Älskad eller hatad [Del 23] |
[K] Ja, detta kapitlet blev lite långt, men jag hoppas att ni har möjlighet att läsa den!
Stevens Dagbok!
Hej kära förbaskade dagbok. Elände! Hela dagen har gått åt pipan. Jag kan inte skylla på någon annan än mig. Jag borde ha berättat allt för henne och… Okej, så här började det. Jag ville så gärna bjuda Julia till strandpartyt idag, men vågade inte. Det är något med Julia som bara gör mig… knäsvag. Jag ville fråga, men som sagt, jag vågade inte. Hela dagen idag tills strandpartyt hade jag grubblad och skyllt på mig själv över att jag hade varit en sådan fegis. 5 minuter innan strandpartyt började var jag där helt ensam. Jag hade inte frågat Hanna (min riktiga flickvän) om hon ville gå med mig eftersom jag helt hade glömt bort henne, men hon lyckades smyga in på strandpartyt bara så där. Hon är ju jätte populär så det fixade hon lätt till sig. Det enda skälet för att jag är ihop med Hanna är, att hon tvingade mig. Hon tvingade faktiskt mig. Jag var tvungen att tacka ja, eftersom om jag sa nej, skulle jag mista min plats i Fontänerna och den platsen skulle gå till någon William. Om jag mistar min plats kommer jag vara som… hm… som Adam. Helt vanlig, lite töntig människa. Jag själv, har faktiskt funderat på att bara hoppa av Fontänerna. Jag skulle väl vara bra som en riktig människa? I alla fall, jag såg att Julia hade problem med att komma in och insåg då att hon inte hade en partner. Då tändes en låga inom mig. Jag kunde ju säga att jag var hennes partner. Jag kunde bli hennes hjälte. Så jag ryckte snabbt in och sa att jag var hennes partner. Hon förstod efter en stund vad jag höll på med och var riktigt tacksam över det. Vi snackade och hade det riktigt trevligt. I början var det lite segt, men det släpptes senare. När danstävlingen var över (som jag tyckte att vi borde ha vunnit) åt vi mat. Det var jätte roligt och jag fick henne att skratta hela tiden. Jackpot! Därefter var det dags för en romantisk tid tillsammans med sin partner. Jag valde strandpromenad. Jag bestämde då för mig själv att äntligen berätta för Julia vad jag kände om henne. Hur mycket jag älskade henne.
Men allt förstördes. Av Hanna, så klart! Hon fick syn på mig där vi gick längst strandkanten. När våra blickar möttes såg jag att hon var så rasande att hon tappade sitt glas på sanden. Precis när jag skulle berätta för Julia kom Hanna. Hon var helt glad (ville hon vara för att inte väcka misstankar) Hon sa lätt och slätt att jag var hennes pojkvän. Jag kunde se det i Julias ansikte. Sorg. Sen dess har jag vetat att hon aldrig kommer prata med mig mer. Nu har jag sagt det, och allt är mitt fel. Och allt detta med rökningen börjar få mig att må illa och… Nej, nu basta! På måndag ska jag sluta med rökningen, göra slut med Hanna, och själv hoppa av från Fontänerna. Jag ska bli en helt vanlig kille. Jag ska bli den personen Julia trodde jag var när hon såg mig för första gången. Jag ska försöka prata med henne. Jag ska försöka ställa allt till rätta, om det är inte så att jag får stå ner på knä och be. Jag ska göra allt, precis allt, jag kan för att det ska bli som vanligt mellan mig och Julia igen.
Amelias Dagbok!
