8: Me and my uncle |
Först ler jag utan att veta varför. Jag borrar in näsan i den mjuka kudden och leendet blir större. Energin känns i hela kroppen.
När jag minns varför sätter jag mig upp.
Bredvid mig är platsen tom, men fortfarande varm, så jag antar att Johannes precis har gått upp. Den bubblande känslan försvinner snabbt och ersätts av nervositet.
Jag sträcker på mig, gäspar. De första stegen på det kalla golvet är som vanligt stapplande och sakta, men så fort jag hunnit in på toaletten och skvätt vatten i ansiktet kvicknar jag till.
I köket nynnar Johannes för sig själv. Han plockar fram fil och flingor och bröd och pålägg och jag vet inte vad. Jag stirrar på honom i ett ögonblick och sedan på det han plockat fram.
- Du… plockar fram frukost, mumlar jag.
Ena mungipan lite högre en den andra. Det darrar till i knäna.
- Sätt dig, säger han och nickar mot stolen.
Jag sätter mig direkt. Fingrar lite på bordskanten, oroar mig för vad som kan komma.
- Det som hände igår borde verkligen inte ha hänt, säger Johannes med en röst som inte låter som hans egen. Men det hände i alla fall, och för att inte vara så jäkla tråkig som alltid… så… egentligen borde jag skrika åt dig och skicka hem dig genast… och fy fan, jävla helvetes bög, jag borde ge dig tandställning och glasögon och stjäla ditt schampo och… bara du inte vore så jäkla… Det jag vill säga är att… jag skiter i hur fel det är, men jag bryr mig inte! Jag ger fan i att Lena är gravid där hemma, och att jag älskar henne över allt annat…
Hans plågade blick fastnar på mjölkpaketet. Jag vet inte vad jag ska säga, om det finns något jag kan säga utan att göra det värre.
Jag vet inte vad jag själv vill. Det gick så fort alltihop och var bara så fel, men som Johannes sa, så hände det ändå och går inte att få ogjort.
Jag ler lite prövande och får ett leende tillbaka. Han suckar men skrattar till lite.
- Det är sjukt, frustar han. Du är fan min systers dotter och… fan för att du är det!
- Vi kan låtsas att jag inte är det, försöker jag och lägger huvudet på sned.
Han säger ingenting, lutar sig bara fram och smeker min kind. Han låter den lite sträva handen följa ansiktets kontur, stannar till vid hakan, kysser mig fjäderlätt på munnen. Känslan är densamma som om jag befunnit mig på rosa moln några meter från marken.
Eftersom ingen vet vem jag är här greppar Johannes min hand när vi går ut. Jag tittar förvånat på honom. Han rycker lite axlarna och ler snett. Några sekunder möts våra läppar innan han låser dörren. Nyckelknippan skramlar och han svär lite när han tappar den.
Det blir stan idag med. Folk överallt, bussar som går hit och dit, trängsel. Men det gör inte så mycket. Jag märker det knappt.
Johannes visar ett urmysigt kafé. Där sitter vi länge och när vi går därifrån håller han armen om mina axlar. Min egen vilar runt hans midja, och jag lutar mig lite mot honom. Stegen känns lätta och kvicka, och jag får inte ens hälften så ont i fötterna som jag brukar när jag går på stan. I alla fall så märker jag det inte. Ignorerar klackarnas jobbiga obalans och låter Johannes leda mig.
Hade vi varit hemma hade folk säkert tittat konstigt på oss – en ung tjej och en fullvuxen man, gör man annat? Här ger någon oss knappast en blick, förutom en brysk tant som rynkar på näsan när vi möter henne. Jag ler stort tillbaka och hon fnyser högt.
- Hon har rätt egentligen, säger Johannes dröjande.
- Nej, mumlar jag och låtsas studera ett äldre par.
Johannes fingrar på mitt hår. Jag har alltid älskar när någon rör vid mitt hår, nästan vad det än gäller, och kan inte låta bli att rysa av välbehag.
Det känns som en lek. När som helst kan den ta slut, och man vet inte om man vinner. Det kan inte sluta bra, det vet jag, ändå kan jag inte låta bli att intala mig att det kommer att göra det.
Jag vill ju så gärna slappna av lite, njuta av att vara kär.
För det är sant.
Den här gången är jag kär. De tidigare gångerna jag trott mig vara det var bara inbillning, utan äkta känslor. För det här måste vara kärlek eller hur? Skulle Johannes riskera så mycket annars, bara för att vara med mig?
För honom kan det inte vara en lek, det måste vara allvarligt. Han har för fan Lena hemma, säger jag till mig själv på kvällen, när vi krupit ihop tätt i soffan. Jag har borrat in näsan i hans halsgrop och pussar honom lätt, samtidigt som jag drar med händerna längs med hans arm.
Jag förstår mig inte på Johannes. Han verkar slitas mellan två viljor. Sitter ganska stel, tänker säkert på Lena. På babyn. Men han glömmer sig snart, för snart är han där med händerna under min tröja, och läpparna på min hals.
Lena försvinner under några timmar. Hon är borta, finns inte, existerar inte. Men sen kommer jag ihåg.
Lena som pladdrar på utan att vara tantig. Vackra Lena, med sitt stora välkomnande leende, lockiga blonda hår och varma ögon. Med sitt skratt som alltid tycks lysa upp hela rummet. Lena som jag egentligen så gärna vill komma överens med, Lena som jag älskar, jag också. Men framför allt Lena som Johannes älskar över allt annat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 jun 08 - 19:54- Betyg:  | | Shit vad bra. Gillade inte novellen så mkt i början, men nu e den bra | | woops - 12 dec 07 - 18:16 | shineforme: Ska försöka lägga ut delar lite oftare *skäms*
Danding1nTheDark: Förtjänar inte dina kommentarer, och blir sjukt glad över dem *rodnar*. Ska försöka bli bättre och lägga ut delar lite oftare!
-Cute: Tack :D
danniflickan: Tackitackitack, hoppas du inte blir besviken på kommande delar xD | | danniflickan - 12 dec 07 - 17:13 | Först i början fastnade jag inte på novellen och försökte läsa men jag fick aldrig tid, men sen på andra delen då va jag fan såld:s
Du skriver otroligt bra, längtar efter mer:D:D | | -Cute - 12 dec 07 - 17:10- Betyg: | jättebra helt enkelt :)
meer :D | | shineforme - 11 dec 07 - 18:20 | | Yes, me likes ;) Fortsättning SNART? |
|
|
|
