Jung und nicht mehr Jugendfrei(Del 18) |
Kapitel 18
(Nadja)
- Snälla hoppa inte!
Jag kände igen den rösten så väl, Bill. Jag vände mig om lite försiktigt för att inte trilla ner. Han kom fram till mig och satte sig bredvid mig på kanten. Han tittade ut över Essens upplysta gator trotts att det inte var så mörkt än.
- Hoppa inte! Om du hoppar, hoppar jag, det vet du! sa han fäste sin blick på mig istället.
Jag svarade inte. Jag tittade ut över Essen, det var en fantastisk utsikt. Vi satt jätte länge, flera timmar tror jag och bara satt ysta medans mörkret fall. Det var mycket mörkare här uppe än nere på gatorna, men det är ju ganska självklart, det finns ju inga lampor som lyser upp åt en. Jag reste mig upp ställde mig upp
- Kom, vi går ner igen, sa jag.
Bill nickade tyst och började gå mot luckan. När han gått ungefär fem meter ställde jag mig på kanten. Som Bill i Spring Nicht.
- Hej då Bill… sa jag innan jag välte långsamt, i slowmotion, bakåt. Jag blundade.
Plötsligt kände jag något ta tag i min handled. Jag slog upp ögonen. Jag mötte Bills besvikna blick.
- Snälla Bill, släpp mig! Snälla släpp mig bara så slipper jag det här helvetet! skrek jag argt till honom. Men istället för att släppa mig tog han ett hårdare tag om min handled och drog upp mig på taket igen.
- Vafan håller du på med!? Jag vill inte leva mera! Om du ite vill att jag ska hoppa, hoppa med mig då! skrek jag till honom.
Men han stod mest där, tittade ner på sina skor och grät tyst, sa ingenting.
Jag ställde mig på kanten.
- Hej då, Bill. Jag älskar dig, det vet du. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Vare sig jag är död eller levande när jag landar. Jag hoppas du inte kommer att glömma mig…
Sedan vände jag mig och såg en sista gång ut över staden innan jag tog ett djupt andetag och hoppade.
Jag for genom luften så snabbt att jag inte han uppfatta byggnaden som jag susade ner bredvid. Jag kände hur jag slog i marken sedan försvann all känsel, all smärta jag hunnit känna innan jag försvann. Jag kände mig lätt som en fjäder och alla problem bara försvann, snart hade jag glömt att jag mördat Lukas och att jag någonsin blivit våldtagen. Jag susade upp på taket igen(jag vet inte hur).
Där uppe på kanten stod Bill på knä och grät förtvivlat samtidigt som han skrek.
- Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeein! Nein, nein, nein. Hon gjorde det inte, nej hon är inte död. Hon…
Han avbröt sig själv. Han slängde sig ner på mage på taket och bara grät och skrek förtvivlat.
- Neeeeeeeein, skrek han flera gånger. Jag satte mig på huk bredvid honom och la en hand på hans rygg. Han slutade plötsligt gråta och skrika. Han satte sig upp och tittade sig omkring. En tår rann nerför hans kind. Jag böjde mig fram och kysste honom. När jag drog mig ifrån honom smekte jag honom över kinden. Han höjde handen och satte den på sn kind, över min hand.
- Hej då Bill, jag älskar dig… viskade jag och en tår rann och jag kände hur jag löstes upp och sedan blev allting svart.
(Bill)
- Hej då, Bill. Jag älskar dig, det vet du. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Vare sig jag är död eller levande när jag landar. Jag hoppas du inte kommer att glömma mig…
Jag fällde en tår. När jag vände mig om sedan var hon borta.
Jag förstod att hon hoppat. Jag ställde mig på knä vid kanten och tittade ner.
Jag såg precis när hon landade. Jag drog in huvudet innanför kanten, jag ville inte se mer. Jag ville inte leva mer.
- Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeein! Nein, nein, nein. Hon gjorde det inte, nej hon är inte död. Hon… skrek jag ut i natten av förtvivlan. Tårarna sprutade som fontäner på mig.
Jag slängde mig ner på mage och skrek och grät.
Det kändes som om någon rörde mig, på ryggen. Jag satte mig upp och tittade mig omkring.
Nadja… tänkte jag. Hon kommer alltid att vara med mig, alltid tänkte jag.
Jag kände någonting snudda vid mina läppar. Jag lät, vad det nu var göra det. När det försvann kände jag, som en hand som smekte mig kind. Jag höjde handen och satte den mot kinden, i hopp om att där känna en osynlig hand. Men till min besvikelse gjorde jag inte det. Handen försvann och jag blev lämnad ensam. Men inte heller ensam, Nadja skulle vara med mig, alltid, i mitt hjärta.
Jag satt kvar och bara tänkte på den här VECKAN vi hade haft tillsammans, det var den bästa veckan i hela mitt liv.
Jag samlade tillslut ihop all den energin jag hade kvar och ställde mig upp på mina darriga ben och tog mig ner genom luckan och stegen, sen stapplade jag nerför trapporna i trapp huset. Jag ramlade flera gånger.
När jag stängt dörren till våran lägenhet gled jag ner och satte mig där, drog upp knäna till hakan och grät tyst.
- Men Bill! Vad har hänt? frågade Amanda när hon kollade vem som kommit. Hon kom fram till mig och satte sig bredvid mig.