Jag kan inte tro det är sant! Jag och Jim vann alltihopa! Jag och Jim blev strandparet! Och vet du vad vi fick för pris! Två gratisbiljetter till Pizza Hut! Jag menar, hallå? Pizza Hut! Ibland tror jag att vår skola är hur fattig som helst när den egentligen är den rikaste skolan i Boston. Dom borde väl ge oss något mer elegant eller i alla fall bättre än en grattisbiljett. Äsch, skit i priset. Det viktigaste är att JAG är stranddrottningen och att Jim är min kung. Allt var såå roligt idag tills… Ja, tills jag blev ovän med Julia. Jag fattar inte hur jag kunde glömma henne! Jag hade fullt upp med att fixa mig och öva på mitt (så kallade tal) som jag skulle säga när man kom in. Allt är ju mitt fel. Det är mig hon borde skylla på (som hon redan gör, och jag klandrar henne inte för det) Jag måste gå och be om ursäkt, direkt på måndag. Jag vill ha kvar min bästa kompis. Crystal och Jodi är alltid upptagna med deras pojkvänner så de har inte tid med mig. Jag säger inte att jag utnyttjar Julia, för det gör jag inte. Jag vill ha kvar henne vid min sida eftersom hon är den enda som tar i akt och lyssnar på mina problem, tröstar mig och ställer alltid upp för mig. Man kan egentligen inte ha en bättre kompis än henne. Nej, nu! Jag måste bli kompis med henne igen. Jag klarar inte av att se henne i korridoren då hon inte ens slänger en blick mot mig. Det klarar jag inte av… Jag måste reda ut allt. Jag ska snacka med henne på måndag, jag ska reda ut precis allt för att det var mitt fel att detta hände för första början…
[fEbbas Dagbok!
Kära Dagbok. (Atjooo) Jag är helt förkyld och har värsta febern. Detta måste alltid hända när det är roliga evenemang. Som då strandpartyt idag. Jag hade köpt kläder, smycke… allt. Och ändå var det bara för gives. (Atjooo) Måste med mamma till apoteket snart. Hoppas jag kan komma till skolan på måndag, så jag kan stå öga mot öga med Jessica och säga att vår vänskap är slut. Jag kan inte hänga med en sådan tjej som henne. Hon tvingar mig att klä mig som en äcklig strippa. Hon tvingar mig att ha lila grejer i håret. Jag fick ha en plastpåse över huvudet så att inte mamma eller pappa skulle få spel. Jag vill egentligen inte se ut som jag gör, jag gör det bara för att ha kompisar. Julia var ju min kompis innan, men sedan sa hon till alla att jag var kär i William, och oj, vad bra kompis hon var då! Så jag höll mig till Jessica. Om jag förlorar Jessica (som jag vill för att det är bättre än att se ut som en strippa helt enkelt) så kommer jag få vara helt ensam. Men och? Jag kommer vara en helt vanlig människa, och det är inget fel med att vara det heller. Jag behöver inte vara populär för att mitt liv ska se ljusare ut. Nopp, från och med måndag ska jag vara en helt vanlig elev som går runt i skolan. Jag ska börja tänka på mina betyg mer. Men… nej, jag kommer inte ha kompisar, nej. Men hur ska jag kunna överleva? Jag menar, jag kan vara en vanlig människa, men inte en vanlig människa utan en enda kompis… Livet är inte enkelt. Det insåg jag idag...
Adams Dagbok!
