Demolitionlovers Del 6 |
Dennis
Hon klickade mig. Jag suckade och la på luren jag också, vad var det med henne? Jag är säker på att hon inte berättade hela sanningen om vad som hände efter konserten. Det är hennes händer som avslöjar henne. Hon har en omedveten vana att riva sig i handflatan när hon talar osanning eller försöker dölja något. I samma stund som jag slängde en blick på hennes händer där uppe i byggställningen visste jag att det hände någonting mer den kvällen. Något som hon inte ville berätta. Inte ens för mig. Det kändes konstigt att veta att jag inte längre kunde säga att jag visste allt om henne. För det gjorde jag väll innan? Nu kunde jag inte hjälpa men att tvivla. Jag kunde inte se hennes händer när hon sa att hon bara skulle ner på stan men jag visste ändå att hon höll inne med sanningen. Vad är det för hemlighet hon har?
Å andra sidan är väll inte jag den rätte att prata om hemligheter, jag har en del jag med. Det är dessa som tynger ner mina sinnen och håller mig vaken långt in på natten. Hemligheter som får mig att ta fram den lilla asken med de små men ändå så vassa metallföremålen. Mina värsta fiender men också min ända förankring med det som är på riktigt, det enda som verkligen existerar, smärtan. Du som aldrig sett blodet göra sin väg ner för armen, kontrasten mellan blodet och den bleka huden, en röd tråd i allt kaos, du kan heller aldrig förstå hur vackert det är.
Kim vet om att jag skär mig, hon har sett ärren som jag så envist försöker dölja. Hon vet, och hon gillar det inte. Jag kan se besvikelsen i hennes ögon varenda gång hon ser nya rispor på mina handleder. Hennes oroliga blickar skär värre än rakbladen, jag hatar att göra henne så besviken. Hon har bett mig att sluta fler gånger än vad jag kan räkna till, hon brukar till och med gömma rakbladen så jag inte ska kunna hitta dem. Jag önskar jag kunde sluta, jag önskar jag kunde räcka till åt henne. Vara en sådan stark person hon förtjänade att ha vid sin sida. Men hur ska jag kunna vara stark för henne när min styrka knappt räcker till åt mig själv.
Gerard
Vilken minut som helst nu. Snart skulle jag få träffa henne igen. jag skulle be om ursäkt och bjuda henne på middag sedan skulle allt bli som vanligt och mitt samvete skulle vara rent. Mikey satt på andra sidan bordet med bob bredvid sig. Frank och Ray diskuterade vilt om olika gitarr tekniker. Vi satt vid ett stort bord på en exklusiv uteservering någonstans i Stockholm. Jag kastade en snabb blick på klockan igen, vilken minut som helst nu.
- Gee! Look over there, isn’t that Her? , Mikey kastade en menande blick mot ingången. Jag vände mig snabbt om och såg en tjej med nitskärp och tuperat hår. Jag kände knappt igen henne, jag mindes henne som en genomblöt liten tjej med blodfläckade kläder. Nu såg hon vuxnare ut och jag var tvungen att erkänna att jag gillade vad jag såg. Hon spejade ut över borden och till sist fastnade hennes blick på oss. Jag vinkade lite försiktigt mot henne.
Tårarna rann ner för kinderna på mig och skrattet ville aldrig ta slut. Jag samlade mig så pass mycket att jag kunde snegla upp på Kim. Hon skrattade så hon skakade och gömde ansiktet i händerna. De andra hade också brutit ihop och alla övriga resturang gäster kollade undrande på oss. Jag vet inte hur det började men helt plötsligt mötte jag Kims blick och det verkade som att vi på samma gång kom på vilken bisarr situation detta egentligen var. Vi började skratta exakt samtidigt och när vi väl börjat kunde vi inte sluta, de andra stämde snart in utan att direkt veta vad vi skrattade åt. Vi visste det ju knappt själva men vad spelade det för roll när mitt skratt för en gångs skull var äkta. Plötsligt hördes tonerna av en låt jag kände igen mycket väl. Det var jag som sjöng. Kim torkade skratt tårarna och grävde, fortfarande fnissandes, fram mobilen ur väskan. När hon såg displayen försvann vartenda spår av leendet.
- I’ll be right back, I have to take this call, ursäktade hon sig innan hon reste sig och gick bort mot entren. Jag kom på mig själv med att följa henne med blicken hela vägen tills hon ställde sig under ett träd en bit bort. När jag vände mig märkte jag att Mikey kollade på mig med en finurlig och kanske lite bekymrad min.
- What? Jag såg frågande på honom. Men han bara skakade på huvudet åt mig och skrattade lite. Jag gav honom en ilsken blick och han fortsatte:
- I haven’t seen you be this happy or laugh like this for a long time bro…Han gav mig en forskande blick och nickade menade bort mot Kim.
- Mikey!? It’s not like you think at all, sa jag bestört. Jag kollade mig hastig runt för att se om hon hört men hon stod fortfarande och pratade I mobilen.
- Okay, okay if you say so…I just don’t want to see you get hurt, Mikey talade lugnt och tittade mig rätt i ögonen.
