På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älska eller Hata?(Kap 1)

(Bill)

Vi satt vid köksbordet och åt frukost, jag och min tvillingbror Tom, om mindre än en timme skulle vi åka till perrong 9 ¾ och till vårt femte år på hogwarts. Plötsligt skrattade Tom till,
’Jag kom just på ett jättebra bus jag ska prova på Sirius och resten av marodör töntarna. Det här kommer Georg och Gustav gilla.’ Sa han med munnen full av mat. Sirius, det högg till i hjärtat när Tom nämnde hans namn och alla känslor jag tryckt ner under sommaren blossade upp igen.
’Mmhm… ‘ mumlade jag, helt inne i mina tankar.
Till en början hade jag vägrat acceptera mina känslor, jag hade försökt glömma dom, men för varje dag som gått hade de bara blivit starkare. Till slut hade jag erkänt det för mig själv, jag var kär i Sirius. Givetvis var det ingen som visste om mina känslor, inte ens Tom. Jag visste att mina drömmar var omöjliga, Sirius var skolans player, helt hetro och byter flickvän som normala folk byter underkläder.
Helt enkelt var det typ 0,000000011 % chans av 100 000 000 % att han skulle gilla mig, och dessutom är jag kille, så då var det väll snarare 0,000000001 % chans.
’Ska du inte fråga vad mitt jätte braiga bus är?’ frågade Tom förhoppningsfullt. Jag suckade tyst.
’Jaja, vad är ditt jätte braiga bus då?’ Sa jag med spelat intresse, men det märkte inte Tom.
’Haha, och det tror du att jag säger till dig? du skulle säker bara sno min idé.’ Sa han och flinade hemlighetsfullt. Jag himlade med ögonen och suckade igen.
Mamma kom plötsligt in genom dörren,
’Vi åker om 20 minuter, pojkar. Se till att vara färdiga då.’ Sa hon och hällde upp jordgubbs fil i en skål.
’Okej mamma.’ Sa jag och Tom på samma gång, och började skratta när vi märkte det. Mamma kastade en road blick på oss, och sen gick jag upp och borstade tänderna.

45 minuter senare var vi på plats vid hogwarts expressen. Jag hade fortfarande inte vant mig vid att springa genom väggen till perrong 9 ¾, och Tom retade mig för att jag tyckte att det var läskigt.
’Hej då Bill.’ Sa mamma och kramade om mig hårt.
’Hej då Tom.’ Sa hon när hon äntligen släppt mig och kramade Tom, minst lika hårt.
’Mamma, vi måste gå nu annars missar vi tåget.’ Sa jag för att rädda Tom, och för att tåget faktiskt gick om några minuter. Mamma släppte motvilligt Tom och hon var tårögd när hon sa hej då.
’Sköt om er nu. Det kommer att bli tomt hemma utan er.’ Sa hon.
’Jaja, det tror jag säker att det kommer att bli.’ Viskade Tom i mitt öra, ’Hon kommer säkert att fira att vi är borta när hon kommer hem.’ Jag flinade och vi vinkade hej då till mamma, gick sen på tåget för att hitta Georg och Gustav, våra kompisar som vi hade ett band med, och för att hitta en ledig kupé. Jag var så nevös att jag hade ont i magen, men varför jag var nervös hade jag inte en aning om.
’Tjena Gusti och Georgi.’ Sa Tom och vinkade åt Gustav och Georg att komma.
’Tja Tom och Bill.’ Sa de i en mun. Jag var så inne i mina tankar att jag knappt märkte att de kommit.
’Hallå Bill?’ Sa Georg och viftade med handen framför mitt ansikte.
’Öö... va? Åå… Hej Georg och Gustav.’ Mumlade jag.
’Jag går och ser om jag kan hitta en ledig kupé.’ Skyndade jag mig att säga när killarna började diskutera olika snygga tjejer det sett än så länge. Jag hade ingen lust att ljuga ihop en historia om att jag gillade någon tjej, och inte heller kunde jag berätta sanningen, att jag var kär i en kille, jag vet inte vad de hade gjort då, och jag tror inte att jag ville veta heller.