Misslyckas man, så misslyckas man. Jag fann ingen partner till idag, till strandpartyt. Jag hade tänkt bjuda Julia- men hon gav mig nobben. Hur kunde jag ens tänka tanken av att bjuda henne? Jag visste nog inombords att hon skulle säga nej till mig. Det var inte meningen att göra henne arg, jag vill bara att hon ska veta att jag gillar henne. Jag menar inget ont med det. Nu är jag så arg på mig själv också. Jag avvisa Amelia, och utnyttjade henne för ingenting. Allt är mitt fel och det tycker nog Julia också. Det var inte meningen att såra henne och jag klandrar inte henne för att vara arg på mig. Jag borde ha tänkt om, jag borde ha använt min hjärna istället för mitt hjärta. Nu när jag är så snygg (har peppat upp mitt självförtroende) så ilar tjejerna efter mig. Jag kan hitta en annan tjej hur lätt som helst, men dilemmat är att ingen är så söt och godhjärtad som Julia. Jag kommer aldrig att kunna hitta en tjej som tar hennes plats. Jag kommer kanske att hitta en tjej som tar hennes plats, men då halva platsen, men aldrig hela. Det kommer inte att gå. Jag gillar hennes för mycket. Hon kommer aldrig att komma ut ur min hjärna eller hjärta. Jag kommer alltid att minnas henne, av den orsaken att hon var min första förälskelse. Jag trodde aldrig på kärlek vid första ögonkastet eller över huvud taget kärlek innan jag såg Julia. Det är precis som om hon var min kärleksgudinna… Okej, nu ska jag inte tänka på Asagudar, nu måste jag tänka verkligheten. Det enda som kan göras är att jag säger förlåt till Julia. På måndag, abrupt. Hm… Vad ska jag ha på mig då, säg?
[F]Kära Dagbok![/F]
Här sitter jag och glor på ett halvuppätet äpple. Ett äpple som jag borde ha ätit upp, eller borde äta upp innan min mamma hinner se mig. Mamma har en stram bestämmelse. Alla ska få in i sig, ett äpple i ringaste mängd om dagen. Jag har fått nog av äpple så det räcker i ett helt år. Det jag inte får nog av är… en tjej som väcker mina fantasier till existens. Jag har inte hört av mig till Julia på länge nu. Har inte lämnat en endaste lapp. Egentligen borde jag inte ens lämna lappar! Jag kan själv erkänna att jag är en riktig ynkrygg! Jag vågar inte visa mitt rätta jag. Det är inte så att det är något fel med mig, för det är det definitivt inte, (ur min synvinkel), jag är bara rädd att få nobben. Att jag inte är den snygga, fina, smarta, söta kille som hon hade räknat med sig. Jag är rädd att jag inte når upp till hennes begäran. Om jag är nöjd med mig själv så borde jag faktiskt berätta vem jag är. Men jag är osannolikt blyg. Kolla, jag vågar inte ens skriva mitt namn i dagboken, i fall den hamnar i fel händer. Egentligen kan den inte hamna någonstans. Min pappa är alltid bortrest eftersom han är chef till många handelsorganisationer, och är hemma typ bara på söndagar. Mamma är chef över två modetidningar och är nästan hemma bara på helgerna. Mina två syskon, Lilly och Lucy är båda små irriterande tjejer. Men så klart är dom världens sötaste och jag älskar dom. Lilly är 5 år och Lucy är 9 år. De älskar alltid att gå till parken och spela fotboll och vill alltid att jag ska komma, så jag umgås väldigt mycket med mina syskon. Men de behöver kärlek, om dom inte kan få det av mamma och pappa pågrund av deras hårda arbete måste de få det ifrån mig. Eftersom mamma och pappa inte är hemma, måste jag laga mat åt dom. Jag vill absolut inte att de ska kränga i sig skräpmat varje dag, men bara på fredagar då vi har vår pizza dag. Vi brukar beställa hem pizza och kolla på film. Det blir nästan alltid Barbie filmer eller annat barnsligt, men jag tar tid och kollar på det med dom. Jag vill inte svika dom bara för att det är en film som jag inte är rutinerad vid. Nog om familjen. Jag måste hitta ett sätt att säga till Julia vem jag egentligen är. Jag vill inte skicka fler lappar. Hon kanske tycker att jag är töntig om jag skickar fler lappar. Och det är inte heller kul att skriva dom längre. Jag måste komma på ett sätt. Jag bara måste. Om jag inte kommer på ett annat sätt är det bara att glömma Julia. Nej! Det ska jag inte. Eller det kan jag inte. Jag måste få direktiv från olika håll. Det måste finnas någon som kan lösa mina problem. Men egentligen, måste jag lösa dem själv…
- Melissa, kom ut, försökte jag ihop om att hon skulle komma ut ur sitt rum.
Med det där bryderiet som hände igår kväll så har inte Melissa kommit ut ur sitt rum. Hon har inte ens ätit frukost. Mamma och pappa är hos frisören för att pappa skulle klippa sig. Mamma skulle så länge vara i stan och shoppa. Tur att dom inte är hemma. Då skulle Melissa inte ens prata med mig, Om hon nu vill prata med mig, vill säga.
Mamma och pappa är inte ens hemma, så du kan ju komma ut nu! envisades jag och bankade på hennes dörr. Snälla, Mel.
Man hörde några ryck i handtaget och dörren öppnades. Där stod Melissa. Helt tilltufsad i håret och med en röd Mickey Mouse tröja och röda mjukisbyxor.
Hon gick med tunga steg förbi mig och nerför trapporna. Jag sprang efter henne.
– Mel, sa jag. Mår du bra?
Hon blåste bort en hårslinga från ögonen.
– Nej. Jag är sjuk, berättade hon ed en tjock röst och satte sig vid matbordet med huvudet i händerna.
Det såg ut som om hon sov.
– Melissa, vi är nästan mitt i torkan och alla är ute i parken eller någon annanstans än hemma. Klockan är bara 10 på morgonen. Ät nu, så går vi ut en runda sen. Jag sparade lite plättar till dig!
Jag lade fram 5 små plättar på en tallrik med sylt och grädde bredvid, och lade den framför Melissa. När hon fick syn på dom tog hon en och doppade den rastlöst i sylten.
– Tack, fick hon fram och stoppade in plätten i munnen.
– Det var så lite så, tackade jag och lade också fram ett glas med apelsinjuice åt henne.
Sedan satte jag mig ner framför henne. Hon kollade på plättarna som om de var på väg att äta upp henne.
– Varför är du på sådant dåligt humör? frågade jag henne medan jag tog ut ett minttuggummi från en tuggummi ask på bordet.
- Jag är inte på ett dåligt humör, konstaterade hon och drack två klunkar apelsinjuice.
- Du ser ut att vara det.
Hon himlade med ögonen.
– Men komigen, uppmanade jag. Vi är systrar. Du ska ju berätta allt för mig.
Det passade definitivt inte i min syster roll.
– Nej, men ärligt, det är inget fel, försäkrade hon mig och tvingade fram ett leende. Jag har bara ont i huvudet.
– Men…
- Och det är allt, avbröt hon mig och fingrade på glaset.
Hon åt upp alla plättarna i ett enda svep och sprang upp till sitt rum.
– Jag klär på mig så kan vi gå ut! ropade hon från rummet.
– Okej! skrek jag efter henne.
Jag lade tallriken och glaset i diskmaskinen och gick upp för att ta på mig något annat istället.
Medan jag vände upp och ner på min garderob började jag tänka på hur det var när jag började på Boston High. Det har hänt så mycket de närmaste veckorna. Jag hade helt glömt bort det där med William, Ebba, dansgruppen, kören och Adam. Jag hade inte sett en skymt av William längre och samma sak med Ebba och Adam. De är liksom helst borta. Just nu, har jag inga alls känslor för William. Innan var dom jätte starka men nu har jag hittat någon annan, trodde jag, ja. Innan han svek mig. Jag bryr mig inte om Ebba längre för att jag hade hittat en ny kompis, trodde jag, ja. Innan hon också svek mig. Det är helt otroligt att man inte kan lite på människor. Ena dagen är de hur snälla som helst, den andra dagen får de dig bara att gråta. Skit samma! Skit i dem bara. Nu ska jag gå ut med Melissa. Problemen kan jag lämna bakom mig nu. Det är hänt, jag kan inte gå tillbaka och ändra på det. Det går inte. Jag tog på mig ett brunt linne och ett par brun, gröna marin-kapribyxor. Jag hittade ett mörkgrönt halsband på golvet som jag också tog på. Jag lät håret hänga längst axlarna men tog på mig ett vitt diadem. Efter att ha lagt på lite smink gick jag fram till Melissas dörr och knackade lite nätt.
– Jag är klar, sa jag. Är du?
- Ja.
Melissa kom ur sitt rum med ett bländande leende på läpparna. Jag flämtade till när jag fick se hennes klädsel. Hon hade på sig min vita kjol och ett rött linne med ett rött diadem. Det var ovanligt snyggt för att vara… Melissa.
– Oj, vad snygg du är, stammade jag men for ändå upp ett leende. Det klär dig.
– Tack, sa hon med blossande kinder. Ska vi gå?
Jag nickade.
Vi gick ner, tog på oss skorna, låste och gick på trottoaren.
– Ja du har rätt, suckade Melissa. Det är ju stekhett.
– Ja, höll jag med.
Nu hade jag chansen att snacka lite med Melissa.
– Hur hade du det med Philip på strandpartyt? frågade jag medan vi svängde och var mot riktning mot parken.
Man kunde höra barn som skrek och plaskade i poolen. Ibland har jag bara lust att hoppa i poolen, men det är bara för små barn. Jag suckade vid tanken men vände sedan blicken mot Melissa.
- Bra, svarade hon lågmält.
Jag kollade intressant på henne.
– Inget mer som hände? retades jag med en flirtig röst.
Hon kollade misstänksamt på mig.
- Som vaddå? Frågade hon och lade händerna på höfterna.
Plötsligt var vi framme vid parken. Vi satte oss ner vid en bänk nära poolen. Det fanns massor av människor som badade, bara satt på bänkarna och pratade, promenerade, åt mat eller glass och solade eller hade picknick. Det var en jätte skön och varm dag.
– Joo, som… ja, du vet…
Jag gjorde små pussmunnar med munnen. Hon kollade häpet på mig.
– Tjuvkikade du!?
– Kanske, sa jag lågmält.
Hon slog till mig med näven i armen.
– Aj! utbrast jag.
Vi kollade på varandra länge. Sedan brast vi i skratt.
– Ja, okej. Han kysste mig, medgav Melissa förläget.
– Ooo! skrek jag. Är ni ihop? tillade jag sedan med en lite lägre röst.
– Alltså, sa Melissa besvärligt. Jag vet inte. Han sa bara hejdå, kysste mig och sa hejdå igen.
Jag små fnittrade.
– Jaha. Men jag tror ni kan fixa till det.
– Hoppas det, suckade Melissa och lade händerna i knäet.
Jag gjorde små pussmunnar igen. Hon slog till mig igen. Vi skrattade ännu en gång.
Vi satt och pratade om Melissa och Philip i ungefär en kvar. Melissa stannade mitt i en mening när man hörde skrik. Vi hoppade upp och kollade oss runt. Ett barn grät. Alla samlades runt poolen och jag och Melissa sprang snabbt dit.
– Ett barn ramlade i poolen, hjälp någon! skrek en kille.
Jag flämtade till och kollade ner i poolen då jag såg en liten flicka ligga nere på botten.
– Gör något! skrek en tjej.
Alla var för rädda att hoppa i. Jag märkte att barnet slutade sprattla. Jag fick panik. Jag…
Innan jag visste ordet av det befann jag mig i vattnet, på väg att rädda den lilla flickan. Jag simmade ner till botten med alla krafter samlade och greppade tag i flickans hand. Jag drog upp henne till vattenytan och lade henne på marken bredvid poolen. Ambulansen kom dit och tog emot flickan. Jag hostade till. Jag såg en hand viftande mot mitt ansikte. Det var Melissa. Hon hjälpte mig upp och kramade om mig. Plötsligt klappade alla och skrek:
- Bra jobbat, tjejen!
Jag hostade till ännu en gång. Som tur var vattnet varmt annars skulle jag ha fått en sålig förkylning och det var det sista jag behövde.
Några från ambulansen gav mig en gul handuk. Melissa lindade om mig i det.
– Vad tänkte du på! skränade hon och tog bort en våt hårslinga ur ögonen på mig. Du kunde själv ha drunknat!
Okej, jag visste att Melissa bara ville mitt bästa, men drunkna? Det var bara 1, 30 m i poolen. Okej, det är ju djupt också, men jag är en god simmare.
– Det enda jag tänkte på var den lilla flickan, medgav jag och suckade. Var är hon?
– Hon undersöks i ambulansbilen. Det går rykten om att flickan mår alldeles bra.
– Vad bra, kvittrade jag. Finns det någon chans att jag kan få träffa henne?
Melissa log mot mig.
– Du ska alltid vara för hjälpsam, sa hon och gav mig en kram.
– Men finns det någon chans att jag kan träffa henne? Upprepade jag nnu en gång och tog av mig handduken.
– Du kan kanske gå till ambulansen…
Jag reste mig och gick mot den gula bilen.
– Men du är inte torr! upplyste Melissa mig.
– Vänta! bönade jag.
Jag armbågade mig fram i folkmassan och gick fram till ambulansen. Den lilla flickan låg på skötbordet och skrattade åt en kille som höll fram en nalle och låtsades som om nallen sjöng. Jag skrattade själv.
- Hej, sa jag till flickan.
Flickan kollade på mig med stora ögon.
– Vem du är? frågade hon och rörde mig på pekfingret.
Hon såg ut att vara omkring 5 år med stora blonda lockar. Som mig!
- Jag är den personen som räddade dig, förklarade jag stolt.
Flickan småfnissade och kramade om min hand.
– Du fin är, fnissade hon.
Jag skrattade.
– Tack. Tack detsamma.
Hon blev generad och en skär färg gled upp på de små kinderna.
– Josh, nalle vill ha jag, sa tjejen och försökte få tag i nallen i killens grepp.
Han gav den snällt till henne.
– Varsegod, sa han sedan.
Meningen fullföljde med ett skratt.
– Tack för att du räddade Lilly. Jag måste gottgöra dig på något sätt. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag…
Han flämtade till när han fick se mig. Hans blå ögon fylldes med nervositet och han strök handen genom det blonda håret.
Otroligt! Han hade blå ögon och blont hår som jag. Han såg även ung ut. Han var rätt så söt.
– Jag… jag…
Han fick inte fram ett ord. Nu såg jag hur gullig han var. Luggen hade fallit i ögonen på han. Han blåste bort dem.
– Jag…
Jag såg oskyldigt på honom. Varför kunde han inte sluta stamma? Var han så blyg?
– Hej, jag heter Julia. Vi har nog aldrig träffats förr. Angenämt att träffa dig.
Jag sträckte fram handen. Han skakade i den. På något sätt, kändes det som om han inte ville släppa den. Jag fick krångla mig ut ur hans handsvett.
Men gud vad gullig han var! Han var klädd i knälånga blå, shorts och en vit T-shirt.
Lilly höll på med hans pekfinger. Han log mot mig.
Plötsligt nös jag.
– Oj då! Vänta, jag ska hämta en handduk åt dig.
Han tog fram en grön handduk med några gula gubbar på.
Han lade den på min rygg och stannade där. Jag kunde känna hans värme och andetag. En kalla kåre kröp längst ryggraden. Det var precis som om han kramade mig. Jag kollade in i hans blå ögon. Våra blickar möttes. Han liksom lutade sig fram. Mitt hjärta bultade hårt. Han var så nära så att jag också kunde känna hans bultande hjärta.
– Wii! Utbrast Lilly glatt.
Plötsligt släppte Josh handduken på golvet och bar upp Lilly på hans axlar. Han vände minen mot mig.
– F-förlåt… jag…
- Det gör inget, avbröt jag honom.
Jag stirrade ner på marken eftersom jag kände av att jag blev generad.
– Tack ännu en gång. Jag är skyldig dig!
– Nej, absolut inte. Jag ville bara hjälpa till.
Han log mot mig. Länge. Det kändes som i en evighet. Sedan gick han. Han gick bort. Var detta en dröm eller vad?
Det kändes som om jag svävade på de 7 molnet. Jag var i sjunde himlen. Jag…
- Julia? Julie?
– Öh, va?
– Jag frågade hur du mådde, sa hon. Och med ditt uppförande… dåligt.
– Nej, nej, jag mår bra, ljög jag.
Det var något mysteriskt med Josh. Han var så… gullig. Så… så… Han liksom sköljde ner alla mina problem. När jag befann mig i hans armar var det bara honom jag tänkte på. Jag liksom stängde in alla mina andra bekymmer. Precis som om det bara var jag och han. Ensamma. Han lutade sig framåt precis som om han ville kyssa mig. Det skulle inte ha varit helt fel heller. Jag menar, han är ju jätte söt och han ser ut att vara söt inombords också. Han tar ju jätte bra hand om hans syskon. En kär kille med känslor, en… Det är bara en sak jag undrar. Håller jag på att bli kär?
– Kan du skicka salladen? bad mamma mig.
Jag räckte fram salladsskålen till henne.
När vi hade kommit hem från parken blev vi på något sätt sams igen, hela familjen. Mamma och pappa hade ursäktat sig och menade inte att vara så spydiga. De ville anstränga sig så att vi skulle få det bra, men ansträngningen gjorde allt bara värre. De lovade oss, att nästa gång, skulle de ta det bara som det kommer och välja filmer som alla gillar. Jag och Melissa gick med på det. Jag orkade inte bara bråka med mina föräldrar. Det är bara så onödigt.
– Kan jag få mer spaghetti? frågade Melissa som var vrålhungrig.
– Självklart. Du kan ta mer köttfärssås också, svarade mamma och stoppade in sallad i munnen.
Jag petade i min spaghetti och köttfärssås. Jag var inte på humör att äta. Jag undrade vem Josh var på riktigt och om jag någonsin skulle få träffa honom. Jag var så nära han och det fanns bara en eller två centimeter från att våra läppar skulle mötas. Jag…
- Älskling, sa pappa till mig. Mår du bra?
Jag vaknade från mina dagdrömmar.
– Va? Öh… Ja…
- Men du har ju inte ens pillat på maten, envisades mamma och stoppade in spaghetti i munnen.
Lite köttfärssås rann nerför hakan men hon stoppade den från att rinna genom att torka bort det med en servett.
– Jag är inte hungrig, suckade jag. Kan jag få gå från bordet nu?
– Men du har ju inte…
- Jag äter senare, hejdade jag henne och reste mig upp.
– Jaja, okej då, gav mamma upp. Men du måste äta sen.
Jag nickade. Sedan sprang jag upp till mitt rum och stängde dörren.
Jag satte mig framför datorn och loggade in på min Msn Messenger. Det var längesedan jag var på datorn. Så många prov har satt dimma på allting. Ibland kan jag tro att skolan finns bara för att tortera barn. Men sedan kommer jag på att man får jobb på det viset, så jag slutar med de tankarna. Men vi har onödigt mycket prov. Men prov, är inget jag vill tänka på nu. Prov kan jag tänka på när det är måndag – en helt nu fräsch skoldag med massor av kompisar och skratt och… Äh, det är bara att glömma tankarna.
När jag hade loggat in ögnade jag igenom på listan med de som var online. Listan var enorm. Alla på min lista gick i skolan eftersom de heter Boston high i deras namn. Jag kände inte igen alla, men jag kunde vara lugn. De är ju från skolan.
Saa22: Heej!
Ronda1and2: Hejsan.
Jagärbäst1o: Hej. Vem är du?
BostonHighTjej: Hej Julia!
Martin22Hill: Tja.
Luccca4: Läget?
Phli-Philadelphia: Tjenare!
Lizzza6: Hejhej!