- Why, should I get hurt? I’m just relieved over having this whole misunderstanding-thing worked out, that’s all. Mikey öppnade munnen för att svara men ångrade sig I sista stund och förblev tyst. När jag vände mig om kunde jag fortfarande känna hans blick på mig men jag låtsades som ingenting.
Kim
Medans jag gick kände jag hur glädjen rann av mig som vatten, i stället översköljdes jag av en våg av skuldkänslor. Jag kände igen numret som blinkade på mobilens display, jag kunde varenda siffra utantill. Förr blev jag alltid glad när han ringde men efter allt som hänt ville jag helst bara slänga mobilen i närmsta dike och inte svara. Jag visste att han inte skulle vara arg, han blev aldrig arg, bara besviken. Jag kunde inte skuta upp det längre nu, jag var tvungen att försöka förklara för honom varför jag dissade honom innan.
- Hej Dennis! Jag försökte låta glad och obekymrad med det lät mest tillgjort och jag bet mig hårt i läppen.
- Hej, vad hände förut? Om du inte ville ha med mig på stan var det bara att säga det…Du vet att du kan säga allt till mig, han lät uppriktig och jag skämdes över att jag var tvungen att ljuga för honom.
- Mm du har rätt jag borde sagt det, men jag ville att det skulle bli en överraskning, jag har köpt något åt dig! Sa jag. Varför i helvete sa jag det?! Det var ju bara mer lögn, hade jag ljugit så mycket att jag plötsligt glömt bort hur man pratar sanning?
- Åh förlåt kim, jag trodde bara…äsch de var inget, förlåt, kan vi inte ses lite senare?
- Jo visst då ska du få din present också.
- Yeeey, present! Dennis lät så glad att jag var tvungen att skratta lite.
- Möt mig vid Centralen klockan 9, ok?
- visst, pusshej!
- puss!
Samtalet avslutades. På något sätt var jag var tvungen att reda upp det här nu .
Efter allt med Dennis hade jag nästan glömt bort killarna som satt och väntade på mig, de fem anledningarna till att jag behövt ljuga så mycket det senaste. Jag iaktog dem en stund från min plats under trädet. Jag hade fått en helt ny bild av dem nu och de hade alla hållit sitt löfte om att inte nämna vårt första möte. Vi hade pratat om allt möjligt och jag märkte snabbt att de var lätta att umgås med. När vi satt och åt innan kom jag på mig själv med att berätta saker jag i normala fall gärna utelämnade. Jag berättade lite kort om mina föräldrars skilsmässa och det var nära att jag berättade om min pappa också innan jag insåg hur mycket jag redan sagt och att de andra tystnat och lyssnat uppmärksamt. Jag kom av mig mitt i en mening och ändrade snabbt samtalsämne. Jag stoppade ner mobilen i fickan och började gå tillbaka mot bordet. Gerard vände sig om när jag kom gående och en kort sekund mötte jag hans blick innan han vek undan och såg på Mikey istället. Det var en stunds pinsam tystnad medans jag så smidigt det gick satte mig ner vid bordet igen. Ingen verkade komma på något vettigt att säga och jag såg att de andra ansträngde sig lika mycket som jag för att komma på ett samtalsämne.
- Does any one have skittles? Sa Frank till sist och kollade sig förhoppningsfullt omkring på oss. Hans blick stannade på mig när han såg min oförstående min.
- Oh my god, don’t tell me you don’t know what skittles is!? Han stirrade på mig med ett shockat utryck i ansiktet. Han vände sig till de andra, pekade på mig och sa:
- She don’t know what skittles is! De andra började skratta och jag undrade om det var åt mig eller åt Frank. Men efter att ha kastat en blick på Frank som fortfarande satt med ögonen brett uppspärrade och pekade rakt mot mig var jag också tvungen att fnissa lite.
- I have skittles…sa Bob plötsligt i retsam ton. Frank sken upp och sträckte händerna mot Bob som flinade och fortsatte:
- But I left them back at the hotel. Frank lät sina händer falla, gav Bob en sur min och kastade en ärta från sin talrik på honom. Han sa med beslutsamhet i rösten
-Let’s go and get them then! Innan jag hunnit reagera hade han tagit min hand och dragit upp mig ur stolen. Han började hoppsa iväg mot utgången och jag hade inget annat val än att hänga med.
Gerard
Jag, Bob, Mikey och Ray såg skrattande på hur Frank drog med sig Kim bortåt parkeringen där vår bil stod parkerad. Han skuttade fram som en duracell kanin och Kim hängde med bäst hon kunde. Jag hörde hur hon skrattade och log själv, min blick dröjde sig kvar lite vid hennes hand som höll Franks hårt i sin. Han såg också glad ut när han kikade på henne under lugg och hoppsade ytterligare några steg. Jag hörde mig själv sucka och kände plötsligt en hand på min axel. Precis när jag skulle vända mig om för att se efter släppte den taget och Mikey gick förbi mig utan en blick. Jag skakade på huvudet, han hade verkligen missuppfattat allting.