Jag öppnade en kupédörr en bit därifrån och tittade in. Där satt SÅKLART Sirius och Remus och pratade. Så fort de såg mig tystnade de och tittade frågande på mig. Remus tittade oroligt från mig till Sirius.
Varför hände det här just mig? Sirius brydde dig inte om sin väns oroliga blickar utan tittade bara på mig, han log svagt mot mig, med det räckte för att få mig bli knäsvag.
’Ville du något?’ Frågade Remus, ovanligt vänligt för att komma från honom till mig. Jag lyckades slita blicken från Sirius och tittade på Remus.
’Eeh… Nej… J-jag skulle bara… bara kolla om den här kupén var ledig, men ni är ju här så…’ Stammade jag och kände mig som en idiot.
’Du… eeh… Ni får gärna sitta här om ni vill.’ Sa Sirius och mitt hjärta dunkade snabbare av att höra hans röst. Men… Vänta nu, vad var det han just sagt? Fick VI sitta hos DOM? Tanken på att sitta i samma kupé som Sirius både tilltalade mig och skrämde mig på samma gång.
’Eum... Nejdå, det behövs inte, vi hittar en egen.’ Sa jag snabbt och hann precis få en skymt av Sirius besvikna blick innan jag stängde kupédörren och skyndade vidare.
Vid nästa dörr stötte jag på Tom.
’Hejsan lillebror.’ Sa han glatt, ’är det ledigt där?’ Frågade han med en nick mot kupén jag nyss lämnat. ’Nej.’ Sa jag snabbt och skakade på huvudet. Jag hade inte klarat att sitta i samma kupé som Sirius, för jag visste att allt jag hade gjort då hade varit att stirra på honom. Och dessutom var Tom, Georg och Gustav inte precis bästa vänner med marodörerna.
’Nehe, då får vi väll leta vidare då.’ Sa Tom och tänkte just gå vidare då Gustav kom fram till oss, ’Kom, ‘ sa han, ’jag och Georg har hittat en ledig kupé.’ Tom log stort.
’Gött, var är den?’ Sa han och Gustav visade vägen och jag och Tom följde efter.

(Sirius)
Varför var jag så misslyckad? Jag kunde få vilken tjej jag ville och ändå lyckas jag bli kär i en KILLE! Under sommaren hade jag tänkt och faktiskt kommit överens med mina känslor, och, hur mycket jag än hatade det, så var sanningen att jag blivit kär. I Bill Kaulitz. Av alla människor i hela världen så var jag ju just tvungen att bli kär i JUST BILL, vars tvillingbror Tom var så gott som min värsta fiende. Men jag kände att det var något speciellt med Bill. Bara att se honom gjorde mig knäsvag. Jag hade aldrig känt såhär för någon förut.
Remus var den enda som visste om det, och bara tanken på hur James skulle reagera gjorde att jag fick ont i magen. Jag och Remi höll just på att diskutera det när Bill hade tittat in i vår kupé, och jag hade varit livrädd för att han skulle ha hört vårt samtal och hata mig. Men som tur var verkade han inte hört något, och om han hade gjort det så låtsades han i alla fall inte om det.

Allt jag önskade just nu var att få hålla om Bill, känna hans kropp mot min, få säga hur mycket jag älskade honom, känna hans doft, röra vid hans perfekta läppar.
”Drömmar Sirius, det är bara drömmar.” Tänkte jag dystert, för jag visste att det aldrig skulle bli han och jag. Jag suckade ljudligt och lutade huvudet mot fönstret.
’Sirre, det är inte omöjligt, det vet du.’ Sa Remi uppmuntrande.
’Nej du har rätt, det är bara det att chansen är ju SÅ stor med. Typ 0,0000001 % chans av en miljon.’ Sa jag sarkastiskt.
’Det är kanske inte omöjligt Remi, men så gott som.’ Sa jag dystert och hoppade till när kupédörren öppnades. Men till min besvikelse var det bara James som kom in skuttandes.
’Vad är det som är omöjligt?’ Frågade han nyfiket och slog sig ner bredvid mig.
’Inget.’ Svarade jag kort och tittade ut genom fönstret.
’Nehe.’ sa han, ’det var ju trevligt, ingenting är omöjligt. Woow… i så fall vill jag ha godis nu.’
Jag suckade och skakade på huvudet, hur lyckades han bara med att vara så glad hela tiden? James fortsatte babbla på om alla möjliga ointressanta saker och jag försjönk i mina tankar, om Bill förståss.
Hur kunde man bara vara så perfekt som han är? Hans ögon, hans läppar, hans svarta hår, ja, hela han var underbar och perfekt. Och hans röst sen då, hans fantastiska röst. Jag förstod att Tom och de andra två jag inte kunde namnen på ville han honom som sångare i sitt band som de hade på fritiden, Tokio Hotel hade de döpt det till. Jag lyssnade på deras låtar i smyg, bara för att få höra Bills röst.

