9: Me and my uncle |
Kollegorna som skulle dela lägenheten med oss under sista veckan kommer inte. Först hade de skjutit upp det, men ändå tänkt att komma, men på tisdagen ringer de Johannes och säger att de inte kommer alls. Johannes lägger på telefonen och flinar lite mot mig.
- Fast det gör inget va?
- Nej, säger jag med låtsad ynklighet. Om de kommit hade jag varit tvungen att sova i min egen säng ju.
- Och det vore ganska hemskt, håller Johannes med. Rätt så väldigt förskräckligt faktiskt.
Jag lägger långsamt armarna runt honom och fingrar på håret i nacken som lockar sig lite gulligt, samtidigt som jag nickar.
- Otroligt, förskräckligt jävla hemskt, mumlar Johannes.
Greppet om min midja hårdnar och han trycker mig tätt intill sig. De gråa ögonen är inte lika retfulla som de brukar utan fulla av allvar. Ändå kan jag skymta en liten smilgrop i kinden.
- Jag hatar dig, vet du det?
- Jag hatar dig också, säger jag.
Stryker snabbt med mina läppar över hans, vilket får honom att gripa tag om mig ordentligt och kyssa mig djupt, precis som jag hoppats på.
När det gäller Johannes är jag djärvare än jag borde. Jag låtsas inte om åldersskillnaden, utan skakar bara på huvudet när Johannes nämner den. Kysser honom kanske, försöker få honom på andra tankar.
Sista praoveckan går nästan för fort. Varken Johannes eller jag vill att den tar slut. Vi vet inte hur vi ska göra efteråt. Johannes försöker ta upp ämnet ibland, men jag tystar bara ned honom, för det gör mig deprimerad att veta att den här veckan inte kommer vara för alltid.
Jag slutar inte hata receptionisten, det måste jag erkänna. Hon ler hela tiden smickrande mot Johannes, och i den nya pageklippta frisyren är hon ännu sötare. De långa naglarna klapprar mot bänkskivan när hon pratar med honom och de glansiga läpparna formar ord som inte är svåra att misstolka.
Cecilia hatar mig också, men visar det inte i Johannes närhet. En dag när jag sitter bredvid henne och kollar in receptionsjobbet snäser hon åt mig nästan hela tiden. Smackar lite med tungan, suckar otåligt åt min klumpighet.
Men så kommer Johannes för att kolla hur det går och hon rätar på ryggen och klistrar på sitt leende. Jag stirrar ilsket och oförskämt på hennes korta kjol och höga skor.
- Hejsan, säger Johannes artigt åt henne.
Antagligen är han inte medveten om att han tittar på henne med sug i blicken. Det kan han inte göra i min närhet medvetet, säger jag till mig själv, men känner mig lite nedstämd när han kastar en blick efter två förbigående kvinnor.
- Går det bra eller? frågar han.
- Joda, svarar jag när jag inser att det är mig han pratar med.
Leendet blir plötsligt större, ögonen lyser och han måste harkla sig och titta bort.
- Kan Susanne ta sin rast nu, Cecilia?
- Åh, det är klart, säger Cecilia fånigt och dumt och omoget och idiotiskt.
Jag pustar ut när vi kommit ut från kontorsbyggnaden. Jag är nära att gå in i en människa, faktiskt tror jag att jag går på hans fot, men svär bara åt honom och klänger mig fast vid Johannes hand.
- Vad trevlig du är, retas han och letar ned handen i min jeansficka. Hur går det med Cecilia förresten? Hon är schysst, eller hur?
Jag fnyser.
- Och hon är askär i dig.
- Aldrig, säger Johannes och drar mig runt gathörnet.
Jag kan inte låta bli att skratta lite när han lägger armarna runt mig och drar mig intill sig. Decembereftermiddagens kyla trängs bort, vinden som irriterande blåser snön i ansikte får gärna vara hur hård som helst och att fötterna är stela spelar ingen roll. Johannes snurrar en blond hårtest runt fingret, släpper den sedan och drar med tummen sakta längs kindens kontur.
- Klart hon inte är, säger han och den plötsligt kalla rösten får mitt leende att försvinna. Hon vet väl att jag har fullt upp med min gravida sambo. Att jag tänker, i alla fall tänkte, fria till henne inom närmsta månaden, och att jag aldrig någonsin varit otrogen mot henne. Inte ens tänkt något sådant. Men, eftersom rasten ännu inte är slut, måste jag nog be dig följa med mig in på mitt kontor några minuter.
Johannes kontor ligger lite enskilt från de andras. Det är ljudisolerat eftersom han ofta sitter i telefonsamtal med andra utländska kontorssnubbar och det finns häftiga rullgardiner av stål som går att rulla ned. Och givetvis lås på dörren.
Av rasten är det inte långt kvar, så det får gå snabbt. Bara kolla att det verkligen är stängt och låst överallt, att fönsterpersiennen är helt nerdragen. Sedan slita av kläderna. Jag får hjälp jeansen och drar av Johannes tröja som tack.
Kort, stressande och okänsligt, ändå känns det perfekt att stå där mot väggen. Utan vare sig kyssar eller förspel, bara rakt på.
Sedan på med kläderna, kamma ned håret med fingrarna, ge Johannes vad som var tänkt en snabb kyss, men spårar ut till händer både innanför och utanför tröjan. Och skynda nedför trappan och möta Cecilias sura blick, lite rosigare om kinderna bara, annars märks det inte att något har hänt.
Tre timmar senare sitter jag i passagerarsätet i BMW:n. Johannes vid ratten. Radion är på högt. Ingen av oss säger något, för det finns inga ord. Bara en väldigt rad med frågetecken, och så ett utropstecken i slutet.
Trots att resan är ganska hemsk, så vill jag att den ska fortsätta i alla oändlighet.
Hemresor brukar vara sköna, borde vara det. Men hemresa betyder hemåt och hemåt betyder hem.
Hem, det betyder verklighet.
KOmmentera, gärna kritiskt och säg vad jag kan göra bättre till nästa del :) Tack för tidigare kommentarer också!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 20:03- Betyg:  | | Gillade hem delen =)(sisa raderna) | | -Cute - 14 dec 07 - 15:15- Betyg: | jättejättebra :D
är fast i den här historien :P
meer :) | | woops - 13 dec 07 - 22:31 | Danding1nTheDark: Har haft fullspäckad dag idag, och kommer inte ens hem imorgon, men på lördag kommer kanske en del :)
Och ni andra: Tackustackus :D :D :D <3 | | ciitronvatten__ - 12 dec 07 - 21:16- Betyg: | har precis läst igenom alla delar. skit bra ju. finns inge kritik att kommentera.
fortsätt så här. en 5a. | | Moozan - 12 dec 07 - 19:13- Betyg: | | Åhh O__X Stackars dom, Dom måste skiljas åt O___X xD |
|
|
|