När vi satte oss i bilen hamnade jag bredvid Kim, på hennes andra sida satt Frank. Av någon anledning störde detta mig mer än vad jag ville erkänna men jag höll god min. Jag kollade ut genom fönstret, upplysta gator fulla med folk for förbi, det var ju fredag kväll så många var ute. Jag kände ett plötsligt sug efter alcohol, men jag hade lovat Mikey att försöka sluta men det var lättare sagt än gjort. Jag är ingen alcoholist, än.I normala fall brukar jag kunna kontrollera det hyfsat bra, men när något gör mig upprörd eller orolig är det svårare. Jag kunde ju bara ta ett glas vin när vi kom fram till hotellet tänkte jag när jag när jag plötsligt fick känslan av att vara iaktagen. Jag vände mig om och såg in i Kims frostblå ögon. Trängseln i bilen tvingade oss att sitta nära varandra så hennes ansikte var bara en liten bit ifrån mitt eget. Hon vek inte undan med blicken och jag höll min föst på henne.
- What where you thinkin about? You looked so far away from us other, sa hon med ett litet leende på läpparna. Jag visste inte vad jag skulle svara, något i hennes ton lät mig veta att hon inte skulle godta ett ”ingenting” som svar.
- I can’t tell you that, I’m sorry, sa jag ursäktande.
- You can’t or you don’t want to? Hon talade tyst så att bara jag skulle höra.
- I don’t want to, jag bet mig lite i läppen och hoppades att hon inte tog illa upp. Hon gav mig en granskande blick sedan lutade hon sig fram mot mig och viskade.
- It’s okay.
Jag kände mig lättad, men samtidigt långt inuti mig hängde oron som ett litet grått moln över mitt hjärta. För när hon kom så nära mig att jag kunde känna hennes lukt visste jag att Mikey kanske inte hade helt fel aningar ändå.
Kim
Hotell rummet var inte så stort som man skulle kunna tänka sig att killar från ett så pass känt band skulle kosta på sig, men flott var det. Det var bekvämt inrett med många fåtöljer och soffor. På väggen satt en storbilds-TV och i ett hörn stod en gigantisk stereo anläggning med en samling skivor uppstaplade till ett vingligt torn bredvid. Jag gick fram och började bläddra lite bland fodralen. Jag upptäckte att de flesta var album av band jag kände till och gillade. Jag stannade till i en rörelse när jag såg ett mycket välbekant skivomslag. Bruce Springsteen. Jag lät blicken glida över låtlistan på baksidan, där var de, alla pappas favorit låtar. De han brukade gå och nynna på där hemma, när det fortfarande var hans hem. Detta var hans favorit album och han brukade alltid sätta på just denna skivan innan lyfte han upp mig och dansade runt i vardagsrummet till tonerna av ”Born in the USA”. Jag suckade och la snabbt tillbaka skivan som om den hade bränt mig. Ett gällt skrik fick mig att hoppa till av förskräckelse och hastigt snurra runt. Ut ur köket kom Frank rusande med händerna fulla av något litet och färgglatt, i sin iver att komma fram till mig snubblade han till lite över en fotpall som råkade stå i vägen. Detta resulterade i att en mängd av de han höll i händerna regnade ner på golvet och rullade iväg i olika riktningar.
- It’s okay, we’ll givet them to Bob later, sa han och höll fram händerna mot mig. I dem låg de resterande röda, gröna, gula och blåa kulorna. Frank såg upp på mig med stor entusiams i blicken.
- Kim, this is Skittles! Han såg förväntansfullt på mig och jag stirrade oförstående tillbaka.
- You’re seposed to eat them, sa Ray som precis kommit ut ur köket. Han log och tog en själv, den blåa kulan krasade ljudligt sönder när han tuggade. Jag tog en röd och stoppade försiktigt in den i munnen. En bomb av socker exploderade i munnen på mig och jag tittade storögt på Frank.
- It taste really good!
- I know! Sa utbrast han innan han hällde in resten av godiset i munnen och skuttade tillbaka in i köket.
- No more skittles for you Frank! Ropade Ray efter honom. He get’s way too hyper, fortsatte han sedan vänd mot mig. Jag skrattade och följde efter Frank in i köket, det var stort och vitt med blankt golv och ett runt köksbord i mitten. Vid diskbänken stod Gerard och hällde upp ett glas vin. Han drack i djupa klunkar och jag såg hur hans hals taktfast rörde sig när han svalde. Jag ville röra vid den där halsen…jag sköt undan den förbjudna tanken lika snabbt som den kommit. När glaset var tomt satte han ner det på diskbänken igen och plötsligt mötte han min blick. Jag vek generat undan, det kändes som att han kom på mig med att göra något förbjudet. Jag tittade ner och hoppades att han inte lade märke till mina rodnande kinder.
- Let’s watch a movie! Ropade Ray in ifrån vardagsrummet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | YourRomance - 2 jan 08 - 18:06- Betyg:  | | shit vad bra! I love MCR!!! <33 | | kingscross - 14 dec 07 - 17:19- Betyg: | | Tack fint skrivet!!! |
|
|
|