’Jag är hungrig.’ Gnällde James.
’Så kul för dig då.’ Sa Remi uttråkat.
’Men jag är verkligen jättehungrig.’ Envisades James.
’Ja, vi har hört det nu.’ Suckade Remi irriterat.
’Men jag är ju super duper hungrig.’ Gnällde James igen. ”Men herregud, ger den där människan aldrig upp?” Tänkte jag irriterat.
’Jag…’ började James igen, men jag avbröt honom,
’Men ät då om du nu är så jäkla hungrig.’ Fräste jag och han ryckte till.
’Ah.. Törnrosa har äntligen vaknat till liv igen.’ Sa han glatt.
’Ja, men snart dör jag på riktigt om du inte slutar tjata om att du är hungrig.’ Muttrade jag ännu mer irriterat.
’Någon här har visst vaknat på fel sida.’ Sa James och flinade mot mig.
’Håll tyst Jamie.’
’Stackars lilla Sussie, är du på dåligt humör?’ Sa han med bebisröst och jag kunde inte låta bli att flina lite. James sken upp,
’WOHO, jag fick Sussie att flina, är jag bäst eller är jag bäst?’ Triumferade han.
’Äh, ge dig.’ Suckade jag och slog honom löst på armen och återgick sen till att stirra ut genom fönstret och tänka på Bill. Kanske hade Remi rätt, det var kanske inte omöjligt. Man kunde ju alltid hoppas. Jag flinade till lite vid tanken på att James glada humör nästan ALLTID smittade av sig på mig, vilket var ganska trevligt. Med de tankarna somnade jag och glömde alla problem för tillfället.

(Bill)

Jag satt och stirrade ut genom fönstret resten av vägen, dom andra satt och skojade och pratade om vad dom gjort på sommaren. Dom hade snabbt insett att jag inte ville prata, men jag brydde mig inte så mycket om dem. Mina tankar var någon annan stans, hos Sirius.

När vi äntligen var framme och hoppat av tåget sträckte jag på mig. Bland alla elever som irrade runt i svarta uniformer kunde jag se Marodörerna stå tillsammans och prata, men Sirius verkade inte vara så inne i samtalet. Han stirrade på mig, vilket gjorde mig varm i hela kroppen. Vi tittade för en bråkdels sekund in i varandras ögon innan både han och jag tittade bort. Jag kände att jag blev lite röd om kinderna och hoppades att det inte skulle synas.
- Kom nu rödbeta! sa Tom och tog tag i mina arm och drog med mig mot vagnarna som inte drogs av någonting.
Vi hoppade upp i en ledig vagn och väntade på att den skulle börja rulla iväg. Men det gjorde den inte.
- Um… Får jag sitta med er… Det är, liksom *harkel* fullt i dom andra, sa en röst som gjorde mig alldeles knäsvag.
Jag vände på skallen och tittade vem det var, precis som jag trodde, Sirius. Nu stod han och tittade in i mina ögon. Ingen svarade.
- Um, visst… fick jag fram tillslut när varken Tom, Georg, Gustav svarade.
Sirius log lite och hoppade sedan upp och satte sig på den enda lediga platsen, bredvid mig. Jag blev lite nervös, men lyckades dölja det ganska bra.
Tom satt och tittade surmulet på mig och då och då skickade han iväg mordiska blickar mot Sirius. Förens då kom jag på att varken min bror eller dom andra killarna tyckte om Marodörerna speciellt mycket. När vi äntligen var framme vid slottet hoppade Sirius snabbt av och gav mig en sista blick innan han sa ett snabbt ”Hej då!” och sen sprang iväg till sina kompisar som sa Hej då till några Hufflepuff flickor som dom tydligen suttit med.
Sirius slängde en blick över axeln på mig och jag höjde handen lite försiktigt för att han skulle se att jag sett honom. Det drog lite i mungiporna på honom innan han vände sig om igen mot sina kompisar.
- Kom nu Bill! ropade Gustav och jag rycktes till verkligheten igen.
Han tog tag i min arm och släpade med mig, eller drog med rättare sagt, upp mot slottet. Vi följde strömmen av elever mot stora salen där jag och resten av mina kompisar suttit och ätit flera måltider om dan i nästan fem års tid.
Vi slog oss ner i ungefär mitten av bordet, Marodörerna ungefär tio meter ifrån oss, skit samma, det kvittar. Men i alla fall, efter att alla första års elever fått komma till rätt elevhem, hela tiden satt jag och Sirius och bytte blickar med varandra och när vi var säkra på att ingen av våra kompisar ser gjorde vi grimaser åt varandra och flinade efter åt. Vi släppte inte varandra med blicken förens ett glas plingade och alla vände blickarna mot Dumbledore. Jag lyssnade inte på vad han sa men när han var klar så började alla elever välla ut ur stora salen förutom första års eleverna som irrade runt och letade efter sitt elevhems prefekter. När vi kom till Gryffindor tornet hade Marodörerna slagit sig ner i varsin fåtölj som stod runt den öppna elden. James pratade ivrigt med Peter medans Remus satt och glodde på Sirius, och Sirius… Jag såg inte vad han gjorde för han satt med ryggen hitåt.
Tom, Georg och Gustav gäspade högt.
- Vi går upp och lägger oss, sa dom och utan att höra mitt svar slank dom upp till femteårs elevernas sovsal.
Jag suckade tyst och försökte komma på vad jag skulle hitta på. Dom andra sov säkert redan, vi hade inte fått några läxor än jue, så jag kunde inte göra dom. Även om vi hade läxor skulle jag säkert inte gjort dom i alla fall.
- Bill!
Jag rycktes tillbaka till verkligheten oh försökte lokalisera vart rösten kom ifrån. När jag kommit på att det var Sirius som ropat började jag gå lite närmre.
- Kom! Vill du sitta här med oss? frågade han när jag stod en meter ifrån honom.
Han tittade in i mina ögon, hans var fina, man kunde drunkna in i dom. Jag fattade att varenda tjej föll för honom. Jag nickade lite till svar. Sirius halade upp sin trollstav.
- Accio! sa han och pekade på en fåtölj som stod en bit bort.
Fåtöljen kom flygande och landade precis bakom mig, bredvid Sirius fåtölj. Jag sjönk försiktigt ner i fåtöljen. Vi kom snabbt in i en diskussion om vad man gjort denna sommaren. Sirius kastade roade blickar på mig hela tiden, nästan.
Hans blick fick mig att hela tiden komma av mig och börja stamma, så jag undvek att titta in i hans ögon när jag pratade.