- Vad har hänt? frågade hon igen.
Jag svarade inte. Nu hade dom andra kommit och kollat vad som hänt. Dom försökte få ur mig vad som hänt, men när jag skulle öppna munnen och svara höll inte rösten, det blev bara ett dumt kraxande.
När jag inte orkade med deras frågande och min röst som inte höll reste jag mig och vinkade på dom. Dom följde med mig. Jag förde ner mot receptionen och sen ut på gatan. Det stod en folksamling runt någonting, antagligen Nadja. Jag armbågade mig igenom folkmassan och sjönk på knä ner bredvid Nadjas livlösa kropp. Jag började gråta igen. Hon låg i en konstig ställning på rygg, alla ben i kroppen var nog brutna, ingen tvekan om att hon var död. Jag böjde mig nedåt och lutade min panna mot hennes mage som aldrig mer skulle röra sig upp och ner av andetagen som hon aldrig mer skulle ta. Tom och dom andra började jaga iväg folkmassan, dom försvann sedan efter en kvart.
Amanda halade upp sin mobil och ringde en ambulans. Ambulansen kom ca tio minuter senare och plockade upp Nadjas kropp. Först ville dom inte ha mig med men när jag skrek och grät lät dom mig följa med. Hela vägen till sjukhuset satt jag och höll Nadjas livlösa hand i min. Det kändes som att hon var här nu, tittade på mig, satt bredvid. Men jag var inte säker, jag kan ju inbilla mig.
Okay, nu ska jag beretta hur patetisk ja är, jag tyckte att det var så sorgligt när jag skrek s jag satt och stört böla hela tiden, så patetisk e jag :D/:'(
Ajja kommenter ;)
Kramisar/Jenny
P.S
Detta e inte sista delen.
D.S
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Ifos95 - 6 jan 08 - 14:23- Betyg:  | Kan..inte...skriva..gråter..för...mycket...!
*störtgråta*
Kan *snyft* inte *snyft* som sagt *snyft* skriva mer *börja gråta igen* | | niinnii - 16 dec 07 - 19:04 | FYFFAAN VA SORLIGT!
HON FÅR INTE DÖ .'(
Älskade nadja ::(:(:
du skriver så sjukt bra den måste sluta bra annars e de inte kul *ASG* | Mp3 - 12 dec 07 - 17:42- Betyg:  | | Jag gråter fan. :( Inte kan du väl låta henne dö!! ?!??!?! hur kunde du det?!?!? Men men gjort är gjort.. und det blir bra:)!! <3<3<3< Und jag säger bara det jag, passa dig för att inte lägga in nästa del, gör det snabbt!! för att om jag och mangasagan för vänta allt för länge så är det välddigt lätt att du får ett julbord över dig som sagt (und det är inte trevliga tankar precis!!!) HAAHA ^^ und du är riktigt brea poå att skrivba!"! <<3<3 | | Mangasagan - 12 dec 07 - 16:44- Betyg: | Om det är någon som är patetiskt här så är det jag, så mycket som jag bölar nu!!
Så här kan du inte GÖRA!!! FATTAR DU??? Jag DÖÖR!!! Du kan ju inte DÖDA HENNE FATTAR DU VÄLL!!! Jag får ju värsta rycket nu xD Kan inte sluta böla!!! :'(
Tur för dig att det här inte är sista delen annars hade jag .. eem..kastat JULBORD på dig!! (det är hemskt öde xD)
MER FORT!! | | prickigthallon - 11 dec 07 - 22:15- Betyg: | | SHIT! Men...så..kan..du..ju..inte..göra :'( *böla* MER?? | | mikaelanystrom - 11 dec 07 - 20:10- Betyg: | | IIIIH:O Men åååååååh nadja kan ju inte bara dö sådär! | | tomatface - 11 dec 07 - 19:11- Betyg: | | faaan ! inte slut ! :'( | | M-424 - 11 dec 07 - 18:41- Betyg: | | NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO hur kunde hon hoppa? sheeeet! måste få vetaa nu snabbt vad som händeer efteer!:D <33 | | anchii - 11 dec 07 - 17:11- Betyg: | men åååh :(
hon skulle ju inte dö ;/
har läst alla delar nu förresten, har inte gjort det förut..
du skriver superbra! | | FortessOfTears - 11 dec 07 - 16:10- Betyg: | NEEEJ ! Hon fick ju inte dö!!
Åeh, isåfall är jag JÄTTEpatetisk, så mycket som jag gråter nu.
"Jag böjde mig nedåt och lutade min panna mot hennes mage som aldrig mer skulle röra sig upp och ner av andetagen som hon aldrig mer skulle ta. "
fattar du hur mkt jag lipade där eller?! SHIET!
Men det var jättejättebra <3 :) | | chulia - 11 dec 07 - 15:49- Betyg: | Inte patetiskt tycker jag, för det är typ det jag gör!
FATTA vilken panik jag får! Du kan ju inte... för... jag... JAG ÅKER JU IKVÄLL! DU KAN JU INTE SLUTA SÅHÄR!! JAG KOMMER INTE FÅ NÅGON RO I THAILANDET!! Gaaaaaah!
Skriv mer NU på studs!!! Annars kommer... kommer jag med colan och choklad bollen igen! ;) Akta dig, *jamie is on the move*
gaah MEIR innan jag gråter sönder totalt! |
|
|
|