Alla var så vänliga. Jag svarade direkt till alla, men jag kände inga av dem. Jag kollade längre ner på listan. Jag flämtade till och nästan ramlade av stolen. Det var…
Mysterio: Julia?
Juliaa8: Ja…
Mysterio: Tack så hemskt mycket för det du gjorde.
Han loggade ut. Tack så hemskt mycket? Vad menade han med det? Tack så hemskt mycket? Hm… Vad har han att vara tacksam för? Vad har jag gjort honom så att han var tvungen att tacka mig? Vad…
Nej… Nej, nej, nej, nej. Nej…
- Julie?
Melissas huvud stack in i mitt rum.
– Hur är det?
Jag kunde inte få fram ett ord.
– Julia?
– Lämna mig ifred, mumlade jag. Jag menar inget illa, men lämna mig bara ifred.
– Men…
- Lämna mig ifred nu, avblåste jag henne och lade mig i sängen.
– Jag ska gå ut nu med några vänner. Är du säker på att du klarar dig?
– Snälla, gå och ha det roligt. Allt är bra. Gå nu, beordrade jag.
Hon tvekade, men gick ut sedan med en sorgsen min.
Jag ville inte såra henne, jag ville bara vara ifred. Så mina tankar kunde ta över.
Kunde den hemliga killen vara… Josh?
Han skrev ju tack så hemskt mycket, och det enda han kan tacka för är idag. Det som hände med Lilly. Varför skulle han annars skriva så? Tänk så var det Josh. Jag kan bara inte tänka mig det. Jag behöver någon att prata med. Vi har lite alternativ: (a) Mamma. Nej, det går inte för att hon kommer bara jubla och fråga oss om våra dejter och sånt, som om vi skulle gifta oss. (b) Pappa. Nej, han skulle bara sitta stilla och mumla, ”jaha” och sedan återgå till tevetittandet. (c) Melissa. Nej, hon är ute med sina kompisar. (d) Amelia. Min bästa kompis (trodde jag, ja) Inte en chans!
Jag hade ingen att prata med. Ingen alls. Nu vet jag vad de menar med: ”Sprid ut dina vingar och flyg ut från boet.” Det syftar på att man ska klara sig själv. Och här måste jag klara det själv. Jag måste vara stark. Amelia kan inte stoppa mig längre, Steven kan inte stoppa mig, Ebba kan inte stoppa mig, Adam kan inte stoppa mig, Jessica kan inte stoppa mig… Ingen kan stoppa mig.
En tyngt föll från axlarna. Det var precis som om alla problem hade lösts. Jag kände mig lätt, jag kände mig helt… fri. Nej, bara ett problem återstod. Ett problem som jag var tvungen att lösa. Är min hemliga beundrare… Josh?
Kära Dagbok!
Jag tror att jag avslöjade lite mycket idag…
Jag kunde inte hjälpa det! Jag var så tacksam att Julia räddade Lilly. Vad tänkte jag på?! Hur kunde jag lämna Lilly ensam? Visst, jag skulle bara köpa den lilla nallen hon så gärna ville ha, men ändå. Vad hade hänt om Julia inte var där? Då skulle Lilly… Åh! Jag vill inte ens tänka tanken.
Det är ett misstag som aldrig får göras om. För att gottgöra mina syskon köpte jag hamburgare åt dom. Jag vet att det är mitt i veckan, men jag måste gottgöra dom, särskilt Lilly och särskilt Julia. När jag menar att hon är en ängel, menar jag verkligen det. En ängel, och en skyddsängel. Sådana personer ska man inte släppa taget om, och jag ska absolut inte släppa taget om min…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sofia_palmen - 14 dec 07 - 20:48- Betyg:  | den är så bra o du skriver verkligen bra :)
Vill bara ha mer o mer :D | | -Cute - 14 dec 07 - 15:35- Betyg: | så underbart bra :D
vill ha mer mer mer :)
kram |
|
|
|