(Sirius)

Vi pratade i nästan tre timmar om allt möjligt. Tillslut orkade inte Peter, James och Remus vara uppe längre så dom smög upp till sovsalen. Klockan var strax efter midnatt och bara jag och Bill var kvar här nere. Det blev en sån här pinsamtystnad.
Jag sökte nästan i panik efter någonting att säga. Men jag kom inte på någonting. Jag blundade, nån sekund.
- Bill…
- Mm, mumlade han till svar och tittade med sina fina bruna ögon in i mina.
- Jag älskar dig, sa jag och väntade på att han skulle resa sig upp och gå sin väg, eller slå till mig eller hur han skulle reagera. Jag skulle förstå honom, för jag skulle inte häller vilja(om jag inte var… bög) vara i samma rum som en… bög som dessutom va kär i en själv.
Men Bill satt kvar, och bara tittade in i mina ögon. Vi böjde oss långsamt, i slowmotion, framåt och våra läppar möttes.
Hans tunga sökte sig runt i min mun, och min i hans. Han var rätt bra på att kyssas, bättre än dom tjejerna jag hånglat med det senaste året.
Efter en evighet(kändes det som) drog vi oss ifrån varandra. Vi tittade uttryckslöst in i varandras ögon.
- Vi borde gå upp och sova nu, sa han efter en stund och bröt ögon kontakten genom att i stället titta in i elden som blivit till glöd.
Han reste sig upp och tittade på mig. Han sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den med ett leende på läpparna och hand i hand gick vi upp mot sovsalen. Han släppte min hand precis när jag skulle öppna dörren.
- Om dom skulle vara vakna.. sa han och stirrade på dörr handtaget.
Jag nickade, han hade rätt. Om dom skulle vara vakna skulle James flippa ur. Hur dom andra skulle reagera visste jag inte, det visste Bill, så jag litade på honom. Vi gick in, alla sov. Tom låg på golvet och snarkade med rumpan upp i vädret. Jag flinade lite åt honom. Han såg så rolig ut. Bill gick fram och tog tag i honom och fick upp honom i sängen och la täcket över honom. Han bytte snabbt om till pyjamas och hoppade i säng. Jag gick fram till honom och pussade honom på kinden innan jag bytte om till pyjamas och när jag precis krupit ner under det varma täcket hördes det ännu mera snarkningar bortifrån Bill. Det var alldeles tyst i rummet förutom Tokio Hotel-killarnas öronbedövande snarkningar.

Så, detta e en HP/TH FanFic dåe(det har ni nog märkt) som jag skriver tillsammans med Mangasagan. Hoppas ni gillar den :D
INGA TJUVLÄSARE!!!
Kramisar/Jenny

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

JennnyJ - 9 jan 08 - 19:01- Betyg: