles för mycket alkohol.
– Jag har varit lite upptagen, sa Nina.
– Upptagen med att ligga och stöna under en kåt kille? sa Markus och formade ordet hora med munnen.
Något inom Nina knäppte till och ilskan tog över. Vem var han att stå och säga sådana saker till henne? Hennes före detta vän som var en våldtäktsman och vägrade at erkänna det för sig själv. Utan att tänka på vad hon gjorde spottade Nina Markus i ansiktet. Allt som sedan hände gick så fort att hon knappt hann reagera. Hans knytnäve träffade hennes ansikte och hon föll till marken. De andra killarna i gänget tog snabbt tag i Markus innan han hann med att slå henne fler gånger. Klara försökte hjälpa Nina på benen, men hon skakade av sig sin väns händer. På skakiga ben reste hon sig upp och såg på Markus med ögon som utstrålade mer hat än vad som borde finnas inom en människa.
– Det är synd om dig din lilla fähund. Du är så feg att du slår en tjej. Dessutom har du så liten kuk att du måste sätta på en flicka som är så full att hon inte kan göra motstånd. Jag hatar dig! Nu ska du slippa se mig igen, skrek Nina.
Hade inte de andra killarna hållt i honom hade hon haft Markus över sig igen. Nina tog sin väska och vände ryggen åt sina forna kamrater. Ansiktet värkte på det stället hon fått smällen. Men tillfredsställelsen hon känt när hon såg hans min efter att hon spottat på honom gjorde det värt all smärta.
– Du är bara en liten slampa full av lögner, hörde hon Markus skrika efter henne.
Nej, Markus. Är det någon som är en slampa så är det du tänkte Nina. Med rak rygg gick hon vidare och lämnade allt bakom sig.
Georg
Georg vaknade av att någon drog i en av hans hårtestar. Han såg förvirrat upp och mötte Gustavs blick.
– Har du sovit gott vid bordet i natt, sa Gustav med en änglalik röst.
Han visste att Gustav bara drev med honom, men orkade knappt bry sig.
– Jodå, det är så härligt att vakna med nackspärr, mumlade han.
Varför hade han sovit där? Det sista i Georgs minne var att han hade suttit och funderat på varför Nina hade ringt honom och sagt allt det där. Något måste vara fel i det hela. Sedan måste han ha somnat av utmattning och oro.
– Varför sover du här ute om jag får fråga?
– Jag tänkte att du skulle få något att fråga om så här tidigt på morgonen, svarade han och såg på klockan.
Den var bara sex ju! Han kunde sova minst två timmar till om han ville. Men i sin säng.
– Okej, det lät ju logiskt, flinade Gustav.
– God natt, sa Georg och gick och la sig.
Två timmar senare drog någon åter i en av hans hårtestar.
– Gusti, sluta väcka mig, mumlade Georg fortfarande halvt i drömmarnas värld.
Han hörde ett skratt och vaknade till liv.
– Ledsen att göra dig besviken, men det var lilla jag, sa Bill.
– Är det dags att gå upp nu?
– Ja, din klocka har ringt i evigheter, men du är ju som död! skrattade Bill.
– Man blir nog det om man sover på köksbordet, ropade Gustav utifrån köksdelen.
Georg bara suckade och klev upp ur sängen. Nacken värkte och han ångrade bittert att han inte hade gått och lagt sig när sömnen väl kommit smygande.
Nina
Hon frös så hon skakade och hon ville inte veta hur hennes ansikte såg ut efter Markus slag. Nina hade hela tiden försökt att undvika att se på sig själv i spegeln de gånger hon besökt toaletten på nattåget som tog henne till den nya staden. Hon var mycket nöjd med att ha lämnat allt det gamla bakom sig, men visste inte längre vad hon skulle göra. Stationen hon satt på nu var kall och hon funderade på att ta in på ett hotell. På banken hade hon inte så lite pengar så det skulle hon ha råd med tills hon kom på något bättre. Just nu kände hon sig bara som ensam och vilse.
Nina hade bett om första bästa biljett med ett nattåg långt bort ifrån staden. Kvinnan som satt i biljettluckan hade stirrat konstigt på henne, men i alla fall bokat en biljett till Köln. Det var där hon nu satt och inte visste vart hon skulle bege sig. Staden var helt främmande och människorna i den likaså. Kanske borde hon ringa någon och be dem ta henne hem igen? Men hon ville inte tillbaka till sitt gamla liv, utan istället starta om på nytt igen. Dessutom var det enda numret hon hade kvar Georgs. Dit kunde hon väl inte ringa nu? När hon två timmar senare fortfarande satt kvar på tågstationen och inte visste vad hon skulle göra så svalde Nina sin stolthet och gick till en telefonkiosk och slog in hans nummer. Efter fem signaler svarade han äntligen.
– Ja, det är Georg, hördes hans välbekanta stämma.
– Hej det är Nina! Jag sa ju att jag skulle ringa idag, så jag gjorde det nu.
– Nej men hej! Vad gör du? Hur är det med dig?
– Det är ganska bra. Jag fryser lite bara. Fast jag har gjort något dumt tror jag.
– Vad då? sa Georg.
Nina kunde höra hans oro och var tvungen att le lite för sig själv. Hon hade nog gjort rätt som sparade hans nummer ändå.
– Jag lämnade min mobil hemma och gav mig av. Det gick bara inte att stanna där, så jag gav mig av och nu sitter jag på stationen i Köln och vet inte vad jag ska göra egentligen. Men det känns bra. Som en början på något nytt och stort.
– Men vänta lite nu. Sa du att du var i Köln? Vi ska dit om två dagar. Kan vi inte träffas då?
Nina fick en klump i magen. Skulle hon få träffa Georg så snart igen? Hon ville ju bara ha någon som kunde ge henne råd.
– Jo, om jag är kvar här då, sa hon tyst.
– Snälla stanna där! Ta in på ett hotell tills i övermorgon så kan vi träffas och prata om vad du ska göra sen. Jag blir orolig när du är ensam där. Allt kan ju hända i en stad!
Nina log ett snett leende. Vad kunde egentligen hända som hon inte redan varit med om? Ja, det skulle väl vara att en främmande man överföll henne och använde hennes kropp till några minuters njutning. Men något inombords sa att det inte skulle vara hälften så jobbigt som att ens vän var den som svek och sedan gav en själv skulden.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmelieCarlsson - 18 maj 08 - 20:31- Betyg: